torsdag 5 april 2018

våren kommer

om vi sen tror det eller inte...

Jag erkänner att jag haft väldigt svårt att tro på en vår i år.
Nästan så att jag kom innanför gränsen till att hamna i inre mörker.
Men nu tror jag på våren och livet igen...

Jag fantiserar och planerar för vårsådderna.
Drömmer och hoppas och vill tro på en lång och varm sommar efter allt det kalla och frusna.
Jag vill tro att det händer än...

Dottern har jag fått hem igen och då känns allt mycket bättre.
Visst har jag unnat henne mer än väl äventyret på andra sidan jorden. Något hon kommer att bära med sig hela livet.
Men jag erkänner att det också skönt att ha henne hemma igen...



Ännu ligger trädgården nerbäddad under snön. Men regnet i luften måste ju ändra på allting nu. Annat kan vi inte tro.
Ett säkert vårtecken såg vi redan för fyra dagar sen.
Två tofsvipor.
Och ett svanpar har jag hört finns på närmaste sjö...











Men det som livet mest handlar om just nu är att vänta.
Vänta på det som komma skall.
Och kommer gör det förr eller senare.
Jag tänker inte resa bort för att skynda på våren. Jag trivs bäst här hemma i min egen lilla vrå av världen.
Det finns allt för många människor som tror att de mår bättre av att få resa bort med jämna mellanrum.
Det gör inte jag.
Mår jag inte bra i mig själv här hemma så inte gör jag det heller någon annanstans.
Så tror jag...

Det är torsdag i dag. Det betyder att det är brödets dag.
Åtminstone hemma hos oss...

måndag 5 februari 2018

Bonden Paavo

har vi mycket att lära oss av...




Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Paavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av herren väntade han växten.
Och han bodde där med barn och maka,
åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
grävde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
och av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slet sitt hår och sade:
Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
 
Tagom staven, Gud har oss förskjutit;
svårt är tigga, men att svälta värre.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
jag skall gräva dubbelt flera diken,
men av Herren vill jag vänta växten.
Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde.
 
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden.
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs hälften ned av axen.
Hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slog sitt bröst och sade:
Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit;
svår är döden, men att leva, värre.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
jag vill gräva dubbelt större diken,
men av Herren vill jag vänta växten.
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
gubben grävde dubbelt större diken,
sålde korna, köpte råg och sådde.
 
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men av den flöt intet bort av brodden.
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen.
Hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld, och vänta skördarn.
Då föll Paavo på sitt knä, och sade:
Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Och hans maka föll på knä och sade:
Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Men med glädje sade hon till gubben:
Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran;
nu är tid att leva glada dagar,
nu är tid att kasta barken undan,
och att baka bröd av råg allena.
 
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet
ty förfrusen är vår grannes åker.

Johan Ludvig Runeberg

tisdag 30 januari 2018

längtan till landet som icke är

kan jag ju kalla dagens funderingar...

Längtan handlar för mig inte om döden som den gjorde för Edith Södergran.
Nej den handlar tvärtom om livet...

Livet som handlar om så mycket.
Men som också handlar om trädgården för mig.
Trädgården som jag väntar på ska få vakna upp och återigen börja leva och producera.
Men som just nu ännu ligger långt nerbäddad under snön...

















Man kan ha olika längtan.
Och man kan göra olika saker med sin längtan.
En del reser till varmare trakter medan de längtar. Kanske en önskan om att vintern inte ska vara så lång. En önskan om avbrott i längtandet.
Andra reser igen till ännu kallare och ännu mera snöfyllda trakter.
Också det en form av längtan. Kanske efter upplevelser. Äventyr.
Minnen att gå tillbaka till...

Jag brukar stanna hemma.
Det är enklast så.
Jag ser inget glädjefyllt i att sitta 6-7 timmar i ett flygplan där jag inte ens har möjlighet att gå på toaletten.
Inte heller ser jag något nöje i att åka norrut till ännu mera snö för att ändå inte kunna ta mig fram på den. Även där skulle jag få sitta i en stuga och titta inifrån och ut på all snö.
Då kan jag lika gärna göra det hemma...

Och längta...






Längta till det att snön smälter bort det frusna och jag åter ska få börja så i mina sålådor och skörda spenat, grönkål, ärter, bönor, morötter, lök....








Då när jag ska få sitta under midsommarrosen och njuta av dess skönhet.
Insupa den söta parfymliknande doften och känna hur livet lever...
















Då när jag ska få glädja mig över fingerborgsblommans skönhet och ungefär samtidigt  börja få hämta in tomater och gurkor från växthuset.




Och allt det andra som jag längtar till...






Jag drömmer även om sensommarkvällar när jag får köra in under humleportalen  och tänka att då kör jag ut genom livets port.
Ut i livet och allt vad det innebär för mig...

Det är sånt jag längtar till och drömmer om...

Jag tänker på mitt liv.
Hur det är och hur det blev.
Kanske inte alls det som jag drömde om och längtade till när jag var ung.
Då fanns det så mycket andra förhoppningar.
Men mitt liv blev som det blev.
En underbar man och två barn fick jag.
Ett hus och ett hem har jag.
En församling som betyder mycket för mig får jag tillhöra.
Jag har min trädgård där jag får odla grönsaker som jag har av långt in på vintern.
Också höns som ger oss ägg så mycket att vi kan dela med oss till andra.
Jag kan baka mitt dagliga bröd och jag har så mycket att vara tacksam för i det liv som blev mitt liv...

