onsdag 19 december 2018

advent

är vi mitt inne i...

Egentligen börjar den ta slut denna advent för om bara några dagar tänder vi det fjärde ljuset och så är julen här och innan vi riktigt hinner förstå det är allt över...

Förr i tiden hade jag alltid en så stor förväntan på julen.
Jag såg fram emot den med glädje och förväntan en stor del av året.
I dag finns inte den känslan längre.
Antagligen har det mycket att göra med min allt mer stigande ålder.
Och växande förstånd hoppas jag.
Jag behöver inte julen längre som den där lilla bondflickan behövde.
En tid fanns den längtan också här i huset därför att våra barn då var små och levde i samma glädjeförväntan som hos de flesta andra barn.
Men även den tiden är förbi.
Numera har vi en gemensam längtan efter några dagar av lugn och ro här i vårt lilla hem...


Jag tycker det känns så bra att inte behöva stressa och ha en massa "måsten" inför julen längre. Vi har skalat bort det mesta och satsar hellre på gemenskap än på annat.
Vi vill inte ha en massa prylar och tingel-tangel längre...




Men det finns två saker som jag inte vill vara utan.
Jag vill ha en riktig julgran som doftar barr och skog och jag vill baka pepparkakor.
Det senare har jag gjort i dag och granen kommer på lördag...





Och så vill jag tända ljus i ljuskronan i köks taket...

Det finns så mycket annat som är viktigare än att köpa, köpa och köpa saker åt varandra och oss själva inför julen.
Jag tycker vi ska ge presenter när vi tror att någon behöver det.
Oberoende av vilken tid på året det är.
Och så tycker jag vi ska tänka mera på varandra och bry oss mera om andra än oss själva.
Så tycker jag...







Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap,
men bråkar och slåss överallt.

Advent är mörker och kyla. 
Vi tänder ett ljus och ber:
Förbarma dig Gud över jorden,
all nöd, all förtvivlan du ser.

Advent är väntan på Kristus:
Kom Herre, kom hit i tid.
Och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid.


morningstar
Text av Margareta Melin 1969.
Musik av Lars-åke Lundberg 1970. 




Och med det vill jag önska alla
EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!




måndag 26 november 2018

mitt inre klimathot

handlar om hur jag mår inom mig...

Mår jag inte bra blir inget annat bra heller.
Och än en gång är det samma frågor som gäller.
Allting börjar med mig själv.
Hur jag förhåller mig till saker och ting.
Vad jag gör för att försöka påverka och så vidare...



Min cykel och jag...
Jag är mycket, mycket medveten om att vi kan drabbas av saker som vi inte kan påverka.
Vi drabbas av sjukdomar och olyckor som vi inte kan förhindra.
Jag vet det mycket väl.
Inte skulle jag ta mig fram i livet på det sätt jag gör om jag kunde göra det annorlunda.
Så roligt är det faktiskt inte att alltid sitta på sin rumpa.
Men eftersom det är som det är försöker jag göra nånting positivt även av den saken...




Utflykt till Nådjärv...
Det finns t.ex. cyklar för rullstolar.
Något jag har och försöker använda och den ger mig en stor glädje.
Visserligen är den väldigt begränsad till att användas enligt väder och vind men när det går ger den mig desto större tillfredsställelse.
Jag har också en el-moped som gör att jag kan röra mig både ute i trädgården sommartid, åka till bybutiken och ta mig ut i skogen alldeles själv.
Så livet i rullstol behöver inte betyda att jag sitter instängd i min stuga...

Närheten till naturen betyder mycket för mig...




Jag tror att mycket av hur jag mår handlar om min inställning till allt. Det handlar om val jag måste göra.
Väljer jag att inget göra så fortsätter det antagligen rakt neråt. Precis som med vår jord och vårt klimat.
Väljer jag att försöka göra något så märker jag en förändring både hos mig själv och hos andra.
Jag måste välja vad jag äter och hur maten är producerad. Men jag måste också välja vilken inställning jag vill ha till livet.
Låter jag bitterhet och besvikelse att ta över eller väljer jag att se på de positiva saker som ändå finns där nånstans...

Det hem som jag älskar...



Mycket i livet handlar om val tror jag.
Vad vill jag och vad kan jag göra för att påverka situationen?
Samtidigt vet jag mycket väl att det inte alls är så enkelt som det låter.
Faktiskt tror jag det är lättare att välja att äta mera grönt och mindre kött än att välja att tänka positivt när livet drabbar oss orättvist.
Ändå måste jag välja det senare för att både jag själv och mina närmaste ska orka med allt...






