fredag 9 oktober 2020

strömlöst

 har vi haft i tre timmar i dag...


Alltså tre hela timmar utan el!

Jag fick många nya upptäckter under de timmarna.

Lampan i duschen fungerade inte. Inte heller fläkten som drar ut det fuktiga där. Vattnet rann svagare än vanligt. När jag skulle blåsa håret torrt efteråt fungerade inte hårtorken.

Men det gick att duscha...


Efteråt skulle jag läsa tidningen på nätet men det gick naturligtvis inte heller. Nätet fungerade inte och därför kunde jag inte ta del av den senaste halvtimmens händelser på Facebook. Inte heller fick jag nya uppgraderingar på Instagram. Och TV gick det förstås inte att titta på.

I köket var kyl- och frys tysta, ugnen gick inte att sätta på och kaffekokaren stod obönhörligt tyst. Ingenting blev riktigt som jag tänkt mig...


Men tänk så mycket lärdom det är att få ta del av tre timmar utan el.

Vi här i vår del av världen lider absolut ingen nöd fast vi är utan el några timmar. Vi har ju allt vi behöver och mer därtill. 

Men ändå visade dessa timmar mig hur beroende vi gjort oss av elenergin. Hur beroende jag är. Allt vi rör oss med och använder oss av går inte att använda om inte elen är påkopplad. Vi är totalt beroende av elenergin...


Hur är det inte då för de många i vår värld som aldrig får tillgång till el? Alla de som drabbats på olika sätt av krig och naturkatastrofer och som inte har möjlighet att använda sig av denna gåva. Vi borde tänka efter mera hur vi använder denna energi. På vilket sätt den framställs och vad vi använder den till.

Jag tror ju på att använda mera solenergi. 
Andra tror på vindkraft. 
Att kol- och kärnkraft är fel tycker de flesta av oss. 
Men hur ska vi då göra för att det ska bli bra? 
För att vår värld ska må bättre?

Jag vet inte...





Det enda jag vet är att vi var och en måste tänka på hur vi själva gör. Hur vi lever. 

I vårt hushåll har vi satsat på solenergi. 

Vi har även vedspis i köket så vi kan värma både hus, vatten och koka mat på den. Så även kaffestunden är tryggad. Vi har också ett litet torrdass ute på gården så allt skulle fungera om vi tvingades vara utan el någon längre tid. Det största problemet skulle vara att hålla frysen kall där alla bär, grönsaker och äppelmos finns...



torsdag 1 oktober 2020

hösten





kom visst hit igen...

Hos oss brukar vi ha som ett säkert hösttecken när de gula rudbeckiorna börjar titta in genom vardagsrumsfönstret. Det har de gjort länge...

En lång och bra sommar har vi haft i alla fall om vi tänker på vädret hos oss. Det har varit ett perfekt väder att odla grönsaker på och mycket har vi kunnat odla. 

Nu börjar det mesta vara antingen uppätet eller också nerstoppat i frysen. Jag förstår inte hur de klarade sig utan frysboxar förr! Men då var uppfinningsrikedomen kanske större och vintrarna kallare och längre så att naturliga frysar kunde användas. 

Jag minns från min tidiga barndom hur bröd sattes i en plastså som grävdes ner i snön och blev djupfryst där. Men det var under de riktiga vintrarnas tidevarv...


För mig har det blivit lite av min identitet, lite stolthet och mycket extra glädje att kunna få odla min egen mat. Jag vill inte påstå att jag är någon specialist på varken det ena eller det andra men jag börjar vid 60 års ålder äntligen lära mig lite hur jag vill leva. 

Jag tycker om att odla min egen mat. Processen måste få ta sin tid. Den börjar tidigt i maj när jag petar ner ett frö i den gödsel- och kompostförberedda jorden. Jag vattnar och väntar. Ser på när fröna börjar gro och växa. 

I juli är vi självförsörjande på sallad och andra små grödor. I augusti kunde jag skörda rödbetorna som i år växte sig så stora att en enda rödbeta räckte till 10 biffar. Jag har mina egna sålådor som jag klarar av att sköta själv tack vare att de är upphöjda. Något som alla som odlar kunde må bra av att ha. Så mycket enklare än att krypa på knäna på marken.

