Finska armen

kallar...

Fortare än jag trodde!
Höll på att få en smärre chock i våras när sonen fick kallelse till uppbåd nu i november. I dag är han på det samtalet...

Jag tror att det är värre för mor än för någon annan i familjen. Far vet ju vad det handlar om. Sonen börjar inse att han på detta sätt får träda in i vuxenlivet. Systern tycker väl att det är mer eller mindre häftigt. Hon får ju dessutom snart en privatchaufför tror hon...

Men mor då?
Ja, hon fortsätter som vanligt att vara hemma och vänta på de sina.
Jag tror att det är det bästa med livet.
Att få vänta på något eller någon som man tycker om. Att ha något att se fram emot. Att få hoppas och tro på framtiden...

Skulle jag inte ha något att se fram emot tror jag livet skulle kännas mer eller mindre meningslöst. Att leva utan hopp och framtidstro måste kännas tungt. Så vill inte jag ha det...

Nu i All helgona tid så påminns vi åtminstone om en framtid och ett hopp. Hela den kristna tron bygger på detta.
Jag vill leva i den tron...

Det finns en väg till himmelen, 

en väg till Guds Jerusalem,

den börjar här, den börjar nu,

var än den går, den går till Gud.