För att ingen ska tro något annat har jag också mina dagar av negativt tänkande. Och väldigt mörka såna dagar!
Men då måste jag än en gång tänka efter hur jag vill fortsätta leva.
Jag måste ta nya tag och bestämma mig för att inte sjunka in i mörkret.
Det handlar om beslut som jag väljer att göra...




Det är inte lätt att försöka hindra klimatet att förstöra vår värld. Alla måste vi hjälpas åt om vi ska få någon förändring till stånd.
Men när det gäller mitt inre klimat handlar det om vad jag själv gör.
Hur jag väljer att tänka och leva.
Jag kan välja att inte alls gå upp ur sängen på morgonen för att jag ändå inte kan gå mera.
För att jag fått en sjukdom som jag inte alls ville ha och nu tycker jag synd om mig själv och tycker att livet har drabbat mig så orättvist.
Och livet har drabbat mig orättvist. Visst!
Men det handlar om vad jag beslutar mig för att göra av det nu...





Vårt sommarbo...
Jag vill välja livet.
Jag vill välja att ta mig upp ur sängen på morgonen och med rullstolens hjälp göra det bästa av min dag. Jag vill rulla ut genom porten till livet och se vad som väntar på mig.
Då mår jag själv så mycket bättre. Då mår mina närmaste så mycket bättre. Då känns livet lättare att leva.
Det handlar om ett val jag gör...

Och eftersom det är måndag ska jag och min allra käraste i kväll göra som vi brukar måndag kvällar.
Vi åker till gymmet för att motarbeta styvhet och stelhet i kroppen och tar med oss ett stort lass med endorfiner hem som gör att vi orkar några dagar till.
Det är också ett val vi gör som hjälper oss mot det inre klimathotet...

PS. Och nu snöar det!





.

söndag 18 november 2018

klimathot

pratas det mycket om...

Vi brukar se TV programmet om hur man i Storuman vill försöka göra en förändring.
Ett mycket sevärt program som alltid för oss in i djupa diskussioner om vad vi kunde göra för att förbättra världen.
Helt onödigt tycker några. Livsviktigt anser andra...

Oberoende av vad vi tycker är det ett faktum att vårt klimat på jorden har förändrats.
Vi behöver bara tänka på senaste sommars extrema värme med alla skogsbränder, våra varma och snöfattiga vintrar, alla naturkatastrofer, för att inte tala om all hunger och svält ute i världen.
Vi kan inte blunda för att något har gått snett...


Storforsen i Sverige...
Medan vi har vatten i överflöd här i Norden törstar människor på andra sidan jorden. Människor måste gå i flera timmar för att hitta några droppar vatten.
Medan vi spolar ner vattnet i våra WC byttor som de med glädje skulle kunna dricka.
Hur orättvist är inte det...





För att inte tala om all mat som blir över för oss och som vi slänger när bäst-före datumet närmar sig. Eller när bananens skal börjar mörkna.
Vi tror att maten så lätt blir dålig och inte går att äta och därför slänger vi den. Mat som så många med glädje hade ätit.
Minns att jag redan i min tidiga barndom fick lära mig att bästa sättet att veta när mat är för gammal är när näsan säger det.
På lukten ska du kunna märka det...

Min vrå under midsommarrosen...

Men vad kan vi då göra åt allt detta? Ingenting tror många.
Det är ingen ide´ att ens försöka. Det har gått för långt säger många.
Världen är redan på väg mot sin undergång.
Och det är kanske sant.
Ändå håller jag inte med.
Vi både kan och ska göra något. Börja med oss själva. Fundera på hur vi lever och konsumerar.
Så försöker vi göra.
Alla kan inte göra som vi gör men alla kan göra något.
Det är jag helt övertygad om.
Trots att jag trivs allra bäst här i min egen lilla vrå...




Komposten...
För oss har det blivit viktigt med hur vi lever och konsumerar.
Inte köpa nåt vi inte behöver. Inte resa i onödan.
Och när vi reser gör vi det helst med tåg. Vår största miljöbov har vi insett är bilen och den är svår att vara utan när man bor på landet.
Cykla är kallt på vintern.
Allt köksavfall har vi under snart 20 års tid komposterat själva.  Vi kan inte ens tänka oss att göra på annat sätt.
För mig sker det nästan automatiskt att sortera soporna.
Allt av metall har sin plats, med plast är det likaså, papper bränns och allt hushållsavfall hamnar i den gröna globen ute och sen efter en tid ner i morotslandet...




