onsdag 8 november 2017

borta bra...

men hemma bäst...
Vägen hem känns inte lång...

Så heter det ju så vackert och jag håller fullständigt med!
Men visst är det märkligt att man måste åka iväg för att kunna uppskatta ännu mera det som finns hemma.
Just nu känner jag mig så tacksam...

Tacksam över att få ha ett hem att komma tillbaka till. Tacksam över att få dela det hemmet med den som betyder allra mest för mig.
Tacksam för de två unga som jag fått se växa upp i detta hem.
Jag är så glad och tacksam just nu för att just jag får ha det så bra...

I min egen lilla vrå trivs jag allra bäst ändå...










Jag vet att det finns så många i vår värld som aldrig får uppleva den glädjen jag känner just nu.
Allt för många som måste fly från hus och hem för att söka sig en plats där de kan få känna sig trygga.
Som inte vill göra det men som tvingas till det för att överleva. Människor som kunde få plats i många av de hus som står tomma i vårt land.
Det enda de vill är att hitta en trygg plats att bo på.
Tyvärr finns det också allt för många som aldrig hittar den platsen...

Jag vet att jag skrivit om detta förr - men jag kommer aldrig att kunna sluta göra det!
Min bön är att jag aldrig sluta beröras av människors nöd.
Människor som precis som jag inte vill något annat än att få leva i fred och i trygghet i ett hem tillsammans med dem som de älskar.
Men som vi vet finns det allt för många som aldrig får uppleva det så...

Om jag verkligen förstod hur andra människor tvingas leva skulle jag förhoppningsvis känna ännu mera tacksamhet.
För det kunde ha varit jag som tvingades fly för mitt liv.
Nu har jag nåden att få ha blivit född i ett land där allt serveras mig nästan på ett silverfat.
T.o.m. en 3 veckors rehabilitering...

I skrivande stund sitter jag och ser på småfåglarnas iver med att äta rönnbär.
De har verkligen fått rikligt av den varan i år.
Även jag.
Vi har några liter rönnbär i frysen som vi tänkt äta under vinterns lopp. Enligt de som anser sig veta så ska 3 rönnbär om dagen räcka till för vårt dagliga C-vitamin behov.
För säkerhets skull äter jag minst 6-7 st/dag...







Långt bortom rymder vida, längre än solar går, högre än stjärnor tindra den bedjandes suckar når.
Anden från stoftets världar lyfter sitt vingspar, klappar på himlaporten och söker sitt hem, sin Far.

Trång är all världen vida, hjälplös var jordisk vän. Själen får ro och fäste allena i himmelen.
Mörkaste natt skall ljusna, bittraste kval få ro, lär du dig blott att vandra på bönernas himlabro.

Ringaste barn som beder lever oändligt tryggt, mäktar långt mer än hjälten som starkaste fästen byggt.
Måtte vi aldrig glömma, var vi i världen går, att till guds eget hjärta den bedjandes suckar når.
(Augusta Lönborg 1895)


onsdag 11 oktober 2017

funderingar

brukar jag kalla mina bloggtankar.
Som blir av allt för sällan nu för tiden...

Det är som om livet bara rinner iväg och tiden går så fort så fort. Dagarna blir till veckor och veckorna blir till månader och månaderna blir till år och -
Ja ni vet alla hur det är...

Och här sitter jag i min trygga boning och försöker ta emot livet som det kommer till mig.
Jag tänker ibland att jag förstår inte hur lyckligt lottad jag är som får ha det så bra.
För det är ju absolut ingen självklarhet att just jag skulle få födas just här i detta land.
Men det fick jag!
Och just i skrivande stund känner jag en stark tacksamhet. Här där jag får allt jag behöver och ganska mycket mera därtill.
Vi har trygga hem, tillgång till mat och kläder, skolor, arbetsplatser, sjukvård, frihet och mycket mera än jag just nu kommer ihåg.
Dessutom ska jag få lyxa mig med 3 veckors rehabilitering som samhället betalar...


Jag är mycket medveten om att livet inte alltid känns så lätt fast vi har tillgång till så mycket. Jag vet, och ingen kan försöka påstå något annat.
Ända sen jag var mycket liten har jag förstått att livet inte är så enkelt och så rättvist.
Trots det ska vi leva vårt liv och då tycker jag vi ska försöka göra det så bra som möjligt.
Åtminstone jag vill försöka det...

Jag tänker ofta på min mormor Adina som 1945 blev änka.
Hon var då 33 år och hade 4 barn mellan 1 och 9 år.
Ensam och utelämnad i världen.
Ägodelar hade hon inga förutom stugan hon bodde i med sina barn.
I den stannade hon så länge hon kunde för att barnen skulle ha nånstans att bo.
Men fattiga var de och många gånger undrade Adina på kvällen vad de skulle äta nästa dag.
Hon uppmanade sina barn att be till Gud om hjälp och det märkliga var att hjälpen alltid kom på ett eller annat sätt...


