isolering

just nu lever jag och många andra i isolering...

Isolering pga något så ofattbart och oväntat som plötsligt brakade över oss.
Corona.
Det ordet vet alla över hela vår värld vad det betyder i dag. Och det gör att en del av oss tvingas isolera oss.
Ofta är det vi som är extra rädda.
Vi som har någon grundsjukdom eller som har fått leva längre än 70 år.
Det har inte jag.
Inte än.
Fått leva i 70 år alltså.
Men om jag får leva i 10 år till så räknas jag också dit...


Jag lever mina dagar här i mitt lilla torp ute på den österbottniska landsbygden.
Tillsammans med min allra käraste och bästa vän - han som blev min man.
En gång för länge sen byggdes huset av smeden Brännback Nick. Huset byggdes som en våning. Den övre byggdes på 1970-talet.
Jag tycker det kändes spännande när jag fick höra att smeden Nick hade köpt lappländska furustockar till huset nångång innan år 1920.
Stockarna forslades på nåt sätt ner till Jakobstad där de sågades till breda stockar på Alholmens sågverk.
De stockarna har nu burit vårt hus i 100 år, kanske några år till. Byggnadsåret är lite oklart...


Efter smeden Nick bodde systrarna Edla och Kajsa här en tid. De försörjde sig på det lilla hemmanet som då var 1 ha stort.
Alltså inte större än ett torp. Ändå kunde de ha en häst, en ko och några höns här om jag förstått saken rätt.
De hade sitt potatisland och kanske även lite andra grönsaker.
Det vet jag inget om.
Annat än att jag hört att vi grävde vårt grönsaksland där Edla hade sitt "päroland"...

Jag tycker det är intressant att få veta lite om vad som hänt här i huset och på vår backe långt innan vår tid. Det ger åtminstone mig inspiration och lust att också försöka.
De kunde ju förr så varför skulle inte vi också kunna?
Vi försöker också bruka vår lilla mark så gott vi kan. Det vi sår har blivit allt mer och mer till sånt som skall gå att äta.
Jag tycker att vi som fått förmånen att bo på landet har det som vår skyldighet att försöka odla så mycket mat vi kan. Jag vet också att det inte är möjligt för alla.
Vi har just nu tio hönor och en tupp. De ger oss ca 7 ägg/dag för tillfället. Det brukar variera beroende på årstiden. Men just nu får vi mycket ägg.
Så jag tycker att vi med gott samvete kan kalla oss små torpare...

Jag tycker det känns svårt att leva i isolering.
Att hela tiden tänka efter vart jag kan åka och vem jag kan träffa. Jag vill ju inte bli smittad av corona!
Det känns ibland ensamt på dagarna.
Jag är mestadels ensam hemma eftersom min man är i arbete och barnen flyttat hemifrån.
Just nu kan jag inte åka varken till gym eller annan fysioterapi så det blir lite långtråkigt ibland.
Men det är skönt att det är vår. Att blåsipporna blommar och påminner om livet utanför mina tankevärldar...

Det som jag och alla andra i liknande situation måste uppehålla oss vid nu är hoppet.
Hoppet om en bättre tid. Att allt kommer att förändras en dag.
Att vi ska få fortsätta leva i fred och frid men att vi också ska tänka på hur vi lever och tar hand om både varandra och vår natur.
Hoppet om att vi  är klokare då och lever på ett förståndigare sätt.
Hoppet är något jag vill sätta mina tankar på i dag...

Så tänker jag nu och kanske tänkte jag också så  en gång  i början på 1960-talet...