onsdag 13 juni 2018

torrt men vackert

har vi nu...

Men för oss med bara en liten trädgård och tillgång till vatten från kranen är det inga större problem.
Vi kan vattna själva.
Annat är det för de stora bönderna.
Dem tycker jag faktiskt synd om nu...

Sommaren innebär för mig möjlighet att vara ute.
Dygnet runt om det skulle behövas.
Annat är det på vintern när jag är förpassad till att sitta inomhus dygnet runt.
Visserligen då med möjlighet att elda i spisen...

I trädgården växer mina grödor.
Jag är så fascinerad av detta att från ett litet frö växer det upp en planta som blir till mat på bara en kort tid.
I går tex gick jag ut och plockade ihop till en god sallad + att jag kunde förgylla lasagnen med färsk spenat.
Jag fick även hjälp med att skörda rabarbern så nu har jag två ämbar saft att sätta på flaskor i kväll.
Det är underbara tider vi lever i...



Även i hönshuset märks det att det är sommar.
Ute springer två kycklingar som är lite på en månad gamla och inne i huset har vi två som ännu inte vågat sig ut.
Det är intressant med dessa höns. Precis som barn beter de sig.
När jag häller vatten direkt på marken och det blir en enda lerpöl av det är de genast där och kletar ner sig.
Och deras mammor vakar oroligt över dem så att inget ska hända.
En mammas mardröm är att något ont ska hända hennes barn och då spelar det ingen roll om mamman är en människa eller en höna...




Äppelträden ser ut att kunna få många äpplen i år om inte allt torkar bort.
Det återstår att se.
De blommade åtminstone mycket och under den tiden surrade det av bin och humlor i dem.
Värre ser det ut för hallonbuskarna. De ser trötta ut i år. Kanske måste vi satsa på en förnyelse.
Även svarta vinbärsbuskarna behöver en föryngringsbeskärning.
Men den röda vinbärsbusken dignar av bär.
Så hoppas vi förstås också på både blå och röda bär från skogen. Jag har sett att de blommade åtminstone.
Om de inte torkar bort förstås. Det vet vi ju inte förrän framåt hösten.
Men det är ju för oss så att vi kan bara vänta och hoppas.
Att försöka framtvinga bär och frukt är en omöjlighet för oss. Det finns nog bara en som kan ge oss växt och skörd...


Det blommar lite här och var i trädgården.
Allting tycks ha blommat 3 veckor tidigare än vanligt.
Midsommarrosen blommar två veckor före midsommar. Andra rosor likaså.
Fast Teresarosen väntar jag på ännu. Den blommar alltid senare.
Men det var tydligen så det skulle vara det här året.
Och ändå har sommaren bara börjat. Först om en vecka är det midsommar.
Fast ingen kan åtminstone klaga på att vi inte fått ha sommar, sol och värme i år...

Om jag fick bestämma skulle det regna en gång/vecka och så skulle temperaturen hålla sig kring + 20° och inte en grad varmare.
Men nu får jag inte bestämma utan jag försöker ta dagen som den kommer till mig och anpassa mig efter den.
Och det går också ganska så bra om jag bestämmer mig för det.
Såna funderingar från mig i dag...



onsdag 16 maj 2018

Sommaren kom

Häggen blommar...
fortare än vi kunde ana...

Inte tror jag någon hade räknat med att vi skulle få närmare + 30° redan i Maj.
Bara några veckor efter att den sista snön försvann.
Inte jag åtminstone...

Men med vädret är det som med livet.
Det blir som det blir...

Jag försöker lära mig att ta emot livet som det kommer till mig.
Lätt är det inte.
Jag skulle ju vilja ändra på så mycket.  Se saker från en helt annan sida. Tro att allt skulle vara så mycket bättre om OM inte fanns.
Men nu är det som det är...



Röda vinbär på kommande...


Potatis...
Som de trädgårdsfantaster vi blivit är vi  nu i full gång med vårbruket.
Det är en kär syssla i Maj månad.
Visserligen tär den på krafterna ibland. Ändå jag så innerligt tacksam för att jag får dela mitt intresse med mannen som blev min.
Att vi kan dela på sysslorna gör att allt känns både lättare och roligare.
"Allt går mycket bättre bara man är två" fick jag lära mig redan som barn...

Nu vet jag mycket väl att detta att vara två inte är alla förunnat.
Jag minns det mycket väl.
Minns den dagen jag fyllde 30 år och fortfarande var ensam. Trodde att det skulle förbli så resten av mitt liv.
Men jag är glad att jag hade fel också den gången...

Mera potatis...

Potatisen har satts i lådor.
Det kändes enklare att arbeta uppåt än gräva neråt.
Vi satte markduk direkt på gräsmattan, sen ris, kompost och gödsel och sist mylla ovanpå allt.
Mylla som vi köper i säckar från butiken trots att vi bor på landet. Men vi har ingen mylla att ta av så vi köper.
Det gör att vi dessutom har väldigt lite ogräs och det är ju bara tacksamt.
Och där nere under gräsytan finns allt för många trädrötter som är i vägen.
Dessutom ser det ganska trevligt ut med svarta potatislådor i trädgården.
Åtminstone om jag får tycka det själv.
Och det gör jag ju...




