lördag 24 juni 2017

Midsommar

blev det i år också...

Visserligen var den lite kallare än vi haft de senaste dagarna men vad gör väl det.
Huvudsaken att alla får vara friska och glada.
Och det är vi just nu...

Lite kyla är inget att klaga på hos oss. Vi får ju gå in i våra trygga hem och hus.
Jag i mitt och du i ditt.
Värre är det för de mångtusenden som inga hus och hem har...

Jag vet inte hur jag skulle orka leva utan mitt hem och den trygghet jag har runtomkring mig.
Mitt hem och min borg...
Jag är full av beundran inför dem som bryter upp och lämnar sina hus och hem och många gånger flyttar till andra sidan jordklotet.
Oftast av tvång. Säkert mot deras innersta vilja.
Men de gör det och många klarar av det alldeles förträffligt.
Jag förundras många gånger. Tror inte alls att de ville göra det.
De flesta vill helst bo i sina egna hem men livet ger dem inget val. Och många gånger klarar de det alldeles bra...

Just nu är jag mätt i magen efter att ha ätit. Undrar hur det skulle vara om jag inte fick äta mig mätt?
Många, allt för många tvingas uppleva den känslan varje dag.
Jag behöver aldrig gå hungrig...

Inte behöver jag frysa heller. Jag har kläder att sätta på mig och ett hus att söka skydd i.
Vill jag åka nånstans är det bara att sätta mig i bilen och den för mig nästan dit jag vill.
Jag behöver inte vandra månader genom Europa för att söka mig en trygg plats.
Jag vet att jag får stanna där jag nu finns.
I trygghet...

Jag skriver inte detta för att försöka skapa dåligt samvete hos någon.
Det jag vill är att vi inte skulle vara så hemmablinda utan mera uppskatta det vi har.
Uppskatta de människor vi har runt oss och vara tacksamma för allt som är så bra.
Tacksamma för allt vi har...

Det kostar så lite att lära sig mera tacksamhet. Det kostar så lite att uppskatta det vi har.
Jag kan inte påstå att jag är direkt bra på det...


måndag 12 juni 2017

summering

brukar det bli kring födelsedagar...

I går fyllde jag 57 år. Det är en ganska så lång tid det.
"Du börjar bli gammal" tyckte någon i familjen.
Visst. Det är så sant så!
Om bara 3 år fyller jag 60.
Alldeles nyss satt vi en grupp ute i trädgården och firade min 50 års dag...

I går kväll var jag och min lilla familj och firade med att äta pizza.
Så underbart att få ha en familj som bryr sig!
Jag vet att det tyvärr inte är alla förunnat...

Att fylla år gör mig på nåt sätt fylld av både förundran och förväntan.
Det är inte alls någon självklarhet att få fylla år och bli äldre.
Om några veckor skulle min storebror ha fyllt 59 år.
Han fick inte ens fylla 57 år.
Han bara dog ett halvt år innan. Helt oväntat.
Kanske det är därför jag haft lite ångest inför gårdagen?
Rädd för att inte få uppleva den. Inte få vara med om ännu en tid.
Men här är jag nu - en dag äldre.
Och jag känner mig förundrad. Tacksam.
Förväntansfull inför framtiden...

Det är en nåd att få leva.
Nåd att få finnas till och ta del av det som händer runt oss.
Om det så handlar om elände ute i världen eller regeringskris hemma i vårt land så får jag ännu vara en del av detta.
En del av allt detta som är min. Som jag hoppas jag ska kunna förvalta på rätt sätt.
Som jag vill leva helt och fullt varje dag...

Och just denna dag och stund ska jag gå ut i min trädgård och se hur den har det..
Så ser det oftast ut när jag är där...





onsdag 7 juni 2017

sommar och sol

har vi äntligen fått...

Ännu små...
I går kväll planterade vi tomater, gurkor och basilika i växthuset.
Nu känns det så varmt att vi vågade plantera ut dem. Hittills har allt fått stå inne på fönsterbrädan.
Ifall nån undrar, nej, vi sår inte tomater och gurkor från frön.
Vi köper färdiga plantor.
Men basilikan har jag för första gången i mitt långa liv lyckats med att så från frön.
Det gjorde jag i slutet på mars och de grodde och har växt riktigt bra sen dess.
Inne på fönsterbrädan i köket...

I drivbänken växer det också. Mera än jag vågade hoppas faktiskt.
Vi äter mycket mat med spenatinnehåll hos oss nu för tiden.
Det går också bra att ha som pålägg på kvällssmörgåsen.
Spenaten frodas...














Rädisbörjan...


För att få någon skörd måste en stor del gallras bort har jag fått lära mig.
I går fick jag gallra bland mina rädisor.
I dag måste grönkålen ses över...


Rabarbern kommer sakta men säkert...

Rabarbern växer men ännu gläds jag mest över tulpanerna där.
Grannfrun sa i dag att jag får hämta rabarber ur hennes redan rika och stora bestånd.
Det ska jag göra...

