tisdag 9 januari 2018

Årskrönika

brukar en del skriva den här tiden på året...

Storforsen...
När jag tänker tillbaka på året som gick minns jag också en hel del.
Mycket hände, mycket blev aldrig av och det mesta blev till minnen värda att tänka tillbaka på.
Speciellt semesterresan mannen i mitt liv och jag gjorde. Den fyller mig ännu med värme.
Resan som innebar så mycket vänskap, återbesök, samtal, glädje, kärlek, tid med varandra och andra, besök på olika sevärdheter och så mycket mera...
Teresarosen...


Sen tänker jag på min trädgård.
Den som betyder så mycket för mig. Som låter mig få uppleva dofter och färger och mycket vackert.

Trädgården som ger mig inspiration och glädje och också möjlighet att odla min egen mat.
Grönkålen som växte så det nästan knakade i pallkragarna som byggdes just för mig.
Ännu har jag av den i frysen och den hamnar allt som oftast
i olika maträtter...
Grönkålen växer...



















260 rågblandbröd...






Jag brukar alltid skriva upp när jag bakar något.
Så gjorde jag även förra året.
Och jag inser genast hur stor del bakningen fått i mitt liv och vilka mängder det blir när jag räknar ihop dem!
Dessutom bakade jag 452 semlor/frallor och 45 batonger.
Jag har ju nästan ett eget hembageri...


433 kanelbullar...


44 bondbröd/limpor...











På väg...



Jag tänker också på alla cykelturer vi gjorde.
Utfärder jag inte skulle vilja vara utan. De som gav mig hopp om att det går om man vill.
Lunchen vid sjön 12 km hemifrån.
Den längsta turen blev 52 km lång när vi cyklade in till stan och åt lunch där...






Sen har jag mina hönor som ger oss ägg.
Visserligen kan jag inte sköta dem  vintertid eftersom jag inte kommer in i hönshuset.
Men när de är ute sommartid så är det min uppgift att se till att de får mat och vatten dagtid. Och jag kan inte låta bli att erkänna att bättre samtalspartner får man leta efter!
Tuppen Ture vakar över de sina...
Jag kan berätta hur mycket som helst för dem utan att känna mig dum.
Får  förstås inget svar men de lyssnar i alla fall.

747 ägg under året...
Dessutom ger de oss ägg.
Vi köpte 6 nya värphönor (Lohman) på hösten och de värper minsann.
Men så är de ju också tänkta för att göra...


Summa summarum tycker jag att jag haft ett bra år!
Jag har fortsatt med gymträningen 2 ggr/v och det har gett mig resultatet att jag orkar och klarar av så mycket mera än jag annars skulle kunna.
3 v på rehabilitering i oktober gav mig ny inspiration till detta.
Där träffade jag även en neurolog som uppmuntrade mig till att fortsätta jobba och träna.
Han menade att om flera människor satsade på att träna och röra på sig så skulle vi kunna lämna bort så mycket mera mediciner. Då skulle både den psykiska och fysiska hälsan vara så mycket bättre hos oss alla.
Det tycker jag att jag ser bevis på i mitt eget liv...

Jag ser fram emot det nya året med tillförsikt och hoppas att även du kunde få göra det!


torsdag 21 december 2017

Tänd ett ljus (med text)





Med denna sång vill jag önska er alla



EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!

onsdag 13 december 2017

Lucia och snart jul

så är det nu...

Det går så otroligt fort nu för tiden att vi knappast hinner med.
Den som löser korsord vet att ett vanligt frågeord är "Brist hos många?" och svaret blir:
Tid!
Tidsbrist.
Det brukar de flesta av oss ha. Brist på tid. För lite tid.
Tror vi åtminstone...

Jag brukar tänka att vi var och en fått 24 timmar/dygn att förvalta.
Då beror det på oss själva hur vi förvaltar dem.
Jag förstår att du protesterar. Att du faktiskt inte har tid.
Men så tänker jag - vad lägger du din tid på?
Jag vill inte framhäva mig själv men just nu gör jag ingenting annat än försöker skriva ett mer eller mindre meningslöst blogginlägg.
Något som knappast kommer att ha så stor betydelse för någon annan.
Men jag har tid till det just nu.
I morgon är det kanske annorlunda...