För att glädja sig själv och de sina odlade hon blommor.
De behövde ha något vackert att leva för. Något att glädja sig åt.
Så tycker jag också. Människan behöver något vackert att leva för.
Något att glädja sig åt.
Det säger mina invandrarvänner också. Många av dem blir drömmande i blicken när vi pratar om blommor. Vi får något gemensamt att prata om. Något som förenar oss.
Glädjen över det vackra i livet.
Mormor Adina hade insett hur viktigt det var att ha något vackert runt sig hur svårt livet än var.
Hon odlade blommor för glädjens skull.
Främst dahlior har jag hört.
Dem odlar jag också...


Jag tycker också om blommor.
De är fantastiska att ha runt omkring mig.
Ibland glädjer de mig med sin fulla blomning bara en dag.
Ibland längre...
Vallmon blommar bara en kort tid...

Teresa rosen blommar länge...













Mormor Adina hade också höns. 
Då fick de åtminstone några ägg att äta och att baka kakor av.
Så försöker även jag. 
Och fast de ibland blir till förtret så ger de också så mycket glädje...













lördag 23 september 2017

den kom och den gick

sommaren alltså...

Jag har hört så många klagomål på sommaren i år att jag är alldeles trött i mina öron!
Lätträknade är de som tyckt att vi haft en bra sommar.
De flesta tycker att den var usel och kall och regnig och bedrövlig.
Själv anser jag att jag haft en bra sommar...

Jag har inte behövt vattna särdeles mycket i min trädgård. Jag har inte behövt ligga och stöna p.g.a. den plågande värmen.
Jag har kunnat vara ute i min grönskande trädgård mellan skurarna och jag har mått bra av det.
Ogräset som kommit har varit lätt att dra upp för att marken varit så mjuk och fuktig.
Vinbär har vi fått så vi är nöjda.
Hallon ännu mer än vi räknat med. T.o.m. så jag kunnat koka sylt...







Tomat och gurka har dock inte mått så bra i växthuset och äpplen fick vi inte många trots att vi har tre träd.
Mitt eget grönsaksland växte det i så det knakade. Ännu skördar jag grönkål och sätter den i allt man kan. Bönor och ärter gjorde jag en del misstag med och skörden blev därefter men annars är jag mycket nöjd.
Morötterna frodas i landet ännu. Löken hänger på tork. Lingonen väntar i skogen på att bli plockade.
Allt är som det ska med andra ord...

Sommaren innebar också ett läger för min del.
Jag fick vara med som ledare på ett läger för 11 - 13 åringar på den lägerplats där jag själv tillbringat så många somrar.  Det var både nostalgi och glädje att  få vara med!
Och förhoppningsvis ett bra sätt att lära de unga att alla är lika mycket värda oberoende av om vi kan gå eller inte -
eller har nåt annat problem...

Sommaren gav mig också en semestertripp med honom som betyder så mycket för mig.
Vi gjorde en veckas bilsemester på andra sidan viken.
Underbart roligt hade vi och mycket fick vi uppleva.
Det går tydligen att resa med rullstol också om man bara tar sig tid att planera lite på förhand.
Vi gjorde så att vi bokade hotellrum med lagom bilavstånd emellan och så kunde vi upptäcka vägen runtomkring.
Det blev en vecka av kvalitetstid som vi får tänka tillbaka på när vintermörkret vill gripa tag i oss.


Hemma igen fanns ännu tid för semester och vila. Jag plockade bär av buskarna i trädgården och även lite blåbär. Skogen erbjöd oss mängder av blåbär i år. Underbart!
Lycka är att bo så nära skogen att även jag kan  ta mig dit.
Jag brukar åka med min elmoped, håller om "halsen" på den med högra armen, böjer mig ner och plockar bären med vänster hand.
Det har jag alltid gjort så länge jag kan minnas.
Plockat bär med vänster hand...


Hemma finns även mina hönor och min Ture som förgyller mina dagar. De är roliga varelser att ha att göras med.
Dessutom ger de mig två ägg/dag.
Synd bara att vi förstod det så sent i livet. Hur bra det är med höns.
Men "bättre sent än aldrig" heter det ju så vackert.
Mina höns passar in i vår önskan om att leva så enkelt och
självförsörjande som möjligt.
Naturligtvis klarar vi det inte helt. Det finns så mycket mera man kunde göra om det bara fanns kroppskrafter och ork för det. Men vi är en god bit på väg...