Det är ju som med det mesta i livet.
Om vi inte gallrar och rensar bort en stor del blir allt till ett enda kaos och ingen ordning och reda blir det.
Ibland känns det tufft att tvingas lära sig leva.
Det är inte roligt när det vi trodde är bra hos oss visar sig vara något som behöver slipas bort.
Annars blir vi allt för kantiga och vassa...

Det gör ont att slipas. Det gör ont att tvingas gallra bort en del.
Slutresultatet blir dock så mycket bättre.
Fram kommer det vackra. Det fina.
Skörden blir så mycket godare...

I känner jag mig så glad och tacksam över livet.
Jag åkte iväg med elmoppen de 3 km till bybutiken och inhandlade alldeles själv det som behövdes.
Visserligen kommer jag mig inte in i butiken utan rullstolen.
Men en kassörska kom ut och hämtade min inköpslista och pengar och sen fick jag kassen fylld med det jag ville ha.
Skulle jag bo i en stad skulle det aldrig gå.
Detta är en av fördelarna med att bo på landet...

Sen var jag till gravgården och hälsade på lillebror...









onsdag 24 maj 2017

om livet ger dig en citron

Tavlan...
kan du alltid göra saft av den...

Så står det på tavlan jag fick av en god vän en gång.
Och så är det också.
Livet ger oss så många saker och erfarenheter. Ofta är de sura och eländiga. Men då kan vi göra något bra av det om vi vill.
Så tror jag i alla fall...

Jag tror inte alls att livet är enkelt och att det bara är så där att göra nånting annat om det första inte passar.
Jag har varit med om för mycket och levat för länge för att veta bättre än så.
Det vill jag åtminstone påstå...

Men många gånger tycker jag att vi människor har så lätt att fastna i det negativa.
Vi suckar och klagar på än det ena och än det andra. Ibland känns det nästan som att vi tävlar om vem som har det värst, vem som har de svåraste krämporna, vem som har mest arbete osv.
Vid ett samtal med en grupp kvinnor en gång hände just detta.
Den ena var sjukare än den andra. Svårigheterna och sjukdomarna jämfördes med varandra.
Till slut frågade någon mig hur jag har det.
Jag kunde inte låta bli att svara: "jag tycker ni har det så svårt så jag ids inte säga nåt..."
Det blev tyst...

Min väg är min och det är mitt liv...
Alla har vi vår livsväg att gå. Alla drabbas vi på olika sätt.
Men jag är helt övertygad om att mycket hänger på hur vi förhåller oss till det vi råkar ut för.
Min bön inför mitt liv är att inte bli negativ och bitter.
Visst kommer dagar när jag är det men de får inte ta över. Jag får inte stanna i det negativa.
Jag måste vidare.
Jag vill försöka tänka positivt och att det ska gå på något sätt. Jag vill göra en god saft av den sura citronen.
Annars förpestar jag tillvaron både för mig själv och för andra...

Mitt liv handlar i dessa dagar mycket om min trädgård.
Visserligen är den ett gemensamt projekt för mig och min allra käraste vän men den är ändå min trädgård.
Just nu lever den i en svagt spirande grönska. Våren tog lång tid på sig men det gör att vi kan njuta desto längre av den...

Mina pallkragar...
Jag har också sått i mina egna pallkragar spenat, grönkål, rädisor, persilja, ärter och brytbönor.
Nu väntar jag med spänning på att se när och om det börjar växa.
Jag ser framför mig en grönskande oas bestående av två upphöjda pallkragar.
Ärter och bönor väller ner över armeringsnäten på ändorna och grönskan fyller lådorna.
Det gäller att ha visioner och tro på det vi gör...


Spenat och sallat...


                                                                                   Drivbänken som byggdes i höstas har visat sig vara ett lyckat projekt.
Spenat och sallat skördar vi redan.
När det utlovas en kall natt täcks glaslocket över med både filt och presenning och på det sättet klarar växterna sig bra...



Allting handlar om att tro lite mera på att det kommer att gå och att med en positiv attityd göra nånting bra av livet.
Annars tar det negativa över och kväver oss...

Och just i denna dag så ringde de från rehabiliteringscentret jag brukar besöka ibland och berättade att jag får komma dit på en 3 v period till hösten.
Så än ger jag mig inte...






söndag 14 maj 2017

mors dag

borde det vara varje dag...
Förra årets rododendron...

Jag menar, vi som fått nåden att få bli en mor borde känna oss mera tacksamma för det och veta att varje dag vi får tillsammans med våra barn är en mors dag.
När barnen är små känns det många gånger svårt. Jag minns hur vi sa att om de blir vuxna och ansvarskännande människor är det ett under.
Jag minns även den tiden med mycket stor glädje och tacksamhet.
I dag har undret skett och jag känner mig stolt över dessa två...

Visst kan det också kännas svårt ibland att ha vuxna barn. Ändå är det sällan som det inte går att diskutera och hitta en lösning på problemet.
Tiden med vuxna barn fyller mig med en annan sorts glädje och tacksamhet.
Men jag måste erkänna att jag tycker om att ha vuxna barn...


