lördag 23 september 2017

den kom och den gick

sommaren alltså...

Jag har hört så många klagomål på sommaren i år att jag är alldeles trött i mina öron!
Lätträknade är de som tyckt att vi haft en bra sommar.
De flesta tycker att den var usel och kall och regnig och bedrövlig.
Själv anser jag att jag haft en bra sommar...

Jag har inte behövt vattna särdeles mycket i min trädgård. Jag har inte behövt ligga och stöna p.g.a. den plågande värmen.
Jag har kunnat vara ute i min grönskande trädgård mellan skurarna och jag har mått bra av det.
Ogräset som kommit har varit lätt att dra upp för att marken varit så mjuk och fuktig.
Vinbär har vi fått så vi är nöjda.
Hallon ännu mer än vi räknat med. T.o.m. så jag kunnat koka sylt...







Tomat och gurka har dock inte mått så bra i växthuset och äpplen fick vi inte många trots att vi har tre träd.
Mitt eget grönsaksland växte det i så det knakade. Ännu skördar jag grönkål och sätter den i allt man kan. Bönor och ärter gjorde jag en del misstag med och skörden blev därefter men annars är jag mycket nöjd.
Morötterna frodas i landet ännu. Löken hänger på tork. Lingonen väntar i skogen på att bli plockade.
Allt är som det ska med andra ord...

Sommaren innebar också ett läger för min del.
Jag fick vara med som ledare på ett läger för 11 - 13 åringar på den lägerplats där jag själv tillbringat så många somrar.  Det var både nostalgi och glädje att  få vara med!
Och förhoppningsvis ett bra sätt att lära de unga att alla är lika mycket värda oberoende av om vi kan gå eller inte -
eller har nåt annat problem...

Sommaren gav mig också en semestertripp med honom som betyder så mycket för mig.
Vi gjorde en veckas bilsemester på andra sidan viken.
Underbart roligt hade vi och mycket fick vi uppleva.
Det går tydligen att resa med rullstol också om man bara tar sig tid att planera lite på förhand.
Vi gjorde så att vi bokade hotellrum med lagom bilavstånd emellan och så kunde vi upptäcka vägen runtomkring.
Det blev en vecka av kvalitetstid som vi får tänka tillbaka på när vintermörkret vill gripa tag i oss.


Hemma igen fanns ännu tid för semester och vila. Jag plockade bär av buskarna i trädgården och även lite blåbär. Skogen erbjöd oss mängder av blåbär i år. Underbart!
Lycka är att bo så nära skogen att även jag kan  ta mig dit.
Jag brukar åka med min elmoped, håller om "halsen" på den med högra armen, böjer mig ner och plockar bären med vänster hand.
Det har jag alltid gjort så länge jag kan minnas.
Plockat bär med vänster hand...


Hemma finns även mina hönor och min Ture som förgyller mina dagar. De är roliga varelser att ha att göras med.
Dessutom ger de mig två ägg/dag.
Synd bara att vi förstod det så sent i livet. Hur bra det är med höns.
Men "bättre sent än aldrig" heter det ju så vackert.
Mina höns passar in i vår önskan om att leva så enkelt och
självförsörjande som möjligt.
Naturligtvis klarar vi det inte helt. Det finns så mycket mera man kunde göra om det bara fanns kroppskrafter och ork för det. Men vi är en god bit på väg...

Det senaste på den vägen blev ett utedass.
En plats som inte jag använder själv men som andra i huset kan använda.
Ett litet hus som borde finnas vid varje bostadshus egentligen.
För som världen ser ut i dag och vi ser hur den håller på att förstöras så vet vi inte när vi verkligen behöver ett utedass.
Det kan behövas förr än vi tror. (Inte för att jag vill vara någon form av domedagsprofet. Nej långt ifrån!)
Men nu är vi beredda även på det...

Jag tror på livet och jag tror på framtiden.
Det kommer jag att göra så länge jag andas.
Jag vill envist hålla fast vid att det går att leva oberoende av vilka omständigheter vi hamnar i. Det går att tro på en framtid därför att jag har en tro på en Gud som är med mig genom allt.
Så enkelt och så invecklat är det för mig...















lördag 22 juli 2017

förväntningar

har vi hela tiden...

Vi har svårt att leva i nuet. Svårt att bara vara och njuta av dagen vi är mitt inne i.
Oftast sitter vi och drömmer oss bort någon annanstans.
Har funderingar på hur det kunde vara i stället. Hur det skulle se ut om vi inte vore här just nu.
Vi förväntar oss något annat än det vi har...

