onsdag 24 maj 2017

om livet ger dig en citron

Tavlan...
kan du alltid göra saft av den...

Så står det på tavlan jag fick av en god vän en gång.
Och så är det också.
Livet ger oss så många saker och erfarenheter. Ofta är de sura och eländiga. Men då kan vi göra något bra av det om vi vill.
Så tror jag i alla fall...

Jag tror inte alls att livet är enkelt och att det bara är så där att göra nånting annat om det första inte passar.
Jag har varit med om för mycket och levat för länge för att veta bättre än så.
Det vill jag i åtminstone påstå...

Men många gånger tycker jag att vi människor har så lätt att fastna i det negativa.
Vi suckar och klagar på än det ena och än det andra. Ibland känns det nästan som att vi tävlar om vem som har det värst, vem som har de svåraste krämporna, vem som har mest arbete osv.
Vid ett samtal med en grupp kvinnor en gång hände just detta.
Den ena var sjukare än den andra. Svårigheterna och sjukdomarna jämfördes med varandra.
Till slut frågade någon mig hur jag har det.
Jag kunde inte låta bli att svara: "jag tycker ni har det så svårt så jag ids inte säga nåt..."
Det blev tyst...

Min väg är min och det är mitt liv...
Alla har vi vår livsväg att gå. Alla drabbas vi på olika sätt.
Men jag är helt övertygad om att mycket hänger på hur vi förhåller oss till det vi råkar ut för.
Min bön inför mitt liv är att inte bli negativ och bitter.
Visst kommer dagar när jag är det men de får inte ta över. Jag får inte stanna i det negativa.
Jag måste vidare.
Jag vill försöka tänka positivt och att det ska gå på något sätt. Jag vill göra en god saft av den sura citronen.
Annars förpestar jag tillvaron både för mig själv och för andra...

Mitt liv handlar i dessa dagar mycket om min trädgård.
Visserligen är den ett gemensamt projekt för mig och min allra käraste vän men den är ändå min trädgård.
Just nu lever den i en svagt spirande grönska. Våren tog lång tid på sig men det gör att vi kan njuta desto längre av den...

Mina pallkragar...
Jag har också sått i mina egna pallkragar spenat, grönkål, rädisor, persilja, ärter och brytbönor.
Nu väntar jag med spänning på att se när och om det börjar växa.
Jag ser framför mig en grönskande oas bestående av två upphöjda pallkragar.
Ärter och bönor väller ner över armeringsnäten på ändorna och grönskan fyller lådorna.
Det gäller att ha visioner och tro på det vi gör...


Spenat och sallat...


                                                                                   Drivbänken som byggdes i höstas har visat sig vara ett lyckat projekt.
Spenat och sallat skördar vi redan.
När det utlovas en kall natt täcks glaslocket över med både filt och presenning och på det sättet klarar växterna sig bra...



Allting handlar om att tro lite mera på att det kommer att gå och att med en positiv attityd göra nånting bra av livet.
Annars tar det negativa över och kväver oss...

Och just i denna dag så ringde de från rehabiliteringscentret jag brukar besöka ibland och berättade att jag får komma dit på en 3 v period till hösten.
Så än ger jag mig inte...






söndag 14 maj 2017

mors dag

borde det vara varje dag...
Förra årets rododendron...

Jag menar, vi som fått nåden att få bli en mor borde känna oss mera tacksamma för det och veta att varje dag vi får tillsammans med våra barn är en mors dag.
När barnen är små känns det många gånger svårt. Jag minns hur vi sa att om de blir vuxna och ansvarskännande människor är det ett under.
Jag minns även den tiden med mycket stor glädje och tacksamhet.
I dag har undret skett och jag känner mig stolt över dessa två...

Visst kan det också kännas svårt ibland att ha vuxna barn. Ändå är det sällan som det inte går att diskutera och hitta en lösning på problemet.
Tiden med vuxna barn fyller mig med en annan sorts glädje och tacksamhet.
Men jag måste erkänna att jag tycker om att ha vuxna barn...


Till mors dag fick jag penseer i mina grytor på verandan som jag brukar få till mors dag.
En gåva jag gläds över länge i sommar.
Även krukorna på väggen fick penseer...










Jag märkte i dag när jag var ute att det inte precis är bikiniväder ännu. Men den tiden kommer.
Det vill jag tro och hoppas på.
Det börjar dock skymta fram lite grönt här och där. Några modiga blåsippor blommar och häggens knoppar börjar  svullna.
Så visst är våren här...





I drivbänken växer det. Snart får vi börja skörda sallat, rucola och spenat.
Visst, jag vet att de måste få växa lite till men de är på gång.
Det är så roligt att se hur allt växer.
Nästan så det går att se lite förändring varje dag.
Hur det än är så tror jag denna mors dag att sommaren kommer förr eller senare.
Det hoppet kommer jag inte att ge upp...




torsdag 4 maj 2017

äntligen

kom då våren...
Blåsipporna blommar...

Så tror vi nu i alla fall!
Visserligen blåser det ännu kallt men solen visar sig från sin bästa sida och det snöar inte.
Redan nu på förmiddagen är det + 8 ° ute.
Alltså ingen orsak att klaga...

