tisdag 1 oktober 2013

viktproblem



har jag skrivit om förr...

Alla är vi olika...
Men frågan om vikten har blivit en så viktig fråga nu för tiden!
Hela livet tycks kretsa kring detta med vikten.
Väger vi för mycket eller för lite?
Vilket håll det än går åt så kan det bli så fel...

När jag var barn fick jag ofta höra att jag var tjock eller rent av fet. Så var det säkert också.
Men jag undrar varför andra barn måste säga det till mig? Nånstans kom det ju ifrån. Barn hittar väl inte på såna dumma saker?
Barn är barn och är allting normalt så leker de med varandra oberoende av hur de ser ut. Men när ett barn börjar retas eller mobbas p.g.a. sitt utseende har något blivit fel.
Det är min fasta övertygelse...

Varifrån får barn den föreställningen att det är något fel på den som är rund och tjock?
Från vuxna förstås!
Det kan också vara åt andra hållet. Barnet är en spinkig mager sort som därför blir retad.
Igen är det något fel på det barnet. Det måste absolut påpekas precis som om barnet inte visste det själv. Och varifrån kommer den tanken?
Absolut från oss vuxna!

... men ändå lika på nåt sätt...
Vi som gottar oss i att hålla på med olika bantningsprogram och aldrig är nöjda med oss själva. Vi som hela tiden påminner våra barn om att vi "borde börja banta" men egentligen nästan aldrig gör det på riktigt.
Vi bara pratar om det. Och gottar oss i problemet. Inte konstigt att barnen får en konstig uppfattning om hur man borde se ut...

Detta är ju ett välfärdsproblem.
Ett problem som uppstått för att vi har det så bra och inte behöver fundera på hur vi ska få tag i mat för dagen.
Men just nu är frågan för mig vilka attityder vi lär ut till våra barn. Hur lär vi dem att se på sig själva och andra?
Fast det är ju också ett välfärdsproblem.
Ett problem som knappast skulle ha uppstått om vi inte hade det så bra och hade behövt lägga tid på hur vi ser ut.
Ett problem som knappast finns där den största frågan är hur vi ska få maten att räcka till för alla just i dag...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar