måndag 10 maj 2021

Förändringar


sker hela tiden i livet...

Sällan får nånting vara som det var förut. Ofta händer något som vänder uppochner på hela tillvaron. Ibland är det stora och svåra saker. Händelser som vi inte vet hur vi ska förhålla oss till. Andra gånger händer sånt som är både bra och roligt och som gör livet så mycket ljusare...

Vi är mitt inne i förändringens tid. Trots några kalla dagar och veckor utlovas nu varmare väder och förhoppningen om en riktig vår börjar växa. 

Visst har det känts lite tungt de senaste kalla dagarna men hoppet är det sista som lämnar människan sägs det. Så är det åtminstone för mig. Jag sitter och tittar på gamla foton från tidigare vår och somrar och drömmer mig bort. och jag blir påmind om att efter det mörka och kalla brukar det bli varmt och soligt igen. Ibland nästan för varmt. Antagligen blir det så i år också...

 

Jag har ändå påbörjat vårens arbete med att förså en del. Aubergine, zucchini, tomater både vanliga röda, gula, plommon och körsbärstomat, paprika, grönkål och broccoli. Rödbetor, bönor, spenat, dill, persilja och lök direktsår jag. Senare ska även morotsfrön i jorden och ett litet potatisland står och väntar på sättpotatisen. Det finns en hel del som ska göras i maj för en torparhustru. För det är lite så jag känner mig. Som en torparfru alltså...

För länge sen bodde systrarna Kajsa och Edla här i huset. De skötte allt som det lilla torpet krävde. 

De hade en ha åkermark, en häst, antagligen en ko och några hönor som de livnärde sig på. En katt kan jag föreställa mig svansade på här också. De hade inte mycket till rikedom i världen men de klarade sig. De odlade åtminstone potatis enligt vad jag hört och plockade säkert mycket bär i skogarna här omkring. 

Jag tycker om att fantisera om Kajsa och Edla. Vad tänkte de på? Vad drömde de om? Hoppades de på förändringar i livet? Var de lyckliga? Att de hade problem med att komma överens har jag hört berättas. Men hur var livet egentligen för dem? Det lär jag aldrig få veta...


Före systrarna bodde smeden Nick här i stugan. Det var han som lät bygga det. "Av äkta lappländsk furu" som det stod i pappren vi fick när vi köpte huset. Det blev klart strax innan 1920-talet. Då var huset lägre med bara en våning. Två rum och kök. En hel del förändringar har skett under de dryga 100 åren som huset stått här. 

Undrar vad Nick tänkte när han började bygga huset? Vad drömde han om? Blev det som han tänkt sig? Var han en lycklig man? Jag vet egentligen inget om honom annat än att han hade en väderkvarn snett bakom vårt uthus. Hade han månne sin smedja där? Vi har en handsmidd spik vid ena ändan av diskbänken i köket. På den hänger några skärbrädor. Spiken fanns i huset när vi kom hit och är en lämning efter Nick. En stor bastant spik som håller mycket. Undrar vad den var tänkt för? Jag brukar tänka på Nick när jag rör vid den spiken. Tänk att han hamrade fram den för 100 år sen...

Det är så mycket som förändrats under de 100 år som gått sen Nick och senare Kajsa och Edla vandrade omkring här i huset. I dag är det bara jag och min allra käraste vän och livskamrat som bor här. Våra barn har flyttat hemifrån för flera år sen och planerar nu båda sina bröllop. Det första blir om en månad, det andra i början på september. Och det är precis som det ska vara! Livet ska gå vidare. Vi ska inte stanna upp trots vilka förändringar som än möter oss...

 Ute i hönshuset bor numera 10 st Nick Chick Brown hönor...



torsdag 8 april 2021

Det ljusnar!

Äntligen börjar jag se ett ljus i tillvaron...

Precis som för många andra har jag tyckt att livet känts så tungt och svårt den senaste vintern.

Men nu ljusnar det! 

När våren kommer, den värsta kylan försvinner och snön smälter bort börjar livet kännas lättare igen.

Vi kan se hur solen kommer långt borta i horisonten och det ger oss hopp...

 

När vi i mars för över ett år sen insåg att något  hemskt var på gång kunde vi aldrig föreställa oss hur det skulle bli. Ingen av oss trodde då att hela vår värld skulle komma att tvingas leva i rädsla för ett litet virus. Att så många skulle bli sjuka och även dö av det trodde ingen. Att många av oss måste isolera oss från omvärlden trodde ingen heller.

Ändå är vi här nu över ett år senare med en erfarenhet vi gott kunnat klarat oss utan. Även här börjar det kännas lite ljusare med tanke på det vaccin som en del av oss redan fått och som förhoppningsvis ska rädda oss från coronan...

