Det ljusnar!

Äntligen börjar jag se ett ljus i tillvaron...

Precis som för många andra har jag tyckt att livet känts så tungt och svårt den senaste vintern.

Men nu ljusnar det! 

När våren kommer, den värsta kylan försvinner och snön smälter bort börjar livet kännas lättare igen.

Vi kan se hur solen kommer långt borta i horisonten och det ger oss hopp...

 

När vi i mars för över ett år sen insåg att något  hemskt var på gång kunde vi aldrig föreställa oss hur det skulle bli. Ingen av oss trodde då att hela vår värld skulle komma att tvingas leva i rädsla för ett litet virus. Att så många skulle bli sjuka och även dö av det trodde ingen. Att många av oss måste isolera oss från omvärlden trodde ingen heller.

Ändå är vi här nu över ett år senare med en erfarenhet vi gott kunnat klarat oss utan. Även här börjar det kännas lite ljusare med tanke på det vaccin som en del av oss redan fått och som förhoppningsvis ska rädda oss från coronan...

 

Det jag kanske saknat mest i vinter är ändå inte de sociala kontakterna utan möjligheten att kunna vara ute. Och att vara ute är för mig är att vara i den trädgård som blivit min allra käraste plats på jorden. 

Jag har en underbar familj som finns till för mig och en man som kommer hem varje kväll så på det sättet har jag haft kontakter hela tiden. Så jag har inte känt mig ensam på det sättet men att alltid vara tvungen att sitta inne och inte ta sig ut tär på humöret. 

För det är ju så att när man inte kan gå utan är hänvisad till att sitta på sin rumpa hela tiden så blir det mycket kallt och rått om man ska vara ute. Och en rullstol är dessutom inte alls anpassad för att ta sig fram i snön...

 

Nu drömmer jag igen om det som komma skall!

Tanken på att få inreda mitt orangeri med gula tomater,  plommontomater, körsbärstomater, paprikor, auberginer, basilika och allt möjligt gott ger mig glädjerysningar. Kanske lite sallad från våren och salladslök blir bra?! Jag gläds på förhand över att få sitta där och stoppa solmogna tomater i munnen.Det ska också bli så spännande att se om den lilla Zilga vindruvan vi planterade har överlevt vintern. Annars måste vi köpa en ny för den vill vi ha...

Jag är så tacksam för att min familj ville ge mig detta rum i 60 års present förra sommaren. Ett alldeles eget rum med väggar av fönster och tak av genomskinlig plast. Ett rum där jag kan köra in med både elmoppen och rullstolen. Ett rum som ger mig ljus, värme och odlarglädje.

Där kunde vi sitta och njuta långt in på hösten. Många var de kvällar som vi tog kvällsteet i orangeriet. Eller ibland serverades det mat där. Så många roliga minnen jag har därifrån redan.

Rummet har tre pallkragar på rad som jag kommer att fylla. Ett litet praktiskt bord som viks upp och låses fast vid väggen gör att vi kan sitta där och äta och dricka gott. 

I dag hade jag tänkt ta em kaffet där men när jag ser ut genom fönstret snöar det. Hmmm? 

"Det är den här snön som ska göra våren!" som min farmor brukade säga...

Det ljusnar!

Jag vill tro det. Jag vill hoppas på en lång framtid och en varm vår och sommar igen. 

Ett år när jag får glädjas över de grönsaker jag kommer att få så och skörda. Jag gläds på förhand. Jag vet att med en del arbetsinsatser kan vi få äta upp de allra sista egna bönorna och grönkålen i mars månad nästa år. För så gjorde vi i år...

Fast när jag ser ut genom fönstret just nu känns det inte så men ändå vill jag tro på det. Under de 60 vårar jag har levt har det alltid kommit nya tider och nya möjligheter. Så vill jag tro att det kommer i år också.

Detta år som kommer att innebära så mycket hopp och glädje trots allt...