Min egen grönsaksbänk...
Vi odlar så mycket grönsaker, potatis, bär och frukt (äpplen hos oss) som möjligt och brukar under sensommaren och början av hösten leva under devisen "från jord till bord".
Vilket då betyder att vi köper så lite mat som möjligt.
Samtidigt kan vi också säga tvärtom "från bord till jord" vilket gör att grönsakerna växer nästan så det knakar ibland...
Rabarber...








Redan i slutet på mars/början på april sår vi vår första sallad...
Jag är mycket medveten om att alla inte har möjlighet att bo på landet och leva som vi gör.
Ingen ska känna sig anklagad för det!
Men alla har möjlighet att tänka på vad vi köper för mat och varifrån den kommer.
Alla kan vi använda tygpåsar och kassar i affären i stället för att köpa plast som sen slängs och förstör vår jord. Alla kan vi tänka efter vad vi äter och var det är odlat och inte köpa tex fårkött importerat från Nya Zeeland.
Jag tror faktiskt vi har ett ansvar att göra så...







Så fria borde alla få leva...


tisdag 6 november 2018

nu räcker det

tänker vi ibland...

Molnen hopar sig ibland...
Åtminstone jag gör det rätt så ofta.
Det känns då som om de allra mörkaste molnen samlar sig ovanför just mitt huvud och jag ser ingen utväg.
Jag fastnar i en "tycka-synd-om-mig-själv" känsla och allt blir fel redan innan jag slår upp mina ögon på morgonen.
Såna dagar är det inte alls roligt att vakna.
Det här hände igen för några dagar sen. Och som vanligt måste jag då bestämma mig för hur jag  skulle göra.
Antingen stanna kvar i känslan eller besluta mig för att ändra på den...

Jag tycker att jag fått lära mig att det sämsta vi kan göra är att fortsätta tänka i de negativa banorna. Då kommer bitterheten och slår sina klor i oss och bland alla människor som finns är det väl just bittra människor som förstör mest.
Både för sig själva och för andra...


Jag fick en gång en broderad tavla av en vän.
Hon hade drabbats hårt av livet.
Så hade också jag på många sätt. Men hon påminde mig om att det mesta handlar om vad vi gör av livet.
Vill vi fortsätta gå omkring och sura eller ska vi försöka göra nånting annat i stället. Vi var överens om att göra vårt bästa.
Jag tror att vi kan påverka mycket av hur vi mår genom att tänka positivt och bestämma oss för att göra det bästa av vår situation.
Bestämma oss för att inte låta bitterheten hålla fast oss...



Min allra bästa vän och jag...
Den dag jag fick diagnosen MS var "han som bär mitt namn i sin ring" (lånade ord av M. Lönnebo) som vanligt med mig.
Han sa "det här ska vi klara tillsammans!" och så har det också fått bli.
Utrustad med vishet och tålamod från ovan har han hjälpt mig rulla fram genom snart 28 år.
Det där var inte riktigt sant.
Faktiskt är det bara 7 år som jag rullat fram.
Innan dess kunde jag också gå som de flesta andra...

Det är det där med att tvingas rulla fram genom livet som ofta blir till ett problem för mig. När insikten om att jag mänskligt sett ALDRIG MER kommer att kunna gå ramlar över mig blir det så svårt.
Javisst, jag kan så otroligt mycket annat. Jag får tänka så.
Jag vet.
Ändå så tvingas jag bara konstatera att jag nu suttit på min rumpa i 7 års tid och om jag får leva länge så kan jag få göra det 20 år till. Orkar jag det?
Det är just såna dagar jag får tänka om och göra lite saft av citronen...

Jag vet inte hur framtiden blir men det vet ingen annan heller.
Varje dag får vi ta nya tag och trots ovissheten se framåt. Göra det bästa av vårt liv.
Dimslöjorna lägger sig framför oss men vi kan ana lite av horisonten bakom dem.
Det är ditåt vi ska.
Vidare...

















torsdag 18 oktober 2018

orättvist

att alla andra får och inte jag...

Så tänker vi ofta. Åtminstone jag gör det.
Ändå vet jag att det inte är sant.
"Alla andra" är sällan alla utan oftast bara några...

Redan som barn fick jag lära mig att det inte alltid är så lätt.
Att livet inte alls är rättvist och att jag inte skulle räkna med att få det som jag trodde att alla andra fick. Helt enkelt därför att vi inte hade pengar till det.
I dag känner jag mig tacksam för denna lärdom.
Kanske inte då men i dag...

