funderingar om att förändras

ibland blir jag så trött på det...

Det där med att vi hela tiden ska försöka ändra på oss själva menar jag. Det där med att vi vill bli bättre än vi är just nu.
Jag behöver inte gå längre än till mig själv så är jag fast.
Jag ser ju hela tiden hur jag anstränger mig och försöker ändra på mig själv.
Oftast i onödan...


Skulle det inte vara så mycket enklare om vi helt enkelt accepterade att vi är som vi är? Att vi faktiskt duger som vi är.
Jag har svårt att acceptera det.  Jag skulle vilja vara annorlunda. Jag skulle vilja vara bättre till både sätt och utseende. Är allt för sällan nöjd med den jag är. Nej, annorlunda skulle jag vilja var.
Helst lite bättre...

Som så många gånger förr får jag tacka Gud för att jag är gift.
Han tycks nämligen ha tagit som sin livsuppgift att övertyga mig om att jag duger och är älskad precis som jag är. I mig själv har jag så svårt att tro det. Jag skulle vilja vara annorlunda.
Vad det beror på kommer det att ta en hel livslängd att fundera ut...

Jag tror ju att livet skulle bli så mycket lättare om jag bara accepterade. Om jag slutade kämpa emot.
Livet är som det är.
Ingenting blir annorlunda hur mycket jag än försöker. Hur mycket du än försöker.
Vi är bra som vi är. Vi duger...



Jag skulle vilja säga till mig själv i dag. Till dig också förresten.
Sluta kämpa. Slappna av.
Du är bra som du är. Du duger.
Ingenting blir annorlunda av dina ansträngningar.
Det enda som händer är att du blir trött...

Fast det kan ju ta hela livet att lära sig det...