 

Det jag kanske saknat mest i vinter är ändå inte de sociala kontakterna utan möjligheten att kunna vara ute. Och att vara ute är för mig är att vara i den trädgård som blivit min allra käraste plats på jorden. 

Jag har en underbar familj som finns till för mig och en man som kommer hem varje kväll så på det sättet har jag haft kontakter hela tiden. Så jag har inte känt mig ensam på det sättet men att alltid vara tvungen att sitta inne och inte ta sig ut tär på humöret. 

För det är ju så att när man inte kan gå utan är hänvisad till att sitta på sin rumpa hela tiden så blir det mycket kallt och rått om man ska vara ute. Och en rullstol är dessutom inte alls anpassad för att ta sig fram i snön...

 

Nu drömmer jag igen om det som komma skall!

Tanken på att få inreda mitt orangeri med gula tomater,  plommontomater, körsbärstomater, paprikor, auberginer, basilika och allt möjligt gott ger mig glädjerysningar. Kanske lite sallad från våren och salladslök blir bra?! Jag gläds på förhand över att få sitta där och stoppa solmogna tomater i munnen.Det ska också bli så spännande att se om den lilla Zilga vindruvan vi planterade har överlevt vintern. Annars måste vi köpa en ny för den vill vi ha...




Jag är så tacksam för att min familj ville ge mig detta rum i 60 års present förra sommaren. Ett alldeles eget rum med väggar av fönster och tak av genomskinlig plast. Ett rum där jag kan köra in med både elmoppen och rullstolen. Ett rum som ger mig ljus, värme och odlarglädje.

Där kunde vi sitta och njuta långt in på hösten. Många var de kvällar som vi tog kvällsteet i orangeriet. Eller ibland serverades det mat där. Så många roliga minnen jag har därifrån redan.

Rummet har tre pallkragar på rad som jag kommer att fylla. Ett litet praktiskt bord som viks upp och låses fast vid väggen gör att vi kan sitta där och äta och dricka gott. 

I dag hade jag tänkt ta em kaffet där men när jag ser ut genom fönstret snöar det. Hmmm? 

"Det är den här snön som ska göra våren!" som min farmor brukade säga...


Det ljusnar!

Jag vill tro det. Jag vill hoppas på en lång framtid och en varm vår och sommar igen. 

Ett år när jag får glädjas över de grönsaker jag kommer att få så och skörda. Jag gläds på förhand. Jag vet att med en del arbetsinsatser kan vi få äta upp de allra sista egna bönorna och grönkålen i mars månad nästa år. För så gjorde vi i år...

Fast när jag ser ut genom fönstret just nu känns det inte så men ändå vill jag tro på det. Under de 60 vårar jag har levt har det alltid kommit nya tider och nya möjligheter. Så vill jag tro att det kommer i år också.

Detta år som kommer att innebära så mycket hopp och glädje trots allt...



måndag 8 februari 2021

Februari 2021

 har det redan hunnit bli...

Vi är nu en bra bit in i februari och har fått en riktig vinter. 

Till stor glädje för många medan andra av oss ser på den mest genom fönsterrutan.

Igen har jag inte skrivit något på en alldeles för lång tid. Det känns som att jag kommit av mig med att dela mina tankar och funderingar med omvärlden. Och det i sin tur känns både slött och tråkigt...

 

Jag tycker att vintern är så vacker att se på. 

Snön ligger vit över prärien vi bor på och just i dag visar sig solen från sin allra bästa sida.

Men det är kallt! I dag var det - 20° var det när vi vaknade. 

Då känns det ända in i stugan och jag skulle helst stanna kvar under täcket. Men efter några minuters sprakande från vedspisen i köket och doften av nybryggt kaffe ändrar jag mig glatt.

Jag erkänner gärna att jag är en mycket bortskämd hustru på morgonen! 

Min allra käraste kliver först upp ur sängen. Han tänder eld i vedspisen, brygger kaffe åt mig (trots att han själv inte dricker kaffe på morgonen), och kokar havregrynsgröt. 

Sen går han ut på sin morgonrunda till hönsen, skottar och sopar snö vid behov samt hämtar in både ved och morgontidning.

Medan jag bara tar emot allt detta. 

Man kan ju undra om en kvinna kan ha det så mycket bättre...


Sen flera år tillbaka är det bara min allra käraste vän och jag som bor här i vårt lilla hus på prärien.  Från början var det vi två och så ska det vara nu också.