Mina lådor är också sådda. Så nu förväntar jag mig en stor skörd av potatis, spenat, grönkål, svartkål, rädisa, persilja, salladslök, ärter och bond- och buskbönor. Ungefär som förra året.
Än så länge är allt nerbäddat under fiberdukar.
Jag har sått och försöker se till så att fröna varken torkar eller fryser.
Sen får Gud sköta resten...

Mina sålådor förra året...

Drivbänken...
Sen har vi sallad i drivbänken som nu börjar vara mogen att äta av.
Jag tycker det är helt fantastiskt att från ett litet frö så växer det upp en planta till mat på bara en kort liten tid.
Livets under är det!
Den som inte tror på under ska börja odla grönsaker. Då kan du inte längre tvivla utan måste tro.
Tro att det finns en kraft bakom allt.
För hur skulle annars ett litet, litet frö kunna bli till mat?
Jag misstänker att jag drabbats av ett nytt sätt att tänka.
Ett där tanken att själv kunna vara med och påverka
vad jag äter och hur vi förvaltar vår världs resurser blir allt viktigare för mig.
Visst finns det mat hur mycket som helst att köpa men jag märker hur jag gläds över att kunna få vara med i processen själv...



För visst är det viktigt hur vi lever i dag.
Ska våra barn och barnbarn ha någon värld att leva i måste vi leva lite klokare redan nu.
Så tror jag.
Och det vill jag fortsätta tro på...




onsdag 25 april 2018

äntligen

säger jag...

Visserligen är det lite blåsig nordanvind och lite småregnigt i dag men vad gör det?!!
Våren är ändå här...
... och jag kan ta mig ut ur huset igen...


När man befinner sig i en situation där man inte själv kan ta sig ut på gården från slutet på november till mitten på april är det helt underbart just nu!
Visserligen är det lite för vått i skogen än men det känns att den tiden kommer.
Tänk att äntligen kunna få rulla ut i världen alldeles själv...







För mig handlar det om frihet.
Frihet att kunna få bestämma lite själv över vart jag vill gå här hemmavid.
Fri från att hela tiden vara beroende av andras hjälp. Att klara av att rulla fram utan att någon behöver skuffa på.
Frihet handlar om så mycket...


Jag tror att varje människa har behov av frihet.
Vi behöver frihet att få känna oss någorlunda självständiga och att vi klarar oss själva.
Den här känslan att jag inte hela tiden är beroende av andras hjälp.
Att jag klarar mig på nåt sätt trots att det är som det är.
Det handlar inte om att varje del av min kropp måste fungera. För jag är inte alls säker på att allt känns bra trots att man kan gå.
Frihet handlar om något annat. Något inifrån.
Jag tror att det för mig handlar om människovärde...

När jag ser att jag har ett värde i mig själv.
Att jag inte är min kropps begränsningar utan en människa som är viktig för min egen skull.
För att jag är jag.
När jag inser att det är så blir jag värdefull också i mina egna ögon.
Att jag är det i Guds ögon fick jag lära mig redan i söndagsskolan.
Men jag måste även se det med mina egna ögon...


Det är svårt att se sitt eget värde. Svårt att acceptera sig själv. Men så blir vi påminda om det hela tiden också.
Så fort vi öppnar en tidning eller datorn eller TVn så skriks det ut:
Gör om dig!
Var inte nöjd med den du är! Du kan få må så mycket bättre!
Inte konstigt att vi får problem...

När jag tränar mig i att acceptera och tycka om mig själv så mår jag bättre.
Blir lyckligare. Känner mig nöjdare.
På alla sätt...

Men det handlar om att dagligen öva sig.
Att dagligen träna mig i att tycka om mig själv och mitt liv. Det som blev mitt liv.
Och inte det som jag tror att det skulle ha kunnat vara i stället.
Jag önskar att jag en dag kommer fram till det som en liten 9 årig flicka en gång sa:
"Jag trivs rätt så bra med mig själv!"
När jag kommer dit har jag kommit långt...

Frihet och människovärde...
... det är dagens funderingar...

Och snart börjar jag cykla igen...






torsdag 5 april 2018

våren kommer

om vi sen tror det eller inte...

Jag erkänner att jag haft väldigt svårt att tro på en vår i år.
Nästan så att jag kom innanför gränsen till att hamna i inre mörker.
Men nu tror jag på våren och livet igen...

Jag fantiserar och planerar för vårsådderna.
Drömmer och hoppas och vill tro på en lång och varm sommar efter allt det kalla och frusna.
Jag vill tro att det händer än...

Dottern har jag fått hem igen och då känns allt mycket bättre.
Visst har jag unnat henne mer än väl äventyret på andra sidan jorden. Något hon kommer att bära med sig hela livet.
Men jag erkänner att det också skönt att ha henne hemma igen...



