måndag 8 augusti 2016

tillbaka igen

till vardagen alltså...

Och det innebär alltid nya intressanta saker.
Som tex att sonen också flyttat hemifrån. Nu är alltså mannen i mitt liv och jag alldeles på tumanhand i stugan igen.
Föresten, det har vi aldrig varit förr.
På tumanhand i denna stuga...

Men det är ju så här livet ska vara.
Från början var vi två och nu fortsätter vi två igen. Barnen kommer alltid att ha en stor plats i våra liv. Säkert den största.
Samtidigt vet vi att vi måste låta dem gå för att få leva sina egna liv.
Så är livets gång...


Fast just nu påminns jag om att helt ensamma är vi dock icke.
Tuppen påminner mig med sitt ständiga galande om sin närvaro! Han vill minsann bli ihågkommen även i detta blogginlägg.
Därför gör jag en paus och plockar gräs, ger fjäderfäna lite korn- och havre blandning och resterna av min havregrynsgröt.
Och till min förvåning försvann den gröten innan jag ens hann plocka gräset klart...

Så börjar en ny dag och en ny tid i vårt liv.
Ibland känns det som att livet stannar upp och vi kommer oss inte vidare. Så var det för mig här i början på sommaren.
Allt kändes på nåt sätt så svårt. Jag orkade inte riktigt med längre. Tappade lusten.
Inte ens trädgården gav mig den glädje den brukar göra. Det är först nu i slutet på sommaren som glädjen kommit tillbaka.
Det kommenterade min käre make när jag först i månadsskiftet juli/augusti tog in min första blombukett från trädgården...



Nu känns det som att livet ska fortsätta igen.
Jag har en ständig bön inom mig att ljuset ska få ta den största platsen i mitt inre.
Mörkret ska inte få segra.
Det ska aldrig få bli så mörkt att inte ljuset får bryta igenom till slut...








De flesta jag känner tycker man ska passa på att resa nånstans under semestern.
Det tycker inte jag.
Under den tiden ska man vila!
Vi har inte gjort någon längre resa under semestern. Vi trivs allra bäst hemma i vår egen trädgård på sommaren. Men flera små dagsutfärder har vi gjort.



Den bästa av dem var när vi kunde göra en nostalgitripp tillsammans.
Vi packade matsäcken, placerade barnen i baksätet och åkte på utfärd en hel dag.
Den resan bevarar jag i mitt inre...




tillbaka igen

till vardagen alltså...

Och det innebär alltid nya intressanta saker.
Som tex att sonen också flyttat hemifrån. Nu är alltså mannen i mitt liv och jag alldeles på tumanhand i stugan igen.
Föresten, det har vi aldrig varit förr.
På tumanhand i denna stuga...

Men det är ju så här livet ska vara.
Från början var vi två och nu fortsätter vi två igen. Barnen kommer alltid att ha en stor plats i våra liv. Säkert den största.
Samtidigt vet vi att vi måste låta dem gå för att få leva sina egna liv.
Så är livets gång...


Fast just nu påminns jag om att helt ensamma är vi dock icke.
Tuppen påminner mig med sitt ständiga galande om sin närvaro! Han vill minsann bli ihågkommen även i detta blogginlägg.
Därför gör jag en paus och plockar gräs, ger fjäderfäna lite korn- och havre blandning och resterna av min havregrynsgröt.
Och till min förvåning försvann den gröten innan jag ens hann plocka gräset klart...



Så börjar en ny dag och en ny tid i vårt liv.
Ibland känns det som att livet stannar upp och vi kommer oss inte vidare. Så var det för mig här i början på sommaren.
Allt kändes på nåt sätt så svårt. Jag orkade inte riktigt med längre. Tappade lusten.
Inte ens trädgården gav mig den glädje den brukar göra. Det är först nu i slutet på sommaren som glädjen kommit tillbaka.
Det kommenterade min käre make när jag först i månadsskiftet juli/augusti tog in min första blombukett från trädgården...




Nu känns det som att livet ska fortsätta igen.
Jag har en ständig bön inom mig att ljuset ska få ta den största platsen i mitt inre.
Mörkret ska inte få segra.
Det ska aldrig få bli så mörkt att inte ljuset får bryta igenom till slut...








De flesta jag känner tycker man ska passa på att resa nånstans under semestern.
Det tycker inte jag.
Under den tiden ska man vila!
Vi har inte gjort någon längre resa under semestern. Vi trivs allra bäst hemma i vår egen trädgård på sommaren. Men flera små dagsutfärder har vi gjort.
Den bästa av dem var när vi kunde göra en nostalgitripp tillsammans.
Vi packade matsäcken, placerade barnen i baksätet och åkte på utfärd en hel dag.
Den resan bevarar jag i mitt inre...




söndag 3 juli 2016

om tacksamhet

Aklejan gör mig glad och tacksam...
kunde jag kalla detta inlägg...