Jag har odlat brytbönor, grönkål, rödbetor, sallad spenat, persilja, dill, zucchini och morötter. De sistnämnda har maken hjälpt mig med. Han har även som tidigare år skött tomater och gurkor i vårt lilla växthus av glas.

Dessutom har vi även äppelträd, körsbärsträd, vinbärsbuskar och hallonbuskar  samt ett litet jordgubbsland. Så arbete finns på en liten gård även om den förr i tiden bara skulle klassats som ett litet torp. Men här på vårt lilla torp mår vi mycket bra.

Hela augusti och september har vi varit fullt sysselsatta med att skörda det vi sått samt tagit tillvara bären och frukten ifrån trädgården. Dessutom fanns det i år hur mycket blåbär och lingon som helst i skogen att plocka så det har vi också gjort. Jag tycker nämligen att det är vår skyldighet att ta tillvara det vår Herre ger oss alldeles gratis i skogen...

För mig har allt detta nästan blivit ett sätt att leva på. Speciellt nu under detta corona år har det känts viktigt att få lägga tankarna och energin på något annat. För att inte coronaspöket ska tynga ner mig helt. Men det är också hela läget i vår värld som gjort och gör att jag börjat tänka mera på hur jag lever och vad jag äter för slags mat. 

Jag vill inte bli någon nördig person som bara propagerar för min nya livsstil. Jag vill försöka tänka sunt och leva sunt och göra det jag mår bra av. Och göra det som jag tror att vår värld skulle må bättre av om vi alla tänkte efter och handlade därefter. 

Jag är så barnsligt naiv att jag tror att vi kan om vi alla vill och hjälps åt...

För att hjälpa mig att kunna odla och må bra ännu mera fick jag i sommar en underbar 60 års present av min kära familj. Ett orangeri som är byggt så att jag kan vara i det både med elmoppen och med rullstolen. En underbar gåva som förlänger säsongen ännu mera. En plats där vi nu i oktober kan skörda färsk sallad, persilja och små morötter...

 






måndag 21 september 2020

att skriva eller inte skriva


 det är frågan...


Varför skriver jag ett blogginlägg egentligen?

För vems skull gör jag det?

Antagligen är det för min egen skull. För att jag ska känna mig nöjd och tillfreds med min tillvaro. För att någon annan förhoppningsvis ska tycka att det jag skriver är värt att läsa och ge mig lite uppmuntran för det...


Året som pågår kommer vi för alltid minnas som coronaåret.

Ett år vi sent ska glömma. 

Året när hela livet ställdes på sin spets för en liten bacills skull. När människor över hela världen lever i skräck för denna lilla bacill som kan ta död på vem som helst av oss.

Åtminstone jag har levt i rädsla pga detta. Jag har hållit mig hemma i det som jag anser vara min lilla trygga vrå av världen. Den plats där jag tror att jag ska vara beskyddad och befriad från allt det onda som kunde drabba mig. 

Ändå vet jag att inget kan beskydda mig från olycka och elände om det kommer. Det kan endast den Gud jag vill tro på göra...


Detta året har även varit ett år som fyllts med rapporter om bränder, översvämningar, krig, hungersnöd, olyckor och allt möjligt annat elände som funnits över vår värld.

Mycket av allt elände beror på den klimatförstöring som vi människor ställt till med under årens lopp. Många vill förneka detta. 

Andra tar det till sig och menar att vi måste göra allt vi kan för att förhindra ytterligare förstörelse av vår värld. Jag håller mig till de senare.

Jag tror att vi kan göra en hel del om vi vill.

Om inte globalt så åtminstone lite i vår egen lilla privata del av världen. Men det är ju förstås då det blir obekvämt för oss. 

Då när vi måste börja tänka efter hur vi lever. Då när det inte handlar om att vi använder sol eller vindkraft utan också handlar om hur vi reser, vad vi köper, vad vi konsumerar, vad vi äter och vad vi slänger bort av det vi inte äter osv.

När vi ska sortera våra sopor och tänka efter hur vi gör oss av med allt. När vi ska sy oss tygpåsar att ta med när vi går och handlar i stället för att genast knycka åt oss första bästa plastpåse. Eller att vi tänker efter var vi handlar våra grönsaker i stället för att köpa de importerade från Spanien.

 När vi tänker efter lite mera hur vi gör i vardagen i stället för att bara flyta på...