Ofta blir förväntningarna sen till en besvikelse. Det blev inte alls som vi hade hoppats.
Livet blev inte alls som vi hade tänkt att det skulle bli.
Det var så mycket som kom i vägen.
Så mycket som blev så smärtsamt och som gjorde så ont i oss. Så långt ifrån det vi förväntade oss.
När vi ser bakåt är det lätt att besvikelsen tar överhand...

Varför blev det så här? Varför måste jag gå genom allt detta?
Ofta handlar allt om att genomleva och överleva.
Ibland känns livet övermäktigt åt oss. Som att vi inte orkar en dag till. Vill inte mera.
Ändå fortsätter vi. För vad är alternativet?
Att ge upp. Sluta kämpa.
För mig känns inte det som ett alternativ...


Jag försöker lära mig att slappna av.
Ta en stund i taget. Andas lugnt.
Då kan jag gräva lite djupare i livets gryta.
Förvånad hittar jag saker som gör livet värt att leva igen.
Många gånger får jag konstatera att det var inte så farligt som jag först trodde. Det var mödan värt att fortsätta en dag till.
Jag hittar saker i mitt liv som känns så värdefulla. Som dyrbara skatter jag får gömma djupt inom mig.
Att det skulle vara lätt vill jag inte påstå.
Men jag försöker...


Livet blev kanske inte som jag drömde om och tänkte mig. Nej långt ifrån.
Fortfarande kan jag känna en stark känsla av orättvisa i mig.
När andra pratar om sina resor och upplevelser blir jag arg inombords för jag vill ju också. Ändå vet jag att jag får vara med om så mycket bra saker i livet.
Saker som gör livet innehållsrikt och spännande. Värda att leva för.
Och jag varken vill eller orkar prata om min sjukdom hela tiden.
Jag vill leva och finnas till här och nu...

Jag vill gå in genom den port som leder ut till livet.
Den port som öppnar möjligheterna för oss alla.
Som visar oss att vi alla har ett värde som är värt att visa upp. Som ger oss möjligheter att leva, känna, älska och uppleva.
Som ger oss tro på en morgondag som inte alls måste kantas av mörker utan av ljus och glädje.
Jag vill leva och tro på livet...








onsdag 28 juni 2017

denna dagen

ett liv...

Jag önskar jag kunde leva varje dag som om den vore den sista!
Att varje dag skulle vara så livsviktig att jag inte behövde drömma mig bort ifrån den. Så viktig att jag kunde glädjas åt att jag får leva här och nu och inte tänka på om OM skulle finnas.
Det är min  önskan.
Men det är svårt att leva så...

Jag kan väl inte tro att det är omöjligt men som den människa jag är så har jag mina inbyggda protester.
Jag tänker så ofta att om livet bara vore lite annorlunda. Om det var si eller så skulle allt vara så mycket bättre.
Men nu är det som det är och då tror jag faktiskt det bästa är att göra allt jag kan av det...

Om jag slutar tänka i OM tänkandet så tror jag faktiskt att livet skulle vara lättare.
Då kunde jag sätta mig ner vid porten ut till livet med öppnade sinnen och hjärta.
Jag skulle inte styras så mycket av varken det inre eller det yttre utan jag kunde i stället leva här och nu.
Då tror jag det skulle vara lättare att leva...

Att inte göra mig bekymmer i onödan utan ta dem när de kommer.
Jag skulle leva mera bekymmerslöst.
Skulle det vara att leva ansvarslöst? Nej faktiskt så tror jag inte det.
Jag skulle ta ansvar för det som händer när det kommer och inte varken före eller efteråt.
Då skulle jag leva mera som fåglarna jag försökte fånga på bilden men som misslyckades. De flyger och far men jag tror inte de oroar sig speciellt mycket.
Åtminstone verkar det se ut så...

Jag får nöja mig med att se på hönsen i stället.
De tycks också leva ett bekymmerslöst liv.
Det enda de gör är att picka i sig mat - under förutsättning att vi ger dem det förstås.
De går omkring i hönsgården. Flaxar till ibland. Flyger lite.
Och tuppen gal.
Och så ger jag dem mera mat och de fortsätter picka i sig.
Dag ut och dag in verkar det som.
Nöjda med sina liv...

Ute i min trädgård grönskar det.
Jag är så glad att jag har den. För mig är det en av årets höjdpunkter att få se hur det växer och grönskar i trädgården.
Något att glädjas åt och minnas till vintern sen...




lördag 24 juni 2017

Midsommar

blev det i år också...