Det senaste på den vägen blev ett utedass.
En plats som inte jag använder själv men som andra i huset kan använda.
Ett litet hus som borde finnas vid varje bostadshus egentligen.
För som världen ser ut i dag och vi ser hur den håller på att förstöras så vet vi inte när vi verkligen behöver ett utedass.
Det kan behövas förr än vi tror. (Inte för att jag vill vara någon form av domedagsprofet. Nej långt ifrån!)
Men nu är vi beredda även på det...

Jag tror på livet och jag tror på framtiden.
Det kommer jag att göra så länge jag andas.
Jag vill envist hålla fast vid att det går att leva oberoende av vilka omständigheter vi hamnar i. Det går att tro på en framtid därför att jag har en tro på en Gud som är med mig genom allt.
Så enkelt och så invecklat är det för mig...















lördag 22 juli 2017

förväntningar

har vi hela tiden...

Vi har svårt att leva i nuet. Svårt att bara vara och njuta av dagen vi är mitt inne i.
Oftast sitter vi och drömmer oss bort någon annanstans.
Har funderingar på hur det kunde vara i stället. Hur det skulle se ut om vi inte vore här just nu.
Vi förväntar oss något annat än det vi har...

Ofta blir förväntningarna sen till en besvikelse. Det blev inte alls som vi hade hoppats.
Livet blev inte alls som vi hade tänkt att det skulle bli.
Det var så mycket som kom i vägen.
Så mycket som blev så smärtsamt och som gjorde så ont i oss. Så långt ifrån det vi förväntade oss.
När vi ser bakåt är det lätt att besvikelsen tar överhand...

Varför blev det så här? Varför måste jag gå genom allt detta?
Ofta handlar allt om att genomleva och överleva.
Ibland känns livet övermäktigt åt oss. Som att vi inte orkar en dag till. Vill inte mera.
Ändå fortsätter vi. För vad är alternativet?
Att ge upp. Sluta kämpa.
För mig känns inte det som ett alternativ...


Jag försöker lära mig att slappna av.
Ta en stund i taget. Andas lugnt.
Då kan jag gräva lite djupare i livets gryta.
Förvånad hittar jag saker som gör livet värt att leva igen.
Många gånger får jag konstatera att det var inte så farligt som jag först trodde. Det var mödan värt att fortsätta en dag till.
Jag hittar saker i mitt liv som känns så värdefulla. Som dyrbara skatter jag får gömma djupt inom mig.
Att det skulle vara lätt vill jag inte påstå.
Men jag försöker...


Livet blev kanske inte som jag drömde om och tänkte mig. Nej långt ifrån.
Fortfarande kan jag känna en stark känsla av orättvisa i mig.
När andra pratar om sina resor och upplevelser blir jag arg inombords för jag vill ju också. Ändå vet jag att jag får vara med om så mycket bra saker i livet.
Saker som gör livet innehållsrikt och spännande. Värda att leva för.
Och jag varken vill eller orkar prata om min sjukdom hela tiden.
Jag vill leva och finnas till här och nu...

Jag vill gå in genom den port som leder ut till livet.
Den port som öppnar möjligheterna för oss alla.
Som visar oss att vi alla har ett värde som är värt att visa upp. Som ger oss möjligheter att leva, känna, älska och uppleva.
Som ger oss tro på en morgondag som inte alls måste kantas av mörker utan av ljus och glädje.
Jag vill leva och tro på livet...








onsdag 28 juni 2017

denna dagen

ett liv...

Jag önskar jag kunde leva varje dag som om den vore den sista!
Att varje dag skulle vara så livsviktig att jag inte behövde drömma mig bort ifrån den. Så viktig att jag kunde glädjas åt att jag får leva här och nu och inte tänka på om OM skulle finnas.
Det är min  önskan.
Men det är svårt att leva så...

Jag kan väl inte tro att det är omöjligt men som den människa jag är så har jag mina inbyggda protester.
Jag tänker så ofta att om livet bara vore lite annorlunda. Om det var si eller så skulle allt vara så mycket bättre.
Men nu är det som det är och då tror jag faktiskt det bästa är att göra allt jag kan av det...

Om jag slutar tänka i OM tänkandet så tror jag faktiskt att livet skulle vara lättare.
Då kunde jag sätta mig ner vid porten ut till livet med öppnade sinnen och hjärta.
Jag skulle inte styras så mycket av varken det inre eller det yttre utan jag kunde i stället leva här och nu.
Då tror jag det skulle vara lättare att leva...