Våra barn är vuxna och lever sina egna liv. De planerar båda att gifta sig med sina utvalda under året som vi nu är inne i. Jag är så glad för deras skull. Glad att de inte behöver leva sina liv ensamma.

Ingen ska behöva känna sig ensam eller leva ensam om jag fick bestämma.

Tyvärr vet jag allt för väl att det inte alltid är så. Livet blir oftast inte alls som vi drömt och hoppats på. Det blir annorlunda. Ändå måste vi leva och anpassa oss efter hur det blir...


Jag glömmer aldrig sommaren när jag fyllde 30 år. Jag var ensam. Jag hade ingen. Alla mina vänner hade sina familjer. Jag hade två katter. 

Humle och Dumle. Båda var stora och lurviga. Mycket håriga - och det gjorde att jag fick någon form av allergi. Så jag måste göra mig av med katterna...

 

Men den hösten träffades vi. Han och jag som kom att bli vi.

Jag hade redan slutat hoppas. Trodde inte att han skulle finnas nånstans. Att mitt liv skulle fortsätta i ensamhet. Men vi träffades, gifte oss och drömde om vår gemensamma framtid. 

Under det första året blev jag sjuk. Fick sjukdomen MS (Multipel Sclerosis). Det kändes som en allt för tung börda att få. Hur skulle det gå? Hur sjuk skulle jag bli? Kan vi få barn? Frågorna hopade sig. Det var ju inte så det skulle bli. Att någon av oss kunde bli sjuk hade vi inte ens tänkt på. Livet förändrades plötsligt.

Men han som då fanns vid min sida sa "det här ska vi klara tillsammans!" och så har det fortsatt. 

Det har nu gått 30 år sen dess...

 

Livet blev och blir fortfarande så annorlunda. Jag tycker det förändras hela tiden. 

Nu när vi levt ett år med coronaspöket i världen har det igen förändrats. Så mycket känns farligt och skrämmande. Tryggast är att stanna hemma i min lilla värld. Så tycker jag. 

Vi är många som har levt i isolering under det senaste året. Speciellt nu under vintertiden känns det extra ensamt tycker jag. Jag tröstar mig med att jag kan elda i vedspisen. Jag behöver inte frysa.

Solen strålar där ute och skidspåret som jag ser från mitt fönster ser så välkomnande ut. Jag ser hur grannen åker iväg på skidor. Jag vill också! 

Men när jag böjer på huvudet och skriver ner det ser jag rullstolshjulen under mig och inser att jag inte passar ute i snön...


Nej livet blev inte alls som jag tänkte en gång. Ändå är jag tacksam för det som blev mitt liv. Det liv jag haft och det jag hoppas ha framför mig många dagar än.

Nu väntar jag på att vårsolen ska värma och smälta bort det frusna och så småningom kommer våren och allt vad det innebär...



 

 

 

 

 

 


 





onsdag 30 december 2020

år 2020


blev verkligen ett år vi sent ska glömma...

Coronaåret kommer vi mest att minnas det som. 

Ett år när så många drabbades av det mest skrämmande lilla virus som kom att åsamka så mycket lidande och död över hela vår värld. 

Ett år som vi inte kunnat tänka oss hända ens i vår allra vildaste fantasi. 

2020 blev året som har känts skrämmande och otäckt på så många sätt men som nu börjar gå mot sitt slut. 

Vi hoppas och tror att nästa år ska bli ett bättre år.

Det gör vi alltid vid ett års slut...


För de flesta av oss blev året så helt annorlunda än vad vi hoppades på vid årets början.

Inte kunde vi då förstå vad vi skulle få vara med om. Inte var vi många som i början av året trodde att vi mer eller mindre frivilligt skulle isolera oss från omvärlden eftersom det känns tryggast så. 

2020 blev året när vi träffade endast de allra närmaste i familjen och inga andra...

 

 2020 blev också året när det kändes naturligt att gå omkring med munskydd. Numera lägger vi mera märke till dem som inte har munskydd än de som har. Så konstigt det blivit.

Inte förstod jag heller i början av året att jag skulle bli en specialist på att sy munskydd. Hur många jag sytt vet jag inte.

Jag vet bara att när jag sätter jackan på mig och skall ut så kontrollerar jag automatiskt att munskyddet är med.

Det känns tryggast så...

 

Men det var ju mycket annat som hände 2020 som vi inte heller får glömma bort.

En stor del blev till året när klimatförändringarna påminde oss om vart vi är på väg. När vi märker att ingenting i vädret tycks vara som förr längre. 

Det har skett en förändring om vi sen vill se den eller inte. 

Vintern var inte som den skulle i början på året. Värmen och torkan i början av sommaren höll på att ta kål på flera än mig. Och nu har vi haft den varmaste och kanske våtaste hösten på länge. 