Visserligen var den lite kallare än vi haft de senaste dagarna men vad gör väl det.
Huvudsaken att alla får vara friska och glada.
Och det är vi just nu...

Lite kyla är inget att klaga på hos oss. Vi får ju gå in i våra trygga hem och hus.
Jag i mitt och du i ditt.
Värre är det för de mångtusenden som inga hus och hem har...

Jag vet inte hur jag skulle orka leva utan mitt hem och den trygghet jag har runtomkring mig.
Mitt hem och min borg...
Jag är full av beundran inför dem som bryter upp och lämnar sina hus och hem och många gånger flyttar till andra sidan jordklotet.
Oftast av tvång. Säkert mot deras innersta vilja.
Men de gör det och många klarar av det alldeles förträffligt.
Jag förundras många gånger. Tror inte alls att de ville göra det.
De flesta vill helst bo i sina egna hem men livet ger dem inget val. Och många gånger klarar de det alldeles bra...

Just nu är jag mätt i magen efter att ha ätit. Undrar hur det skulle vara om jag inte fick äta mig mätt?
Många, allt för många tvingas uppleva den känslan varje dag.
Jag behöver aldrig gå hungrig...

Inte behöver jag frysa heller. Jag har kläder att sätta på mig och ett hus att söka skydd i.
Vill jag åka nånstans är det bara att sätta mig i bilen och den för mig nästan dit jag vill.
Jag behöver inte vandra månader genom Europa för att söka mig en trygg plats.
Jag vet att jag får stanna där jag nu finns.
I trygghet...

Jag skriver inte detta för att försöka skapa dåligt samvete hos någon.
Det jag vill är att vi inte skulle vara så hemmablinda utan mera uppskatta det vi har.
Uppskatta de människor vi har runt oss och vara tacksamma för allt som är så bra.
Tacksamma för allt vi har...

Det kostar så lite att lära sig mera tacksamhet. Det kostar så lite att uppskatta det vi har.
Jag kan inte påstå att jag är direkt bra på det...


måndag 12 juni 2017

summering

brukar det bli kring födelsedagar...

I går fyllde jag 57 år. Det är en ganska så lång tid det.
"Du börjar bli gammal" tyckte någon i familjen.
Visst. Det är så sant så!
Om bara 3 år fyller jag 60.
Alldeles nyss satt vi en grupp ute i trädgården och firade min 50 års dag...

I går kväll var jag och min lilla familj och firade med att äta pizza.
Så underbart att få ha en familj som bryr sig!
Jag vet att det tyvärr inte är alla förunnat...

Att fylla år gör mig på nåt sätt fylld av både förundran och förväntan.
Det är inte alls någon självklarhet att få fylla år och bli äldre.
Om några veckor skulle min storebror ha fyllt 59 år.
Han fick inte ens fylla 57 år.
Han bara dog ett halvt år innan. Helt oväntat.
Kanske det är därför jag haft lite ångest inför gårdagen?
Rädd för att inte få uppleva den. Inte få vara med om ännu en tid.
Men här är jag nu - en dag äldre.
Och jag känner mig förundrad. Tacksam.
Förväntansfull inför framtiden...

Det är en nåd att få leva.
Nåd att få finnas till och ta del av det som händer runt oss.
Om det så handlar om elände ute i världen eller regeringskris hemma i vårt land så får jag ännu vara en del av detta.
En del av allt detta som är min. Som jag hoppas jag ska kunna förvalta på rätt sätt.
Som jag vill leva helt och fullt varje dag...

Och just denna dag och stund ska jag gå ut i min trädgård och se hur den har det..
Så ser det oftast ut när jag är där...





onsdag 7 juni 2017

sommar och sol

har vi äntligen fått...

Ännu små...
I går kväll planterade vi tomater, gurkor och basilika i växthuset.
Nu känns det så varmt att vi vågade plantera ut dem. Hittills har allt fått stå inne på fönsterbrädan.
Ifall nån undrar, nej, vi sår inte tomater och gurkor från frön.
Vi köper färdiga plantor.
Men basilikan har jag för första gången i mitt långa liv lyckats med att så från frön.
Det gjorde jag i slutet på mars och de grodde och har växt riktigt bra sen dess.
Inne på fönsterbrädan i köket...

I drivbänken växer det också. Mera än jag vågade hoppas faktiskt.
Vi äter mycket mat med spenatinnehåll hos oss nu för tiden.
Det går också bra att ha som pålägg på kvällssmörgåsen.
Spenaten frodas...














Rädisbörjan...


För att få någon skörd måste en stor del gallras bort har jag fått lära mig.
I går fick jag gallra bland mina rädisor.
I dag måste grönkålen ses över...


