längtar

gör vi människor hela tiden...

Det finns alltid en längtan inom oss till någon annan plats, något annat arbete, en snyggare kropp, ett annat liv, åtminstone något bättre än det vi har nu. Vi får absolut inte vara nöjda med hur vi har det just nu...

Redan i förskolan får barn lära sig av kompistrycket att "du duger inte som du är!"
Hur mycket mamma än sagt att  "du är älskad för att du är mitt barn" hjälper inte om kompisarna anser att du har fula byxor, har glasögon, har fel sorts väska eller är för tjock eller för smal eller vad som helst som kan vara fel...

Jag trodde i min enfald att detta skulle blivit ha bättre under de 45 år det gått sen jag började skolan. Men det verkar inte vara så.
Mobbningen av den som inte är perfekt i andras ögon tycks bara bli värre. Den tysta mobbningen är kanske svårast att stå ut med.
Den när ingen säger något och barnet i många år blir behandlat som luft. Ignoreras av både kompisar och lärare. Dessa barn finns även i dag. De finns ungefär som det osynliga barnet som finns där men som inte syns. Som ingen frågar efter.  Precis som flickan som vi kan läsa om i Tove Janssons böcker. "Det osynliga barnet".
Har du inte läst om henne så gör det!

När jag mobbades under min tid i skolan (lågstadiet) var det med spydigheter, krokben, knuffar och liknande. Men då kunde jag ju försvara mig! Jag betalade tillbaka med samma mynt. Och jag vann alltid för jag var starkare eftersom jag var störst och kraftigast. T.o.m. den blivande polisen fick sig en smäll...

Men när ingen varken sagt eller gjort något är det värre. När tystnaden skriker rakt ut i luften åt barnet att ingen vill ha med det att göra. Då är det svårt, ja omöjligt att försvara sig. För ingen har ju gjort något!
Åh vad jag lider med dessa barn...

Men min största fråga är vem har lärt våra barn att behandla andra på detta sätt?