Ingenting är längre som det borde vara...


Från år 2020 minns vi också Gretas resa över havet och hennes skolstrejker som kom att påverka hela vår värld. 

Tyvärr tycks hennes arbete ha hamnat i skuggan av corona.

Vi följde med spänning presidentvalet i USA och har knappast sett slutet av det ännu. Vi minns även Brexit och Englands kamp för självständighet från oss andra i Europa. Där har vi ännu inte heller sett slutet...

 

Så mycket hände under året 2020 att det säkert kommer att gå till historien som ett av de händelserikaste åren.

Ett år när vi lätt kan bli nertyngda och fyllda av förtvivlan men jag vill åtminstone tro på en framtid och ett hopp trots allt.

Jag vill tro att det kommer att bli bättre nästa år. Att det finns ljus bakom mörkret och att solen får fortsätta lysa över vår värld...










































































måndag 16 november 2020

november


 är vi redan mitt inne i...

 

Ute är det regnigt, grått och trist. Skulle vädret vara normalt hade vi väntat på kallt väder och snö i dessa dagar.

Men det är alldeles för varmt för det.

Ingenting är sig likt längre.  

Inte ens när det gäller vädret. 

Jag tycker inte att det är så mycket annat som är sig likt heller men så ska det väl vara när man passerat 60 strecket. Livet förändras. Världen förändras och jag förändras...

 

Men visst kommer vi att minnas detta året 2020 när så mycket hände i vår värld. 

När coronan kom och satte skräck i både liten och stor. Eller presidentvalet västerut. För att inte tala om hur den ena naturkatastrofen efter den andra härjade i världen. 

När krigets fasor förstörde och dödade så många och så mycket. När människor måste fly från sina hus och hem och allt för att hoppas på ett bättre liv. Som kanske slutade i en grym död under färden. Kanske ute på ett hav eller i ett uppbrunnet flyktingläger.

 En annan händelse som de flesta av oss kommer att minnas är väl när lilla Greta seglade över havet för att läxa upp de stora gubbarna för att de vägrar se vad som händer med klimatet i världen. En modig liten flicka som inte bara pratar utan som också försöker påverka andra att göra något. En liten flicka som ser vad som händer med vår värld om vi inte försöker bromsa all nedsmutsning av vår värld. Löjligt tycker en del. Modigt tycker jag...

 

Jag minns en vinter för länge, länge sen. Jag var då ännu under skolåldern.

Pappa skulle åka och hämta hö från en lada långt hemifrån. Åtminstone var det långt enligt mig. 

Jag fick följa med. Vi åkte med häst och släde med en höskrinda på.

När höet var lastat på skrindan lyfte pappa upp mig och mer eller mindre band fast mig där uppe så att jag inte skulle ramla ner.

Jag minns hur jag låg i höet och tittade upp på de snötyngda träden som böjde sig över oss när hästen drog oss genom skogen. Det var så spännande. Som i en saga.

Plötsligt blev hästen rädd för något och kom på sidan av vägen. Hölasset höll på att välta och jag blev rädd. Jag kan ännu höra pappas röst  över 50 år senare.

"Var inte rädd. Det ordnar sig!"

 

De orden har jag många gånger blivit påmind om när livet har känts svårt. De trygga orden om att det kommer att ordna sig om vi inte låter rädslan ta över. 

Rädslan för allt det onda som händer både inom oss och runtomkring oss.

Jag vet inte hur andra är men jag är en person som lätt blir rädd. Jag ser faror i så mycket och oroar mig därefter. Men pappa lärde mig, livet har lärt mig och den tro jag tagit till mig - har alla lärt mig att jag behöver inte vara rädd. 

Det ordnar sig...


söndag 1 november 2020

Alla helgons helg


 har vi firat denna helg...


En helg när vi minns dem som lämnat oss.  Alla de som lämnat oss andra kvar här på jorden.

En helg när vi minns dem som vi inte får tillbaka hit hur mycket vi än saknar och önskar.

Alla helgons helg har funnits ända sen 900-talet så det är en gammal och hederlig tradition som vi ska fortsätta med länge än...

Alla minns vi någon som vi tänker speciellt på den här helgen. Någon som vi älskat och som betytt så mycket för oss.

Någon vi saknar och som vi önskar vi hade värderat så mycket mera medan de ännu levde...

 

Jag tänker helt naturligt på de mina. Först min pappa. 

Jag var hans andra barn. Första barnet var min två år äldre storebror.

Pappa var länge den som stod för tryggheten i mitt liv. Senare blev han en tid den som stod för allt det jag ville protestera emot. Den tiden varade dock inte allt för länge.