Jag vill tro att vi inte måste finna oss i att vår omgivning förstörs utan att vi gör nånting åt det. Jag vill tro att vi kan göra något för att förhindra det.

Jag vill tro på en värld där vi alla hjälps åt för att förbättra den. Alla kan inte bli en liten Greta som läxar upp de stora farbröderna men alla kan vi göra något för att förbättra vår lilla del av den...





















måndag 6 juli 2020

sommartider

har vi nu...

Juni var den varmaste och torraste månaden på länge.
En del njöt och mådde bra medan andra igen led och mådde dåligt.
Jag tillhör den del av människosläktet som tyvärr inte kan njuta av närmare 30 ° värme nån längre tid.
En dag går bra, sen räcker det för min del.
Men allt går om man bara vill brukar jag tänka ibland. Och faktiskt lyckas det tänkesättet riktigt bra ibland.
Andra gånger inte alls...

Vi här på vårt lilla torp är i full gång med odlingarna.
Förr i tiden då smeden Nick eller senare systrarna Edla och Kajsa bodde här så klarade de sig rätt så bra med det de odlade på detta torp. Men de hade då lite mera mark än vi har.
Vi försöker ändå så gott det går odla så vi kan vara självförsörjande på grönsaker åtminstone några månader i året.
Redan i början på april sådde vi sallad, lök och spenat i drivbänken.
Spenaten är nu delvis uppäten, delvis i frysen.
Juni månads värme gjorde att den växte och växte och sen ville den börja blomma och bilda frön allt för tidigt. Jag tycker inte att spenaten är god längre om den får börja blomma så därför blev det tidig skörd. Jag har nu sått ny spenat...

Squash har vi kanske sått för många av.
Eller så inte.
Beror på hur många frukter vi får av dem. Det är lätt att förivra sig och så för många när de gror och växer så bra. Och det är så roligt att se hur ett litet frö växer upp till en stor och kraftig planta. Vi har en stor bänk enbart för squashen.
Där växer de i mest hönsgödsel och sågspån.
Ren mylla sattes endast i en rejäl planteringsgrop per planta. Sen får de söka efter näring från gödseln själva. Och som de växer sen!
Bladen är stora som rabarberblad. Nu återstår att se om det kommer någon frukt på dem.
Eller... de kommer.
Jag har faktiskt ätit upp den första. Väntar ivrigt på flera.
Squash steks direkt som den är, eller rivs och blandas med lite tillbehör och formas till goda biffar. Squash kan användas i stället för lasagneplattor, skivas tunt i sallad osv.
Vi har vanlig grön, avlång sommarsquash men även små klotrunda. Dem har vi aldrig haft förr men jag tänker att de kan bakas i ugnen med något gott innehåll i...

Potatis odlar vi i pallkragar.
Så gjorde vi även förra året. Så stora mängder blir det inte men eftersom vi inte har några lagringsutrymmen för potatis så gör det inget att vi får äta dem direkt vi tar upp dem ur jorden.
Likadant är det med alla andra grönsaker vi odlar. Vi skördar och äter direkt det som inte går att förvälla och sätta i frysen förstås.
Det skulle vara den där jordkällaren. Men den har vi ingen plats för här på vår lilla tomt.
Morötterna har knappt börjat växa än.
De växer allra bäst i höstmörkret brukar min käre make säga. De sås alltid först i mitten på juni.
Vi har lärt oss att då slipper vi undan alla morotsflugor och annat som gärna vill smaka på morötter.

Rödbetorna växer och frodas i mina pallkragar. I år har jag två stycken. Förra året en.
Jag sådde som vanligt allt för tätt och måste sorgset gallra en hel del.
Men ska det bli nån skörd så...


Jag tycker också om att ha blommor av alla de slag.
De blir som en extra belöning för allt arbete.
För det är ju så att visst ligger det en hel del arbete också bakom en trädgårdsodling.
Men ack så trevligt det känns när belöningen kommer.
Som tex när Norrlandsschersminen blommar.
Då är alla minnen av ogräsrensning och bortgrävning av lupiner och annat mindre trevligt borta.
Förresten är det sällan jag tycker något i trädgården är mindre trevligt. Allt har sin charm och sitt pris.
Och det kan faktiskt kännas lite meditativt att hänga med huvudet ner från elmoppen och rensa ogräs. Åtminstone kommer en känsla av glädje och lycka i mig efteråt...






onsdag 3 juni 2020

sommaren kom...