Rabarbern kommer sakta men säkert...

Rabarbern växer men ännu gläds jag mest över tulpanerna där.
Grannfrun sa i dag att jag får hämta rabarber ur hennes redan rika och stora bestånd.
Det ska jag göra...

Det är ju som med det mesta i livet.
Om vi inte gallrar och rensar bort en stor del blir allt till ett enda kaos och ingen ordning och reda blir det.
Ibland känns det tufft att tvingas lära sig leva.
Det är inte roligt när det vi trodde är bra hos oss visar sig vara något som behöver slipas bort.
Annars blir vi allt för kantiga och vassa...

Det gör ont att slipas. Det gör ont att tvingas gallra bort en del.
Slutresultatet blir dock så mycket bättre.
Fram kommer det vackra. Det fina.
Skörden blir så mycket godare...

I känner jag mig så glad och tacksam över livet.
Jag åkte iväg med elmoppen de 3 km till bybutiken och inhandlade alldeles själv det som behövdes.
Visserligen kommer jag mig inte in i butiken utan rullstolen.
Men en kassörska kom ut och hämtade min inköpslista och pengar och sen fick jag kassen fylld med det jag ville ha.
Skulle jag bo i en stad skulle det aldrig gå.
Detta är en av fördelarna med att bo på landet...

Sen var jag till gravgården och hälsade på lillebror...









onsdag 24 maj 2017

om livet ger dig en citron

Tavlan...
kan du alltid göra saft av den...

Så står det på tavlan jag fick av en god vän en gång.
Och så är det också.
Livet ger oss så många saker och erfarenheter. Ofta är de sura och eländiga. Men då kan vi göra något bra av det om vi vill.
Så tror jag i alla fall...

Jag tror inte alls att livet är enkelt och att det bara är så där att göra nånting annat om det första inte passar.
Jag har varit med om för mycket och levat för länge för att veta bättre än så.
Det vill jag åtminstone påstå...

Men många gånger tycker jag att vi människor har så lätt att fastna i det negativa.
Vi suckar och klagar på än det ena och än det andra. Ibland känns det nästan som att vi tävlar om vem som har det värst, vem som har de svåraste krämporna, vem som har mest arbete osv.
Vid ett samtal med en grupp kvinnor en gång hände just detta.
Den ena var sjukare än den andra. Svårigheterna och sjukdomarna jämfördes med varandra.
Till slut frågade någon mig hur jag har det.
Jag kunde inte låta bli att svara: "jag tycker ni har det så svårt så jag ids inte säga nåt..."
Det blev tyst...

Min väg är min och det är mitt liv...
Alla har vi vår livsväg att gå. Alla drabbas vi på olika sätt.
Men jag är helt övertygad om att mycket hänger på hur vi förhåller oss till det vi råkar ut för.
Min bön inför mitt liv är att inte bli negativ och bitter.
Visst kommer dagar när jag är det men de får inte ta över. Jag får inte stanna i det negativa.
Jag måste vidare.
Jag vill försöka tänka positivt och att det ska gå på något sätt. Jag vill göra en god saft av den sura citronen.
Annars förpestar jag tillvaron både för mig själv och för andra...

Mitt liv handlar i dessa dagar mycket om min trädgård.
Visserligen är den ett gemensamt projekt för mig och min allra käraste vän men den är ändå min trädgård.
Just nu lever den i en svagt spirande grönska. Våren tog lång tid på sig men det gör att vi kan njuta desto längre av den...

Mina pallkragar...
Jag har också sått i mina egna pallkragar spenat, grönkål, rädisor, persilja, ärter och brytbönor.
Nu väntar jag med spänning på att se när och om det börjar växa.
Jag ser framför mig en grönskande oas bestående av två upphöjda pallkragar.
Ärter och bönor väller ner över armeringsnäten på ändorna och grönskan fyller lådorna.
Det gäller att ha visioner och tro på det vi gör...


Spenat och sallat...


                                                                                   Drivbänken som byggdes i höstas har visat sig vara ett lyckat projekt.
Spenat och sallat skördar vi redan.
När det utlovas en kall natt täcks glaslocket över med både filt och presenning och på det sättet klarar växterna sig bra...



Allting handlar om att tro lite mera på att det kommer att gå och att med en positiv attityd göra nånting bra av livet.
Annars tar det negativa över och kväver oss...

Och just i denna dag så ringde de från rehabiliteringscentret jag brukar besöka ibland och berättade att jag får komma dit på en 3 v period till hösten.
Så än ger jag mig inte...