En av orättvisorna handlade alltså om pengar.
Pengar som är så nödvändiga för att vi ska kunna leva och må bra.
Tror vi.
Men om vi inte har så mycket pengar så måste det gå ändå. Då måste vi lära oss att hitta på ett sätt att leva så att vi ändå kan känna oss lyckliga och värdefulla.
Utan alla utlandsresor, fina bilar, båtar, det senaste modet, de senaste lyxsakerna osv.
Upplevelser jag riktigt bra klarar mig utan...

En annan orättvisa handlade om de yttre förutsättningarna.
Var man som jag född som en glad och rund "Tjorven-typ" blev jag ett perfekt mobbningsoffer.
Då spelade det faktiskt ingen roll fast de vuxna sa att jag inte skulle bry mig.
Att jag skulle strunta i kommentarerna och visa mig bättre än mobbarna. Att jag på så sätt skulle få övertaget.
För detta att ha "fel" kropp och utseende från början är en mycket stor orättvisa  i ett barns liv...

Att vår ekonomi och vår kropp ska få styra våra liv i så stor utsträckning som den gör ser jag i dag som något vi måste övervinna.
Vi ska inte låta yttre omständigheter slå ner oss. Vi ska inte låta mörkret ta över vår värld.
Jag tror att med positivt tänkande och en stor dos av envishet så kommer vi oss ganska långt här i världen ändå.
Så har jag fått lära mig...


lördag 8 september 2018

klimatfunderingar

Min morsdagsros blommar än...
"sommaren är kort och den regnar bort" sjungs det i en sång.
Så kan vi verkligen inte sjunga denna sommar...

Sommaren har varit solig och varm.
Flera veckor utan en droppe regn. Inte ett moln så långt ögat kunde se.
Bara sol och värme.
Antagligen en direkt följd av klimatförändringen?!?
Helt perfekt för en del.
Allt för varmt om du frågar mig.
Jag har inte orkat med denna sommar helt enkelt. Så är det bara.
Andra har kanske orkat men inte jag.
Dagarna måste jag tillbringa inomhus under luftvärmepumpen som denna gång fick svalka mig i stället för värma...

Men nu ska jag inte klaga!
Jag var ute tidigt på morgonen och senare på kvällen.
Då gick det bra.
Jag kunde då pyssla, rensa och vattna i min kära trädgård. Och resultaten visade sig.
Jag tror att nästan varje frö jag petade ner i jorden kom upp och ger mig skörd än i dag.
Varje dag plockar jag in mat från trädgården som vi tillreder direkt.
Vi lever under mottot "från jord till bord"...

Grönkål...
Under den varmaste tiden fick svartkål, grönkål och spenat någon form av ohyra.
För att rädda skörden skar jag ner den, tog in, sköljde under vattenkran, hackade och frös in nästan allt.
Så nu har vi en hel del i frysen till vinterns lasagne som jag mest använder kålen i.
Spenaten tyckte inte heller om värmen. Den gick allt för tidigt i blom.
Jag inser att det är onödigt att odla spenat under sommaren.
Den får vi ha i drivbänken på våren...



Aubergine...
En grönsak som överraskade oss var auberginen.
Den sådde jag inomhus från pyttesmå frön som senare visade sig växa till buskliknande format.
Vackra päronliknande frukter har den.
Passar utmärkt i lasagne, som stekt och på pizza.
Smakar lite som champinjoner faktiskt.
Jag tyckte det kändes spännande att prova en ny grönsak. En som jag inte ens visste om att den fanns.

Äggplanta har jag sett förr men denna är mindre. Lär ska mogna tidigare.
En växt som jag definitivt ska ha flera år...


Aubergine...




































Nu har hösten kommit.
Varje dag får jag skörda något.
I dag har jag plockat brytbönor och ärter. Förvällt dem och fryst in.
Brytbönor är också något jag vill ha flera gånger. Jag plockar och plockar av dessa underbara bönor. Ju mera jag plockar desto mera tycks det komma verkar det som.
Även bondbönor provade jag i år.
Jag fick några överblivna frön av min dotter som jag satte i en stor kruka. Och oj vad de växte!
Nästa år kommer jag att satsa på att så en hel påse av dem.
Inte bara några frön...

Morötterna växer och frodas ännu i landet. Likaså persiljan.
Men löken är uppäten redan. Fast det är ju inte så svårt att köpa lök som är odlad i vårt land.  Jag märker att jag mer och mer vill ha mat som är odlad i Finland.
Om det bara går...