Rhododendron Cunningham White...
till slut ändå...

Jag trodde inte den skulle komma.
För mindre än en månad sen vaknade vi till en trädgård inbäddad i snö.
Nu är den inbäddad i grönska.
Hägg, rhododendron, rosenkvitten, gullvivor, blåsippor ja t.o.m. maskrosor blommar. Snart gör rönnen det också.
Och åkrarna runt huset som alldeles nyligen plöjdes, harvades och såddes grönskar.
Allt är så vackert så det tar nästan andan ur  mig när jag går ut....


Rosenkvitten...
Jag är en människa som lever upp
när det blir vår och sommar.
Då kan jag komma ut ur mitt ide där jag tillbringat många månader.
Ingen människa mår bra av att sitta inomhus allt för länge.
Vi behöver få andas frisk luft och känna doften av det som växer för att må bra.
Sitter vi inomhus för länge kommer alla möjliga krämpor över oss.
Det är inte bara psyket som tar stryk. Även kroppen gör det.  
Åtminstone för mig fungerar det så.
När jag får vara ute i naturen eller i min kära trädgård så mår jag så otroligt mycket bättre både till kropp och själ...



Som vanligt har jag gjort vad jag kunnat för att få en grönsaksskörd till hösten.
Jag brukar tänka att om jag vill skörda något måste fröna i jorden i maj.
Så nu har jag rödbetor, bönor, sallad, spenat, grönkål, dill, persilja, salladslök, vanlig rödlök, potatis, och zucchini i jorden.
Morotsfröna är ännu inte sådda. Vi har lärt oss att om de sås först kring 12 juni klarar de sig bäst undan morotsflugans larver.
Fråga mig inte varför det verkar så.
Jag - eller vi måste jag skriva i ärlighetens namn - har gjort vad vi kunnat.
Nu hjälper vi till med vattning då och då, väntar på skörden men litar på att vår Herre sköter växten...

Det är så mycket som blev annorlunda den här våren. Så mycket som vi inte ens i vår vildaste fantasi hade kunnat tänka oss.
Jag tänker på allt detta kring corona och annat elände. Jag tänker på människor som blir sjuka och som ibland måste lämna oss. Allt för tidigt tycker vi.
Ändå fortsätter livet.
Hur det än känns och hur det än blir så påminns vi nu om att livet fortsätter.
Årstiden säger oss det.
Livet har sina med- och motgångar men på nåt sätt fortsätter det ändå.
Många gånger känns det som att vi inte orkar längre. Att det får räcka nu.
Ändå vill vi fortsätta leva och får göra det.
Mitt i allt det som händer. Mitt i livet.
För detta är livet...


En skymt av himlen i vattnet bland allt som lever och växer...


torsdag 14 maj 2020

isolering


just nu lever jag och många andra i isolering...

Isolering pga något så ofattbart och oväntat som plötsligt brakade över oss.
Corona.
Det ordet vet alla över hela vår värld vad det betyder i dag. Och det gör att en del av oss tvingas isolera oss.
Ofta är det vi som är extra rädda.
Vi som har någon grundsjukdom eller som har fått leva längre än 70 år.
Det har inte jag.
Inte än.
Fått leva i 70 år alltså.
Men om jag får leva i 10 år till så räknas jag också dit...


Jag lever mina dagar här i mitt lilla torp ute på den österbottniska landsbygden.
Tillsammans med min allra käraste och bästa vän - han som blev min man.
En gång för länge sen byggdes huset av smeden Brännback Nick. Huset byggdes som en våning. Den övre byggdes på 1970-talet.
Jag tycker det kändes spännande när jag fick höra att smeden Nick hade köpt lappländska furustockar till huset nångång innan år 1920.
Stockarna forslades på nåt sätt ner till Jakobstad där de sågades till breda stockar på Alholmens sågverk.
De stockarna har nu burit vårt hus i 100 år, kanske några år till. Byggnadsåret är lite oklart...


Efter smeden Nick bodde systrarna Edla och Kajsa här en tid. De försörjde sig på det lilla hemmanet som då var 1 ha stort.
Alltså inte större än ett torp. Ändå kunde de ha en häst, en ko och några höns här om jag förstått saken rätt.
De hade sitt potatisland och kanske även lite andra grönsaker.
Det vet jag inget om.
Annat än att jag hört att vi grävde vårt grönsaksland där Edla hade sitt "päroland"...