Jag undrar hur de fick tiden att räcka till förr?
Då när bönderna gjorde allt för hand och inga fina maskiner fanns.  Då när alla kläder syddes för hand efter att tyget först hade vävts på en handdriven vävstol. Och garnet hade spunnits på en fottrampad spinnrock.
Då när all mat lagades från början till slut. Då när grisen eller fåret först slaktades och sen togs allt tillvara och tillverkades hemma i köket.
Då när allt bröd bakades efter att säden malts till mjöl osv.
Hur hann de med allt?
Ja inte vet jag hur de fick tiden att räcka till men det var ju långt innan teknikens under kom in i våra hem och tog över våra liv...




tisdag 5 december 2017

advent

en psalm som ringer i mitt öra i dag...


Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid,
en klang av harpotoner.
En aning fyller varje bröst, och stilla ljuder Andens röst i jordens alla zoner:
O mänsklighet, ställ dörrn på glänt -
det är advent, det är advent!

Han kommer hit, en Mänskoson,
ur Faderns rike fjärran från och gästa vill vår boning.
Han kommer ned till jordens grus med himlens kärlek, nåd och ljus
och bjuder oss försoning.
Ett sken är nu i öster tänt -
det är advent, det är advent!

Han kommer med ett sällsamt bud från kärlekens och nådens Gud
att bringa till de sina.
Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika, fulla ljus
därinne klart få skina.
Då blir Guds under sett och känt -
det är advent, det är advent!

(text C Boberg 1883)




På detta sätt vill jag önska er alla en fridfull adventstid!

onsdag 8 november 2017

borta bra...

men hemma bäst...
Vägen hem känns inte lång...

Så heter det ju så vackert och jag håller fullständigt med!
Men visst är det märkligt att man måste åka iväg för att kunna uppskatta ännu mera det som finns hemma.
Just nu känner jag mig så tacksam...

Tacksam över att få ha ett hem att komma tillbaka till. Tacksam över att få dela det hemmet med den som betyder allra mest för mig.
Tacksam för de två unga som jag fått se växa upp i detta hem.
Jag är så glad och tacksam just nu för att just jag får ha det så bra...

I min egen lilla vrå trivs jag allra bäst ändå...










Jag vet att det finns så många i vår värld som aldrig får uppleva den glädjen jag känner just nu.
Allt för många som måste fly från hus och hem för att söka sig en plats där de kan få känna sig trygga.
Som inte vill göra det men som tvingas till det för att överleva. Människor som kunde få plats i många av de hus som står tomma i vårt land.
Det enda de vill är att hitta en trygg plats att bo på.
Tyvärr finns det också allt för många som aldrig hittar den platsen...

Jag vet att jag skrivit om detta förr - men jag kommer aldrig att kunna sluta göra det!
Min bön är att jag aldrig sluta beröras av människors nöd.
Människor som precis som jag inte vill något annat än att få leva i fred och i trygghet i ett hem tillsammans med dem som de älskar.
Men som vi vet finns det allt för många som aldrig får uppleva det så...

Om jag verkligen förstod hur andra människor tvingas leva skulle jag förhoppningsvis känna ännu mera tacksamhet.
För det kunde ha varit jag som tvingades fly för mitt liv.
Nu har jag nåden att få ha blivit född i ett land där allt serveras mig nästan på ett silverfat.
T.o.m. en 3 veckors rehabilitering...

I skrivande stund sitter jag och ser på småfåglarnas iver med att äta rönnbär.
De har verkligen fått rikligt av den varan i år.
Även jag.
Vi har några liter rönnbär i frysen som vi tänkt äta under vinterns lopp. Enligt de som anser sig veta så ska 3 rönnbär om dagen räcka till för vårt dagliga C-vitamin behov.
För säkerhets skull äter jag minst 6-7 st/dag...







