Seija

har hållit oss vakna en stor del av natten...

Men så är det väl som det ska vara den här tiden på året.
Jag måste dock erkänna att jag på nåt sätt blir ödmjuk inför livet när jag hör hur det stormar där ute. Vädret gör ju oss människor så små och hjälplösa. Vi kan bara finna oss i det som sker och hoppas på en bra utgång.
Den här gången gick det hur bra som helst. Strömmen var borta nån timme i natt men vad betyder väl det?
Annat är det för dem som verkligen drabbas av vädrets framfart...

Jag har njutit av att få vara hemma och göra det jag mest tycker om. Alltså har jag bakat mitt bröd i flera dagar. Jullimpor har det också blivit.
I dag är det bullabakning som gäller.
Sonen är hemma och längtar efter riktiga kanelbullar. "Sputnikarna" de köper på soldathemmet är hur goda som helst men det är ju inte mina kanelbullar har jag fått höra.
Vad kan göra en mamma gladare än såna ord?
Jag kommer nog att fortsätta baka mitt bröd och mina bullar så länge jag bara orkar...

Snart har vi julen här och det känns bra.
Jag är så glad att jag äntligen insett att vi inte behöver ha julklappar i år. Det viktigaste är inte en massa saker som vi får och som vi ändå inte behöver.
Det viktigaste är ju gemenskapen och glädjen av att få umgås med dem vi tycker om. Och de julklappar vi ger blir en "annorlunda gåva" som kommer att vara till nytta och glädje för andra människor...

Jag är också glad för att detta med julstress inte finns med i vår familj i år.
Den som i såna fall har mest att tänka på är far i huset som automatiskt får en del saker han måste göra innan julen via sitt arbete.
Vi andra tar det ganska så lugnt. Det tycker jag är skönt...

I går var jag med om en upplevelse jag kunde klarat mig utan. Gastroscopi heter det så vackert.
Men undersökning kändes inte vacker.
Som väl var gick den ganska snabbt undan och jag klarade av den. Visserligen hade jag trott innan att jag förmodligen skulle vara med om min allra sista undersökning.
Men så är icke fallet ännu.
Orsaken till denna undersökning är att de vill veta varför jag lider av ständigt lågt Hemoglobeinvärde. Men det har jag haft så länge jag minns så jag tvivlar på att det kommer fram nu.
Och medan jag är inne på detta med krämpor kan jag ju också berätta att jag numera också fått diagnosen astma. Och jag som fått för mig att man inte kan ha två autoimmuna sjukdomar samtidigt. Men så är tydligen icke fallet...

Jag vill inte hela tiden kretsa kring detta med krämpor. Men det tycks ju som om hela mitt liv kretsar kring det.
Den dag jag dör vill jag inte bli ihågkommen som hon som alltid klagade över sina krämpor. Det finns nog annat vi kan komma ihåg människor för...

Det finns alltid ett ljus bakom det mörka...