Men om jag är så bra på detta med tacksamhet vet jag inte.
Jag pratar gärna om det. Skriver gärna om det.
Men när det kommer till själva kärnans egentliga innehåll tycker jag inte att jag fyller den med allt för mycket tacksamhet...



Ändå har jag så oerhört mycket att vara tacksam för.
Min familj, mitt hem, hela min nära omgivning. Allt runtomkring min lilla värld är stor orsak till tacksamhet.
Även när jag möter mina vänner från andra länder ser jag vilken orsak till tacksamhet jag har.
Jag har fått födas och växa upp i ett land av trygghet. Här finns allt jag behöver.
Det har inte de...

Jag tror att det blir så lätt att vi som fått ha det så bra ända sen vi var små blir blinda för allt.
Vi ser inte vad vi har.
Är missnöjda och vill ha annat hela tiden. Andra upplevelser. Andra intryck.
Vi vill hela tiden se nya platser. Resa. Uppleva.
Och en semester utan en resa är ju ingen semester.
Eller hur?
En tur i skogen räcker ibland...





Vi är inte nöjda med hur vi har det för vi har det för bra...













Just nu känner jag mig tacksam över att jag får finnas här i mitt lilla hus.
Semestern har börjat för mannen i mitt liv och vi tänker ta dagen precis som den kommer till oss.
Inga större planer har vi än att få pyssla om den plats på jorden som vi upplever som en gåva från Gud själv.
Kanske packar vi picknick korgen och sätter oss i bilen nån dag för en liten dagsutfärd. Eller också nöjer vi oss med att sitta ute och dricka kaffe tillsammans med hönorna...

Detta är livet här och nu...








torsdag 9 juni 2016

Salomo

var en vis man...

En kung som levde och dog redan ca 930 år f. Kr.  Han var så klok och förståndig att folk reste långa vägar för att rådfråga honom om olika saker de funderade på.
Vi kan läsa om honom i Bibeln om vi vill...

Nu har vi också haft besök av en Salomo. Men vi behövde inte åka nånstans för att träffa honom.
Nej, han kom till oss.
Eller hen eller vad det nu ska kallas när det gäller en stormvind...






Den härjar fortfarande.
Sällan har vi väl sett en sådan storm i början på sommaren.
Men nån gång ska väl det ske.
Nästan så jag känner mig lite liten inför dess krafter...


Men detta är ju ingenting jämfört med  hur det kan vara när det stormar på riktigt.
Som på Haiti eller Filippinerna eller var det sen sker på olika håll runt om i vår värld.
Jag tänker då på alla dessa som mister sina hus och hem.
Allt översvämmat av vatten och skräp...

De som inte har nånstans att ta vägen efteråt. Som varken får mat eller vatten för allting blir förorenat och farligt att få i sig.
Alla de som mister sina hem eller sina närmaste i stormar och regn...

Att jag insåg att elströmmen var borta några timmar i natt är ingenting jämfört med hur det kunde vara. Eller att jag bekymrar mig över hur min fina trädgård ser ut efter detta.
Den lär ska komma igen.
Jag sitter här i mitt snart 100 år gamla stabila, trygga hus och känner mig ganska säker på att ingen större olycka kommer att hända mig här.
Trots allt har jag det så otroligt bra...

Än en gång påminns jag om hur mycket jag har att vara tacksam för.
Hur bra jag har det.
Salomo borde hälsa på oftare för att jag ska påminnas om det...

onsdag 1 juni 2016

sommar och sol

har vi nu...

.Det är så vackert ute att det tar nästan andan ur mig.
Trädgården visar sig från sin allra vackraste sida.
Äppelträden, syrenbuskar och rönnbärsträd står i full blomning just nu.

Jordgubbslandet likaså...




Varmt och vindstilla dessutom så allting tyder på att vi där kan se fram emot en rik bärskörd
om det fortsätter som det gör nu.
Och det hoppas vi att det gör.
Fast lite svalare får det gärna vara för min del.
18 -20 grader räcker bra...




Just nu kan vi inte annat än njuta av livet.
Vi måste ta vara på varandra så länge vi har varandra. Det är inte alls någon självklarhet att vi får ha det så.

Allt för lätt kan ett liv brytas av och alla drömmar och förhoppningar slås sönder.
Livet blev inte alls så som vi trodde att det skulle bli...


Så länge vi lever och finns här ska vi fortsätta "måra på".
Det försöker jag göra.
Ibland går det riktigt bra.
Ibland inte alls.
Den här tiden på året syns jag oftast när jag böjer mig ödmjukt ner mot jorden för att dra upp sånt som jag tycker växer på fel ställe...

fredag 20 maj 2016

vårt hus och vårt hem

Vårt Sommarbo
kommer detta blogginlägg att handla om...

Vi bor alltså i ett blått hus här ute på prärien.
Runtomkring oss har vi åkrar, åkrar, åkrar och skog.
Några grannhus har vi också på framsidan.
Detta är ett hus vi flyttade till för 17 år sen och köpte och gjorde till vårt eget för 16 år sen.
I början var det gult nertill och brunt upptill.
Nu är det blått.
För att vi ville ha det så...