Till mors dag fick jag penseer i mina grytor på verandan som jag brukar få till mors dag.
En gåva jag gläds över länge i sommar.
Även krukorna på väggen fick penseer...










Jag märkte i dag när jag var ute att det inte precis är bikiniväder ännu. Men den tiden kommer.
Det vill jag tro och hoppas på.
Det börjar dock skymta fram lite grönt här och där. Några modiga blåsippor blommar och häggens knoppar börjar  svullna.
Så visst är våren här...





I drivbänken växer det. Snart får vi börja skörda sallat, rucola och spenat.
Visst, jag vet att de måste få växa lite till men de är på gång.
Det är så roligt att se hur allt växer.
Nästan så det går att se lite förändring varje dag.
Hur det än är så tror jag denna mors dag att sommaren kommer förr eller senare.
Det hoppet kommer jag inte att ge upp...




torsdag 4 maj 2017

äntligen

kom då våren...
Blåsipporna blommar...

Så tror vi nu i alla fall!
Visserligen blåser det ännu kallt men solen visar sig från sin bästa sida och det snöar inte.
Redan nu på förmiddagen är det + 8 ° ute.
Alltså ingen orsak att klaga...

Ju längre jag lever desto mera inser jag hur mycket vi klagar. Hur mycket jag själv också klagar.
Men nu vill jag faktiskt inte klaga.
Jag har inte stor orsak att göra det.
Visst tycker jag att livet är orättvist ibland och visst tycker jag att en hel del kunde vara annorlunda. Men så länge det är som det är så ska jag försöka lära mig att vara nöjd.
Både jag och andra mår bättre av det...

I dag har jag pysslat om mina frösådder som jag hoppas och tror ska ge mig  glädje senare i sommar.
Jag har tagetes på kommande i små papperskrukor jag vikt och det gör ju att det blir enklare att plantera ut dem sen...
"Krukmakaren"









Grönkål och spenat frösådde jag inomhus men de planterade jag ut i drivbänken i dag.
Inser att de ska växa utomhus och inte inne.
Dessutom tror jag att de gror från frön direkt i min bänk när tiden väl är mogen för det...
Vitsippan börjar visa sig...














Det finns så mycket roligt som händer ute nu. Det tror jag hönsen tycker också eftersom de är mera ute än inne.
Jag tror att de mår bra av att få bo här hos oss på gården.
Åtminstone vill jag tro det så. De verkar alla utom en må bra efter vintern. Vi får se hur det går för henne...

Jag mår åtminstone bra av att få bo här på landet.
En del tycker att vi skulle passa på och flytta in till stan nu när de unga har gjort det. Men det tycker inte jag och mannen jag delar huset med.
Vi mår så bra så här i vårt nästan 100 år gamla hus.
Här ute på prärien..

Förresten, hur skulle jag och vi båda må i en lägenhet inne i stan där vi inte kunde bruka jorden och inte kunde vi ha Ture och hönorna med oss?
Nej tacka vet jag landet...







torsdag 27 april 2017

jag tog fel

med att våren kom alltså...

Nu har snön vräkt ner i över 30 timmar.
Bofinkarna vid fågelbordet börjar se lite förvirrade ut. Med jämna mellanrum flyger de rakt in i fönstret.
Kanske vill de komma in i värmen...

Hela trädgården är täckt av snö.
Grönskan jag hade hoppats på i slutet på april är inte riktigt här ännu. Jag är glad att drivbänken är insvept i en varm filt och presenning.
På det sättet tror jag de små plantorna ska klara sig...

Nu kunde jag  skriva ett långt avsnitt om hur besviken jag känner mig på vädrets makter.
Men det tänker jag inte göra!
Vädret och döden kan vi inte rå på. Det blir som det blir med den saken.
Det har jag alltid försökt pränta in i mina barn och den tanken försöker jag även leva efter...


Det finns så mycket att glädja sig åt i livet.
Vi har det så bra här i vår del av världen även om vi får lite påminnelser då och då om ondskan som finns. Jag tror att vi måste lära oss att vara mera tacksamma över det vi har.
Annars kan det gå dåligt för oss...

När otacksamhet, missnöjsamhet och själviskhet tar över i våra liv blir det farligt.
Då blir vi bittra och rädda.
Jag tror att då glömmer vi vad det är att vara människa.
Vi glömmer bort den medmänsklighet och den värme som vi kan använda för att hjälpa varandra  att orka leva livet. Då glömmer vi att fördela jordens resurser så de räcker till åt alla.
Då stänger vi våra hems dörrar och vårt lands gränser för dem som behöver oss. För dem som ingenstans har att ta vägen...

Jag tror inte att jag blir fattigare av att dela med mig mera av mitt liv och mina resurser.
Tvärtom så berikar det mitt liv.
Jag blir rikare. Jag blir gladare. Jag mår bättre.
Och jag glömmer bort allt det där som jag kunde klaga på...


Just nu har jag så många småfåglar på mitt fågelbord att jag varken kan räkna eller känna igen dem alla...