Långt bortom rymder vida, längre än solar går, högre än stjärnor tindra den bedjandes suckar når.
Anden från stoftets världar lyfter sitt vingspar, klappar på himlaporten och söker sitt hem, sin Far.

Trång är all världen vida, hjälplös var jordisk vän. Själen får ro och fäste allena i himmelen.
Mörkaste natt skall ljusna, bittraste kval få ro, lär du dig blott att vandra på bönernas himlabro.

Ringaste barn som beder lever oändligt tryggt, mäktar långt mer än hjälten som starkaste fästen byggt.
Måtte vi aldrig glömma, var vi i världen går, att till guds eget hjärta den bedjandes suckar når.
(Augusta Lönborg 1895)


onsdag 11 oktober 2017

funderingar

brukar jag kalla mina bloggtankar.
Som blir av allt för sällan nu för tiden...

Det är som om livet bara rinner iväg och tiden går så fort så fort. Dagarna blir till veckor och veckorna blir till månader och månaderna blir till år och -
Ja ni vet alla hur det är...

Och här sitter jag i min trygga boning och försöker ta emot livet som det kommer till mig.
Jag tänker ibland att jag förstår inte hur lyckligt lottad jag är som får ha det så bra.
För det är ju absolut ingen självklarhet att just jag skulle få födas just här i detta land.
Men det fick jag!
Och just i skrivande stund känner jag en stark tacksamhet. Här där jag får allt jag behöver och ganska mycket mera därtill.
Vi har trygga hem, tillgång till mat och kläder, skolor, arbetsplatser, sjukvård, frihet och mycket mera än jag just nu kommer ihåg.
Dessutom ska jag få lyxa mig med 3 veckors rehabilitering som samhället betalar...


Jag är mycket medveten om att livet inte alltid känns så lätt fast vi har tillgång till så mycket. Jag vet, och ingen kan försöka påstå något annat.
Ända sen jag var mycket liten har jag förstått att livet inte är så enkelt och så rättvist.
Trots det ska vi leva vårt liv och då tycker jag vi ska försöka göra det så bra som möjligt.
Åtminstone jag vill försöka det...

Jag tänker ofta på min mormor Adina som 1945 blev änka.
Hon var då 33 år och hade 4 barn mellan 1 och 9 år.
Ensam och utelämnad i världen.
Ägodelar hade hon inga förutom stugan hon bodde i med sina barn.
I den stannade hon så länge hon kunde för att barnen skulle ha nånstans att bo.
Men fattiga var de och många gånger undrade Adina på kvällen vad de skulle äta nästa dag.
Hon uppmanade sina barn att be till Gud om hjälp och det märkliga var att hjälpen alltid kom på ett eller annat sätt...


För att glädja sig själv och de sina odlade hon blommor.
De behövde ha något vackert att leva för. Något att glädja sig åt.
Så tycker jag också. Människan behöver något vackert att leva för.
Något att glädja sig åt.
Det säger mina invandrarvänner också. Många av dem blir drömmande i blicken när vi pratar om blommor. Vi får något gemensamt att prata om. Något som förenar oss.
Glädjen över det vackra i livet.
Mormor Adina hade insett hur viktigt det var att ha något vackert runt sig hur svårt livet än var.
Hon odlade blommor för glädjens skull.
Främst dahlior har jag hört.
Dem odlar jag också...


Jag tycker också om blommor.
De är fantastiska att ha runt omkring mig.
Ibland glädjer de mig med sin fulla blomning bara en dag.
Ibland längre...
Vallmon blommar bara en kort tid...

Teresa rosen blommar länge...













Mormor Adina hade också höns. 
Då fick de åtminstone några ägg att äta och att baka kakor av.
Så försöker även jag. 
Och fast de ibland blir till förtret så ger de också så mycket glädje...













lördag 23 september 2017

den kom och den gick

sommaren alltså...