Jag tycker det är intressant att få veta lite om vad som hänt här i huset och på vår backe långt innan vår tid. Det ger åtminstone mig inspiration och lust att också försöka.
De kunde ju förr så varför skulle inte vi också kunna?
Vi försöker också bruka vår lilla mark så gott vi kan. Det vi sår har blivit allt mer och mer till sånt som skall gå att äta.
Jag tycker att vi som fått förmånen att bo på landet har det som vår skyldighet att försöka odla så mycket mat vi kan. Jag vet också att det inte är möjligt för alla.
Vi har just nu tio hönor och en tupp. De ger oss ca 7 ägg/dag för tillfället. Det brukar variera beroende på årstiden. Men just nu får vi mycket ägg.
Så jag tycker att vi med gott samvete kan kalla oss små torpare...


Jag tycker det känns svårt att leva i isolering.
Att hela tiden tänka efter vart jag kan åka och vem jag kan träffa. Jag vill ju inte bli smittad av corona!
Det känns ibland ensamt på dagarna.
Jag är mestadels ensam hemma eftersom min man är i arbete och barnen flyttat hemifrån.
Just nu kan jag inte åka varken till gym eller annan fysioterapi så det blir lite långtråkigt ibland.
Men det är skönt att det är vår. Att blåsipporna blommar och påminner om livet utanför mina tankevärldar...

Det som jag och alla andra i liknande situation måste uppehålla oss vid nu är hoppet.
Hoppet om en bättre tid. Att allt kommer att förändras en dag.
Att vi ska få fortsätta leva i fred och frid men att vi också ska tänka på hur vi lever och tar hand om både varandra och vår natur.
Hoppet om att vi  är klokare då och lever på ett förståndigare sätt.
Hoppet är något jag vill sätta mina tankar på i dag...

Så tänker jag nu och kanske tänkte jag också så  en gång  i början på 1960-talet...



fredag 3 april 2020

coronaåret

kommer år 2020 att gå till historien som...

Ännu för bara några veckor sen skulle ingen av oss ha trott att det skulle bli så här.
Då hade inte många hört talas om varken coronavirus eller covid-19.
Hela världen är upp-och-ner vänd känns det som!
Nu är det inte längre enbart i de krigshärjade länderna som människor är rädda.
Även vi här i våra välfärdsländer är rädda...

I dagens tidning berättas om en pappa i Syrien som gör allt för att klara livhanken för sig och sin familj.
Han säger "vi har suttit instängda i våra hem av rädsla för att gå ut. I dagar, nätter, månader och år.    ----
Skillnaden är att det liv som ni i resten av världen nu lever har blivit det normala för oss"
Så skrämmande livet kan bli för oss alla fast på olika sätt...

Det känns både konstigt och skrämmande med detta virus som kommer allt närmare inpå knutarna.
I vårt land finns många förbud och restriktioner just.
Jag tror knappast någon levande människa har varit med om detta tidigare.
Vi får inte hälsa på våra äldre släktingar. Vi får inte gå till skolan, gå på kurser, konserter, restauranger, pubar eller i kyrkan.
Så många som möjligt ska arbeta hemifrån och hålla sig hemma...

Det är en mycket märklig tid vi lever i!
Själv har jag inte varit utanför tomtgränsen på snart två veckor.  Jag har inte heller träffat andra människor än den man jag är gift med.
Så skönt att han är min allra käraste vän så det går ingen större nöd på mig.
Och glad är jag att jag inte bor i vår huvudstad just nu...

Fast jag är nog ingen stadsmänniska.
Hur skulle jag må om jag måste bo i en stad? Speciellt i en stor stad?
Inte så bra tror jag.
Jag mår nog bäst här i mitt lilla hus ute på prärien.
Nu hade jag tänkt börja odla så smått. Få igång vårsådden.
Som väl var så hade vi varit och köpt grönsaksfröer innan allt detta med corona hände.
Vi ville vara förberedda.
Men i morse när vi vaknade var hela världen vit. Ett 20 cm tjockt snölager täckte marken.
Så vi får vänta ett tag till...