Ett liv som getts till mig och som jag får förvalta på bästa sätt.
Så gott jag kan...

Medan jag längtar och väntar...





tisdag 9 januari 2018

Årskrönika

brukar en del skriva den här tiden på året...

Storforsen...
När jag tänker tillbaka på året som gick minns jag också en hel del.
Mycket hände, mycket blev aldrig av och det mesta blev till minnen värda att tänka tillbaka på.
Speciellt semesterresan mannen i mitt liv och jag gjorde. Den fyller mig ännu med värme.
Resan som innebar så mycket vänskap, återbesök, samtal, glädje, kärlek, tid med varandra och andra, besök på olika sevärdheter och så mycket mera...
Teresarosen...


Sen tänker jag på min trädgård.
Den som betyder så mycket för mig. Som låter mig få uppleva dofter och färger och mycket vackert.

Trädgården som ger mig inspiration och glädje och också möjlighet att odla min egen mat.
Grönkålen som växte så det nästan knakade i pallkragarna som byggdes just för mig.
Ännu har jag av den i frysen och den hamnar allt som oftast
i olika maträtter...
Grönkålen växer...



















260 rågblandbröd...






Jag brukar alltid skriva upp när jag bakar något.
Så gjorde jag även förra året.
Och jag inser genast hur stor del bakningen fått i mitt liv och vilka mängder det blir när jag räknar ihop dem!
Dessutom bakade jag 452 semlor/frallor och 45 batonger.
Jag har ju nästan ett eget hembageri...


433 kanelbullar...


44 bondbröd/limpor...











På väg...



Jag tänker också på alla cykelturer vi gjorde.
Utfärder jag inte skulle vilja vara utan. De som gav mig hopp om att det går om man vill.
Lunchen vid sjön 12 km hemifrån.
Den längsta turen blev 52 km lång när vi cyklade in till stan och åt lunch där...






Sen har jag mina hönor som ger oss ägg.
Visserligen kan jag inte sköta dem  vintertid eftersom jag inte kommer in i hönshuset.
Men när de är ute sommartid så är det min uppgift att se till att de får mat och vatten dagtid. Och jag kan inte låta bli att erkänna att bättre samtalspartner får man leta efter!
Tuppen Ture vakar över de sina...
Jag kan berätta hur mycket som helst för dem utan att känna mig dum.
Får  förstås inget svar men de lyssnar i alla fall.

747 ägg under året...
Dessutom ger de oss ägg.
Vi köpte 6 nya värphönor (Lohman) på hösten och de värper minsann.
Men så är de ju också tänkta för att göra...


Summa summarum tycker jag att jag haft ett bra år!
Jag har fortsatt med gymträningen 2 ggr/v och det har gett mig resultatet att jag orkar och klarar av så mycket mera än jag annars skulle kunna.
3 v på rehabilitering i oktober gav mig ny inspiration till detta.
Där träffade jag även en neurolog som uppmuntrade mig till att fortsätta jobba och träna.
Han menade att om flera människor satsade på att träna och röra på sig så skulle vi kunna lämna bort så mycket mera mediciner. Då skulle både den psykiska och fysiska hälsan vara så mycket bättre hos oss alla.
Det tycker jag att jag ser bevis på i mitt eget liv...

Jag ser fram emot det nya året med tillförsikt och hoppas att även du kunde få göra det!


torsdag 21 december 2017

Tänd ett ljus (med text)





Med denna sång vill jag önska er alla



EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!

onsdag 13 december 2017

Lucia och snart jul

så är det nu...

Det går så otroligt fort nu för tiden att vi knappast hinner med.
Den som löser korsord vet att ett vanligt frågeord är "Brist hos många?" och svaret blir:
Tid!
Tidsbrist.
Det brukar de flesta av oss ha. Brist på tid. För lite tid.
Tror vi åtminstone...

Jag brukar tänka att vi var och en fått 24 timmar/dygn att förvalta.
Då beror det på oss själva hur vi förvaltar dem.
Jag förstår att du protesterar. Att du faktiskt inte har tid.
Men så tänker jag - vad lägger du din tid på?
Jag vill inte framhäva mig själv men just nu gör jag ingenting annat än försöker skriva ett mer eller mindre meningslöst blogginlägg.
Något som knappast kommer att ha så stor betydelse för någon annan.
Men jag har tid till det just nu.
I morgon är det kanske annorlunda...

Jag undrar hur de fick tiden att räcka till förr?
Då när bönderna gjorde allt för hand och inga fina maskiner fanns.  Då när alla kläder syddes för hand efter att tyget först hade vävts på en handdriven vävstol. Och garnet hade spunnits på en fottrampad spinnrock.
Då när all mat lagades från början till slut. Då när grisen eller fåret först slaktades och sen togs allt tillvara och tillverkades hemma i köket.
Då när allt bröd bakades efter att säden malts till mjöl osv.
Hur hann de med allt?
Ja inte vet jag hur de fick tiden att räcka till men det var ju långt innan teknikens under kom in i våra hem och tog över våra liv...