Jag har hört så många klagomål på sommaren i år att jag är alldeles trött i mina öron!
Lätträknade är de som tyckt att vi haft en bra sommar.
De flesta tycker att den var usel och kall och regnig och bedrövlig.
Själv anser jag att jag haft en bra sommar...

Jag har inte behövt vattna särdeles mycket i min trädgård. Jag har inte behövt ligga och stöna p.g.a. den plågande värmen.
Jag har kunnat vara ute i min grönskande trädgård mellan skurarna och jag har mått bra av det.
Ogräset som kommit har varit lätt att dra upp för att marken varit så mjuk och fuktig.
Vinbär har vi fått så vi är nöjda.
Hallon ännu mer än vi räknat med. T.o.m. så jag kunnat koka sylt...







Tomat och gurka har dock inte mått så bra i växthuset och äpplen fick vi inte många trots att vi har tre träd.
Mitt eget grönsaksland växte det i så det knakade. Ännu skördar jag grönkål och sätter den i allt man kan. Bönor och ärter gjorde jag en del misstag med och skörden blev därefter men annars är jag mycket nöjd.
Morötterna frodas i landet ännu. Löken hänger på tork. Lingonen väntar i skogen på att bli plockade.
Allt är som det ska med andra ord...

Sommaren innebar också ett läger för min del.
Jag fick vara med som ledare på ett läger för 11 - 13 åringar på den lägerplats där jag själv tillbringat så många somrar.  Det var både nostalgi och glädje att  få vara med!
Och förhoppningsvis ett bra sätt att lära de unga att alla är lika mycket värda oberoende av om vi kan gå eller inte -
eller har nåt annat problem...

Sommaren gav mig också en semestertripp med honom som betyder så mycket för mig.
Vi gjorde en veckas bilsemester på andra sidan viken.
Underbart roligt hade vi och mycket fick vi uppleva.
Det går tydligen att resa med rullstol också om man bara tar sig tid att planera lite på förhand.
Vi gjorde så att vi bokade hotellrum med lagom bilavstånd emellan och så kunde vi upptäcka vägen runtomkring.
Det blev en vecka av kvalitetstid som vi får tänka tillbaka på när vintermörkret vill gripa tag i oss.


Hemma igen fanns ännu tid för semester och vila. Jag plockade bär av buskarna i trädgården och även lite blåbär. Skogen erbjöd oss mängder av blåbär i år. Underbart!
Lycka är att bo så nära skogen att även jag kan  ta mig dit.
Jag brukar åka med min elmoped, håller om "halsen" på den med högra armen, böjer mig ner och plockar bären med vänster hand.
Det har jag alltid gjort så länge jag kan minnas.
Plockat bär med vänster hand...


Hemma finns även mina hönor och min Ture som förgyller mina dagar. De är roliga varelser att ha att göras med.
Dessutom ger de mig två ägg/dag.
Synd bara att vi förstod det så sent i livet. Hur bra det är med höns.
Men "bättre sent än aldrig" heter det ju så vackert.
Mina höns passar in i vår önskan om att leva så enkelt och
självförsörjande som möjligt.
Naturligtvis klarar vi det inte helt. Det finns så mycket mera man kunde göra om det bara fanns kroppskrafter och ork för det. Men vi är en god bit på väg...

Det senaste på den vägen blev ett utedass.
En plats som inte jag använder själv men som andra i huset kan använda.
Ett litet hus som borde finnas vid varje bostadshus egentligen.
För som världen ser ut i dag och vi ser hur den håller på att förstöras så vet vi inte när vi verkligen behöver ett utedass.
Det kan behövas förr än vi tror. (Inte för att jag vill vara någon form av domedagsprofet. Nej långt ifrån!)
Men nu är vi beredda även på det...

Jag tror på livet och jag tror på framtiden.
Det kommer jag att göra så länge jag andas.
Jag vill envist hålla fast vid att det går att leva oberoende av vilka omständigheter vi hamnar i. Det går att tro på en framtid därför att jag har en tro på en Gud som är med mig genom allt.
Så enkelt och så invecklat är det för mig...