Ännu ligger trädgården nerbäddad under snön. Men regnet i luften måste ju ändra på allting nu. Annat kan vi inte tro.
Ett säkert vårtecken såg vi redan för fyra dagar sen.
Två tofsvipor.
Och ett svanpar har jag hört finns på närmaste sjö...











Men det som livet mest handlar om just nu är att vänta.
Vänta på det som komma skall.
Och kommer gör det förr eller senare.
Jag tänker inte resa bort för att skynda på våren. Jag trivs bäst här hemma i min egen lilla vrå av världen.
Det finns allt för många människor som tror att de mår bättre av att få resa bort med jämna mellanrum.
Det gör inte jag.
Mår jag inte bra i mig själv här hemma så inte gör jag det heller någon annanstans.
Så tror jag...

Det är torsdag i dag. Det betyder att det är brödets dag.
Åtminstone hemma hos oss...

måndag 5 februari 2018

Bonden Paavo

har vi mycket att lära oss av...




Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Paavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av herren väntade han växten.
Och han bodde där med barn och maka,
åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
grävde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
och av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slet sitt hår och sade:
Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
 
Tagom staven, Gud har oss förskjutit;
svårt är tigga, men att svälta värre.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
jag skall gräva dubbelt flera diken,
men av Herren vill jag vänta växten.
Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde.
 
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden.
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs hälften ned av axen.
Hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slog sitt bröst och sade:
Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit;
svår är döden, men att leva, värre.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
jag vill gräva dubbelt större diken,
men av Herren vill jag vänta växten.
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
gubben grävde dubbelt större diken,
sålde korna, köpte råg och sådde.
 
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men av den flöt intet bort av brodden.
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen.
Hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld, och vänta skördarn.
Då föll Paavo på sitt knä, och sade:
Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Och hans maka föll på knä och sade:
Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Men med glädje sade hon till gubben:
Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran;
nu är tid att leva glada dagar,
nu är tid att kasta barken undan,
och att baka bröd av råg allena.
 
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet
ty förfrusen är vår grannes åker.

Johan Ludvig Runeberg

tisdag 30 januari 2018

längtan till landet som icke är

kan jag ju kalla dagens funderingar...

Längtan handlar för mig inte om döden som den gjorde för Edith Södergran.
Nej den handlar tvärtom om livet...

Livet som handlar om så mycket.
Men som också handlar om trädgården för mig.
Trädgården som jag väntar på ska få vakna upp och återigen börja leva och producera.
Men som just nu ännu ligger långt nerbäddad under snön...

















Man kan ha olika längtan.
Och man kan göra olika saker med sin längtan.
En del reser till varmare trakter medan de längtar. Kanske en önskan om att vintern inte ska vara så lång. En önskan om avbrott i längtandet.
Andra reser igen till ännu kallare och ännu mera snöfyllda trakter.
Också det en form av längtan. Kanske efter upplevelser. Äventyr.
Minnen att gå tillbaka till...

Jag brukar stanna hemma.
Det är enklast så.
Jag ser inget glädjefyllt i att sitta 6-7 timmar i ett flygplan där jag inte ens har möjlighet att gå på toaletten.
Inte heller ser jag något nöje i att åka norrut till ännu mera snö för att ändå inte kunna ta mig fram på den. Även där skulle jag få sitta i en stuga och titta inifrån och ut på all snö.
Då kan jag lika gärna göra det hemma...

Och längta...






Längta till det att snön smälter bort det frusna och jag åter ska få börja så i mina sålådor och skörda spenat, grönkål, ärter, bönor, morötter, lök....








Då när jag ska få sitta under midsommarrosen och njuta av dess skönhet.
Insupa den söta parfymliknande doften och känna hur livet lever...
















Då när jag ska få glädja mig över fingerborgsblommans skönhet och ungefär samtidigt  börja få hämta in tomater och gurkor från växthuset.




Och allt det andra som jag längtar till...






Jag drömmer även om sensommarkvällar när jag får köra in under humleportalen  och tänka att då kör jag ut genom livets port.
Ut i livet och allt vad det innebär för mig...

Det är sånt jag längtar till och drömmer om...

Jag tänker på mitt liv.
Hur det är och hur det blev.
Kanske inte alls det som jag drömde om och längtade till när jag var ung.
Då fanns det så mycket andra förhoppningar.
Men mitt liv blev som det blev.
En underbar man och två barn fick jag.
Ett hus och ett hem har jag.
En församling som betyder mycket för mig får jag tillhöra.
Jag har min trädgård där jag får odla grönsaker som jag har av långt in på vintern.
Också höns som ger oss ägg så mycket att vi kan dela med oss till andra.
Jag kan baka mitt dagliga bröd och jag har så mycket att vara tacksam för i det liv som blev mitt liv...

Ett liv som getts till mig och som jag får förvalta på bästa sätt.
Så gott jag kan...

Medan jag längtar och väntar...