Äpplen får vi detta år så det räcker och blir över. Men så tycks ju alla andra få också.
Det är en underbar känsla att få koka litervis med äppelmos från egna äpplen.
Då känner jag mig rik.
Dottern torkar äpplen i skivor som hon senare ska ha i sin egengjorda mysli.
Kom själv precis nu på tanken att jag ska frysa in lite äppelskivor också så har jag till äppelkakor och pajer i vinter.
Det borde ju gå att göra så.
En råsaftcentrifug har vi köpt så äppeljuice tillverkas också här hos oss.
Undrar vad man kan göra mera med äpplen?
Sen har vi vårt yngsta äppelträd Neristan (härstammar från Karleby - stadsdelen där min man växte upp). Det ger oss underbart goda äpplen just nu.
Hårda, lite syrliga, goda, bara att äta och njuta...


Jag märker att jag mer och mer tänker på hur vi lever och äter.
Hur viktigt det är att vi tar tillvara det som naturen ger oss utan att vi förstör den ännu mer. Vad är det vi gör med vår jord? undrar jag många gånger.
Därför vill jag åtminstone under en del av året försöka äta enbart det jag själv odlar och bakar. Och under andra delar köpa det som är producerat i vårt land så långt det går.
Därför har vi också i sommar satsat på solpaneler till vårt hus. För att åtminstone en del av elförsörjningen ska vara miljövänlig...

Vängåva jag fick...
Vi måste vara rädda om varandra och vår jord om vi vill ha någon framtid att ge till våra barn och barnbarn.
Vi kan inte bara tänka att det inte går att göra så mycket. Att det lilla jag gör ändå inte spelar så stor roll...

Det har visst en betydelse om jag i butiken tar fram min tygkasse och säger "nej tack" till plastpåsen som automatiskt erbjuds mig.
Och det har också en stor betydelse om jag vägrar köpa kläder som jag vet att små barn tvingats sitta och sy för en struntsumma pengar. Eller inte alls köper jeansen som det gått åt tusentals liter vatten för att tillverka.
Jag vet att alla inte kan odla sina morötter och grönsaker. Men alla kan tänka på vad det är för grönsaker vi köper. Varifrån de kommer och hur de är odlade.
Jag vet att alla inte kan baka sitt eget bröd men alla kan tänka på var brödet köps och var det är bakat.
Alla kan tänka på att det lilla som jag och vi gör har en betydelse.
Det får vi inte glömma...


Blivande nyponsoppa...










tisdag 24 juli 2018

en speleman

Bild från nätet...
har vi i släkten...

År 1844 föddes Johan Johansson Bränn i Purmo.
Han var en speleman och spelade på sin enkla fiol.
Sittandes på sin trappa sägs det att han ska ha spelat och komponerat visan "Plocka vill jag skogsviol..."
Om det sen är sant eller inte "därom tvista de lärda"...

Hur som helst...
Han var min morfars farfar.
Så i rakt nerstigande led sitter jag och tänker på honom. Jag kunde ju ha ärvt lite av hans musikalitet tycker jag. Men se det gjorde jag inte!
Däremot gjorde min son det men han spelar mest på sin elgitarr. Han föddes förstås 149 år senare än Johan...

Det är intressant att följa med livets gång i olika släktled.
Förr fick de verkligen kämpa för sin tillvaro. Visste knappt hur de skulle få mat på bordet nästa dag.
Eller hur de skulle få kläder att sätta på kroppen. Vi har mat och kläder i överflöd.
Och arbeta tungt för att få ihop allt måste de göra. Då fanns inga fina maskiner som vi har i dag som tom klipper gräsmattan åt oss medan vi ser på....

Min farfar föddes i slutet på 1800 talet.
En gång berättade han att när han var 7 år gammal behövde han nya vadmalsbyxor. Han måste då arbeta i skogen för att tjäna ihop pengar till nya byxor.
När han gjort det fick den lille gossen knalla iväg ensam till skräddaren i nästa by. Efter att ha bestämt tyg och mått hade han pengar kvar. Då gick han över till granngården där byns skomakare bodde och beställde nya skinnstövlar åt sig.
En företagsam ung man tydligen.
När han kom hem fick han stryk för att han slösat med pengarna...

Bild från nätet...
Min farmor föddes 1902.
När hon var ca 8 år skulle hon gå med sin mamma den ca 10 km långa vägen genom skogen för att hälsa på sin mormor. Det gick en grusväg genom skogen.
Plötsligt hörde farmor ett konstigt ljud. Ljudet kom närmare och närmare. Hon blev så rädd att hon sprang och gömde sig i skogen.
Hon vågade titta upp och såg varifrån ljudet kom.
Det var första gången hon såg en äkta automobil...



Annat var det förr.
I dag kämpar vi för att befria oss från beroendet av sociala medier...