Så småningom växte det fram en respekt för den man som gjorde allt för sin familj som till slut bestod av fem barn.

Min pappa var en man som satsade på sitt lilla jordbruk som tyvärr inte var tillräckligt stort för att leva på. Därför blev det också arbete i en fabrik. Sin fritid satte han på den lilla baptistförsamlingen på orten där vi bodde. Den församling som jag också hittade en plats i.

Pappa blev några år över de 70...

 

Efter en lång tid gifte jag mig och fick själv barn. 

Två som i dag är vuxna och kan gå sina egna vägar genom livet vilket jag känner mig så tacksam för.

Den tredje fick vi aldrig lära känna. 

En gosse som i dag också skulle ha varit på väg ut i livet. Men så blev det inte.

Han dog innan han föddes...

 

Den tredje personen jag tänker på är min storebror.

Han som jag hade så mycket gemensamt med. Men som jag inte förstod att uppskatta  medan vi ännu hade tid för det. 

Han var min storebror. Hade alltid varit det och var en självklarhet i livet. Men även han lärde mig att livet inte är så självklart och så smärtfritt.

Jag minns en av vår barndomsvintrar. Det var på den tiden när vintrar var vintrar och inget annat. 

Mycket snö och kallt.

Min bror var kanske i 9-10 års ålder. Han började åka skidor. Tränade och tränade flitigt. Han skulle bli lika bra som Eero Mäntyranta!

Men allt detta åkande i den kyliga vintern slutade i lunginflammation. Min bror blev aldrig någon skidåkare. I stället satsade han sitt liv på skriva. Både på fritiden och i arbetslivet.

En morgon kom han inte till arbetet på tidningen där han arbetade. 

Han blev bara 56 år...

 

Livet lär oss att det inte är så enkelt. Vi får inte behålla de människor vi tycker så mycket om. 

Döden kan komma helt plötsligt och ta dem ifrån oss. Men på nåt sätt måste vi andra leva vidare ändå och det gör vi på ett eller annat sätt.

Vi tror att livet stannar upp och det gör det för en dag eller två men sen fortsätter det igen.

Så har det varit för mig och så tror jag det är för dig...









fredag 9 oktober 2020

strömlöst

 har vi haft i tre timmar i dag...


Alltså tre hela timmar utan el!

Jag fick många nya upptäckter under de timmarna.

Lampan i duschen fungerade inte. Inte heller fläkten som drar ut det fuktiga där. Vattnet rann svagare än vanligt. När jag skulle blåsa håret torrt efteråt fungerade inte hårtorken.

Men det gick att duscha...


Efteråt skulle jag läsa tidningen på nätet men det gick naturligtvis inte heller. Nätet fungerade inte och därför kunde jag inte ta del av den senaste halvtimmens händelser på Facebook. Inte heller fick jag nya uppgraderingar på Instagram. Och TV gick det förstås inte att titta på.

I köket var kyl- och frys tysta, ugnen gick inte att sätta på och kaffekokaren stod obönhörligt tyst. Ingenting blev riktigt som jag tänkt mig...


Men tänk så mycket lärdom det är att få ta del av tre timmar utan el.

Vi här i vår del av världen lider absolut ingen nöd fast vi är utan el några timmar. Vi har ju allt vi behöver och mer därtill. 

Men ändå visade dessa timmar mig hur beroende vi gjort oss av elenergin. Hur beroende jag är. Allt vi rör oss med och använder oss av går inte att använda om inte elen är påkopplad. Vi är totalt beroende av elenergin...


Hur är det inte då för de många i vår värld som aldrig får tillgång till el? Alla de som drabbats på olika sätt av krig och naturkatastrofer och som inte har möjlighet att använda sig av denna gåva. Vi borde tänka efter mera hur vi använder denna energi. På vilket sätt den framställs och vad vi använder den till.

Jag tror ju på att använda mera solenergi. 
Andra tror på vindkraft. 
Att kol- och kärnkraft är fel tycker de flesta av oss. 
Men hur ska vi då göra för att det ska bli bra? 
För att vår värld ska må bättre?

Jag vet inte...





Det enda jag vet är att vi var och en måste tänka på hur vi själva gör. Hur vi lever. 

I vårt hushåll har vi satsat på solenergi. 

Vi har även vedspis i köket så vi kan värma både hus, vatten och koka mat på den. Så även kaffestunden är tryggad. Vi har också ett litet torrdass ute på gården så allt skulle fungera om vi tvingades vara utan el någon längre tid. Det största problemet skulle vara att hålla frysen kall där alla bär, grönsaker och äppelmos finns...