lunka på

"lunka på, vi har långan väg att gå..."

Så sjöng vi i en sång när jag gick i lågstadiet om jag inte minns helt fel förstås. Det börjar ju bli några år sen...

Men vidare måste vi lunka på oberoende av hur vi känner oss. Jag undrar om det inte är en speciell kvinnlig känsla detta att hela tiden känna efter hur vi mår. Känna efter och vara beroende av respons från andra. Behöva bekräftelse hela tiden.
Undrar om karlar gör likadant? Det vore intressant att veta...

I dag har jag varit ensam hemma.



Ungefär som i filmen "Ensam hemma" - Dock utan några besök av enerverande och klantiga inbrottstjuvar. Visserligen förskansade jag mig för säkerhetens skull med min marmor brödkavel men jag behövde inte använda den på annat än en bröddeg...

Det är föresten inte ofta det kommer besökare nu för tiden. Man måste bjuda in folk för att de ska komma. Det hör till ovanligheterna att någon kommer in utan inbjudan.
Jag undrar om inte detta är ett problem som uppstått pga våran välfärd? Vi är alla så upptagna med allt vi ska företa oss att vi glömmer bort vanliga mänskliga kontakter. Enklare är det att sitta här vid datorn och kommunicera...

Jag minns från min inte allt för avlägsna barndom hur man gick in till varandra och pratade bort en stund. Man kunde ta "stickningen" med sig så såg man inte allt för lat ut. Eller så var det tanterna i byn som ställde till med "mattklippantalko" dit byns kvinnfolk samlades. Klippte mattväft av gamla kläder, Drack kaffe och pratade.
Jag minns också att det då och då kom en farbror som varit i Amerika tillsammans med min farfar (som bodde hos oss. Farfar alltså.)
De satt och pratade om hur det var "over there" i Vancouver där de högg träd...

På den tiden behövdes ingen face book...