måndag 8 juli 2013

Finska Arme´n

Bra att inte veta var livsvägen slutar...
börjar vi lära känna från denna dag och framöver...

Jag tror det är värre för mig som mor än det är för sonen som är på väg dit.
Han känner så klart av både spänning och nervositet över allt nytt och främmande som väntar honom.
Konstigt skulle det ju annars vara...

Men som min käre make brukar säga; "Detta är lekskola jämfört med hur det var förr!
I början på 1940-talet sändes unga pojkar också in i arme´n. Då när kriget bröt ut på allvar fanns det ingen återvändo för dem.
När de åkte ut visste de inte om de nånsin skulle få komma hem igen.
Levandes...

Jag kan tänka mig att många var de mammor som då grät och ropade till Gud om räddning för deras söner. Som innerligt bad om beskydd att inget skulle hända dem.
Så gör även jag men allt är så annorlunda i dag.
Så mycket enklare på något sätt...

Från Ruuttila by i Sievi åkte två unga pojkar in i arme´n i början av krigstiden.
Två bröder som båda var strax under 20 år. Deras mamma bad också om beskydd över dem.
Hon kände säkert samma oro som många mammor känner just i dag när våra pojkar rycker in i det militära.
Men ändå var allt så annorlunda då...

De två bröderna tvingades båda direkt ut till fronten.
Deras mamma fick aldrig se dem i livet mera. Hon fick hem dem nerpackade i var sin kista.
Bröderna stupade nästan genast.
Deras mamma var min mans mormor...

Det är en stor skillnad på dåtid och nutid. Jag tror vi har det bättre i dag.
Vi behöver inte känna denna dödsoro som fanns då när unga pojkar skulle in i det militära. Då visste de inget om vad som skulle hända.
Nu vet vi åtminstone att de kommer hem på permission om några veckor...
Vi måste själva gå genom porten för att komma vidare...

2 kommentarer:

  1. Allt kommer att gå bra!
    Tack för "Samtal om livet" Adina så trevligt att höra dig. Kramar!

    SvaraRadera