Att inte göra mig bekymmer i onödan utan ta dem när de kommer.
Jag skulle leva mera bekymmerslöst.
Skulle det vara att leva ansvarslöst? Nej faktiskt så tror jag inte det.
Jag skulle ta ansvar för det som händer när det kommer och inte varken före eller efteråt.
Då skulle jag leva mera som fåglarna jag försökte fånga på bilden men som misslyckades. De flyger och far men jag tror inte de oroar sig speciellt mycket.
Åtminstone verkar det se ut så...

Jag får nöja mig med att se på hönsen i stället.
De tycks också leva ett bekymmerslöst liv.
Det enda de gör är att picka i sig mat - under förutsättning att vi ger dem det förstås.
De går omkring i hönsgården. Flaxar till ibland. Flyger lite.
Och tuppen gal.
Och så ger jag dem mera mat och de fortsätter picka i sig.
Dag ut och dag in verkar det som.
Nöjda med sina liv...

Ute i min trädgård grönskar det.
Jag är så glad att jag har den. För mig är det en av årets höjdpunkter att få se hur det växer och grönskar i trädgården.
Något att glädjas åt och minnas till vintern sen...




lördag 24 juni 2017

Midsommar

blev det i år också...

Visserligen var den lite kallare än vi haft de senaste dagarna men vad gör väl det.
Huvudsaken att alla får vara friska och glada.
Och det är vi just nu...

Lite kyla är inget att klaga på hos oss. Vi får ju gå in i våra trygga hem och hus.
Jag i mitt och du i ditt.
Värre är det för de mångtusenden som inga hus och hem har...

Jag vet inte hur jag skulle orka leva utan mitt hem och den trygghet jag har runtomkring mig.
Mitt hem och min borg...
Jag är full av beundran inför dem som bryter upp och lämnar sina hus och hem och många gånger flyttar till andra sidan jordklotet.
Oftast av tvång. Säkert mot deras innersta vilja.
Men de gör det och många klarar av det alldeles förträffligt.
Jag förundras många gånger. Tror inte alls att de ville göra det.
De flesta vill helst bo i sina egna hem men livet ger dem inget val. Och många gånger klarar de det alldeles bra...

Just nu är jag mätt i magen efter att ha ätit. Undrar hur det skulle vara om jag inte fick äta mig mätt?
Många, allt för många tvingas uppleva den känslan varje dag.
Jag behöver aldrig gå hungrig...

Inte behöver jag frysa heller. Jag har kläder att sätta på mig och ett hus att söka skydd i.
Vill jag åka nånstans är det bara att sätta mig i bilen och den för mig nästan dit jag vill.
Jag behöver inte vandra månader genom Europa för att söka mig en trygg plats.
Jag vet att jag får stanna där jag nu finns.
I trygghet...

Jag skriver inte detta för att försöka skapa dåligt samvete hos någon.
Det jag vill är att vi inte skulle vara så hemmablinda utan mera uppskatta det vi har.
Uppskatta de människor vi har runt oss och vara tacksamma för allt som är så bra.
Tacksamma för allt vi har...

Det kostar så lite att lära sig mera tacksamhet. Det kostar så lite att uppskatta det vi har.
Jag kan inte påstå att jag är direkt bra på det...


måndag 12 juni 2017

summering

brukar det bli kring födelsedagar...

I går fyllde jag 57 år. Det är en ganska så lång tid det.
"Du börjar bli gammal" tyckte någon i familjen.
Visst. Det är så sant så!
Om bara 3 år fyller jag 60.
Alldeles nyss satt vi en grupp ute i trädgården och firade min 50 års dag...

I går kväll var jag och min lilla familj och firade med att äta pizza.
Så underbart att få ha en familj som bryr sig!
Jag vet att det tyvärr inte är alla förunnat...

Att fylla år gör mig på nåt sätt fylld av både förundran och förväntan.
Det är inte alls någon självklarhet att få fylla år och bli äldre.
Om några veckor skulle min storebror ha fyllt 59 år.
Han fick inte ens fylla 57 år.
Han bara dog ett halvt år innan. Helt oväntat.
Kanske det är därför jag haft lite ångest inför gårdagen?
Rädd för att inte få uppleva den. Inte få vara med om ännu en tid.
Men här är jag nu - en dag äldre.
Och jag känner mig förundrad. Tacksam.
Förväntansfull inför framtiden...

Det är en nåd att få leva.
Nåd att få finnas till och ta del av det som händer runt oss.
Om det så handlar om elände ute i världen eller regeringskris hemma i vårt land så får jag ännu vara en del av detta.
En del av allt detta som är min. Som jag hoppas jag ska kunna förvalta på rätt sätt.
Som jag vill leva helt och fullt varje dag...

Och just denna dag och stund ska jag gå ut i min trädgård och se hur den har det..
Så ser det oftast ut när jag är där...