"gården byggdes av sådant timmer"


Huset byggdes nångång strax före 1920 av smeden Brännback-Nick.

Då hade huset bara en våning. Övervåningen byggdes på 1970-talet.
När smeden byggde huset gjorde han det grundligt. Han beställde av lappländsk furu timmerstockar som forslades till Alholmen i Jakobstad där de sågades till lagom storlek att bygga ett hus av.
En stockbit hittade vi i uthuset som sparats från bygget.
På den står skrivet med stora bokstäver "gården byggdes av sådant timmer".




Spiken

En väderkvarn lär också ha funnits på gården. Jag tänker mig att smeden Nick hade den som sin smedja.
Det enda vi har kvar från smeden Nick är en smidd spik.



På den hänger vi upp våra skärbrädor...






Senare bodde systrarna Kajsa och Edla i huset. På den tiden tillhörde några ängar även den lilla gården.
De hade en häst, en ko (eller flera?) och några höns om jag förstått saken rätt.
Kanske också en katt...

När systrarna dött såldes huset på auktion och vi fick i vår tur köpa huset av dem som då köpte det.
De hade flyttat till vårt västra grannland och använde huset som sin sommarbostad.
Därför fick det också namnet "Sommarbo"...

Jag tycker om att tänka på vad som skett i vårt hus under dess snart 100 åriga historia. Det kunde säkert berättas många historier härifrån.
Både om smeden och om systrarna.
Deras häst lär ska förresten ha haft en lika krokig rygg som ramen på en "kvinnfolksped".
Om det sen är sant vet jag inte...

Vi har försökt förvandla huset till vårt eget hem.
Framsidan
Både ute och inne.
Det har varit en rolig och intressant tid. Att få vara med och skapa oss ett hem som vi tycker om.
Som blir så som vi vill ha det.
Det fanns inte mycket till trädgård när vi kom hit. Men här fanns syrener till min glädje.
En rönn, några gamla häggar som stormen tagit ner och några stora granar som från början var tänkta att de skulle klippas till en häck.
De hann växa för höga så de klipptes aldrig...
Granarna som skulle bli en häck


Baksidan av vårt hus

För ett år sen skaffade vi oss några hönor. Något som vi ångrar att vi inte gjorde tidigare.
De ger oss både mat och glädje.
I dag har vi sju hönor, en tupp och tre kycklingar.
Några har dött, några har fötts och några har köpts till...


Hönshuset


Jag trivs här i vårt lilla hus ute på prärien och känner mig glad och stolt över att jag får fortsätta bo här där smeden Nick en gång bodde och verkade.
Hoppas jag kan förvalta hans arv på ett bra sätt...





onsdag 11 maj 2016

fruset och dött

är det mycket som är just nu...
Ett minne blott...

Trädgården ser ut som om den fått rejält med stryk i vinter.
Vi hade för lite snö när det var alldeles för kallt ute.
T.o.m. blåsippan som jag så snällt befriade från grävningsutrotning vid ett vägbygge frös bort.
Men som väl är så har myror en tendens att sprida blåsippsfrön
omkring sig så jag hittade några blommor på helt andra ställen...

Min vackra Hansa rosbuske bredvid rampen fick sågas ner i går kväll.
Den har gett mig både doftande rosor och vitaminrika nypon.
Nu hoppas vi på att den växer upp igen från rötterna.
Om inte får väl någon plantskola besök av oss...

Hansa rosen -  Även den ett vackert minne...














Kudden av kryptimjan var härlig...







Men det jag kanske sörjer lite över är vår vackra timjan kudde.
Som numera är bortgrävd och glömd.
Helt svart och förfrusen.
Inget liv kvar.
Min man brukade lägga sig i gräset och vila sitt huvud på den.
Den hade en underbar doft och mjukhet som är svår att återskapa.
Det enda som hjälper är år av tålamod med nya plantor...


New Dawn...



En annan blomma som också strök med var min New Dawn ros som förvandlats till en vildros.
Helt kallt  klippte jag av den och forslade den till skogen.
Inget liv där heller...
Vildrosen...








Alla fingerborgsblommor har försvunnit.
Jag som hade så många.
Men de små  fröna tycks ha överlevt för på ett ställe finns nu fullt med gröna små prickar som vi tror är början till nya fingerborgsblommor.
Om de klarar nästa vinter förstås...
Lupin till vänster och fingerborgsblommor till höger...
Till min glädje verkar lupiner, roddarsporrar och syrener ha klarat sig bra.
Likaså jordgubbar och hallon.
Hur det blir med äpplen återstår att se. Åtminstone har de stora knoppar.
Så något har vi att se fram emot ändå...

Jag vet, livet handlar långt ifrån bara om trädgården. Men för min del är den en stor del av livet.
Jag lever med den, i den och av den. Den är min del av jorden.
Bättre än så kan jag väl inte säga...