Ju längre jag lever desto mera inser jag hur mycket vi klagar. Hur mycket jag själv också klagar.
Men nu vill jag faktiskt inte klaga.
Jag har inte stor orsak att göra det.
Visst tycker jag att livet är orättvist ibland och visst tycker jag att en hel del kunde vara annorlunda. Men så länge det är som det är så ska jag försöka lära mig att vara nöjd.
Både jag och andra mår bättre av det...

I dag har jag pysslat om mina frösådder som jag hoppas och tror ska ge mig  glädje senare i sommar.
Jag har tagetes på kommande i små papperskrukor jag vikt och det gör ju att det blir enklare att plantera ut dem sen...
"Krukmakaren"









Grönkål och spenat frösådde jag inomhus men de planterade jag ut i drivbänken i dag.
Inser att de ska växa utomhus och inte inne.
Dessutom tror jag att de gror från frön direkt i min bänk när tiden väl är mogen för det...
Vitsippan börjar visa sig...














Det finns så mycket roligt som händer ute nu. Det tror jag hönsen tycker också eftersom de är mera ute än inne.
Jag tror att de mår bra av att få bo här hos oss på gården.
Åtminstone vill jag tro det så. De verkar alla utom en må bra efter vintern. Vi får se hur det går för henne...

Jag mår åtminstone bra av att få bo här på landet.
En del tycker att vi skulle passa på och flytta in till stan nu när de unga har gjort det. Men det tycker inte jag och mannen jag delar huset med.
Vi mår så bra så här i vårt nästan 100 år gamla hus.
Här ute på prärien..

Förresten, hur skulle jag och vi båda må i en lägenhet inne i stan där vi inte kunde bruka jorden och inte kunde vi ha Ture och hönorna med oss?
Nej tacka vet jag landet...







torsdag 27 april 2017

jag tog fel

med att våren kom alltså...

Nu har snön vräkt ner i över 30 timmar.
Bofinkarna vid fågelbordet börjar se lite förvirrade ut. Med jämna mellanrum flyger de rakt in i fönstret.
Kanske vill de komma in i värmen...

Hela trädgården är täckt av snö.
Grönskan jag hade hoppats på i slutet på april är inte riktigt här ännu. Jag är glad att drivbänken är insvept i en varm filt och presenning.
På det sättet tror jag de små plantorna ska klara sig...

Nu kunde jag  skriva ett långt avsnitt om hur besviken jag känner mig på vädrets makter.
Men det tänker jag inte göra!
Vädret och döden kan vi inte rå på. Det blir som det blir med den saken.
Det har jag alltid försökt pränta in i mina barn och den tanken försöker jag även leva efter...


Det finns så mycket att glädja sig åt i livet.
Vi har det så bra här i vår del av världen även om vi får lite påminnelser då och då om ondskan som finns. Jag tror att vi måste lära oss att vara mera tacksamma över det vi har.
Annars kan det gå dåligt för oss...

När otacksamhet, missnöjsamhet och själviskhet tar över i våra liv blir det farligt.
Då blir vi bittra och rädda.
Jag tror att då glömmer vi vad det är att vara människa.
Vi glömmer bort den medmänsklighet och den värme som vi kan använda för att hjälpa varandra  att orka leva livet. Då glömmer vi att fördela jordens resurser så de räcker till åt alla.
Då stänger vi våra hems dörrar och vårt lands gränser för dem som behöver oss. För dem som ingenstans har att ta vägen...

Jag tror inte att jag blir fattigare av att dela med mig mera av mitt liv och mina resurser.
Tvärtom så berikar det mitt liv.
Jag blir rikare. Jag blir gladare. Jag mår bättre.
Och jag glömmer bort allt det där som jag kunde klaga på...


Just nu har jag så många småfåglar på mitt fågelbord att jag varken kan räkna eller känna igen dem alla...




söndag 23 april 2017

äntligen vår

så känns det i dag...

Kommande basilika...
Med våren kommer nya tider. Nya möjligheter.
Det gamla lämnar vi bakom oss och ser framåt igen.
Åtminstone jag gör så...

Eftersom det varit en så kall vår har åtminstone jag mest befunnit mig inomhus.
Genom fönstret har jag sett på hur min vän städat och gjort att trädgården kan ta emot värmen som vi tror skall komma.
Inomhus har jag försått lite basilika, grönkål, spenat och tagetes.
Ännu är allt så smått men innan hösten räknar jag med större och finare plantor. Lite skörd hoppas jag också på...

Uteplatsen ser ännu kall och naken ut...










I år drömmer jag om mitt eget trädgårdsland som jag ska ha i den upphöjda bänk som min vän byggde åt mig i höstas.
Han får fortsätta odla morötter, sallat och lök i sin bänk. Och potatis i lastpallar. Det lyckades över förväntan förra året.
Jag kan se framför mig hur mina plantor av grönkål, spenat, rädisor, ärter och bönor växer under min hulda omvårdnad. Jag ser i mitt inre hur jag sköter om, rensar och vattnar och grödorna växer och frodas.
Mitt eget "trädgårdsland"...
Vad som sen händer i verkligheten återstår att se..

Vi har även börjat odla i drivbänken som också byggdes i höstas.
Vi har haft hönsgödsel, mylla och kompost i den hela vintern och när jorden började kännas varm sådde vi lite i den.
Redan nu har sallat, rucola och spenat börjat växa. Det ska bli spännande att se hur länge vi får vänta på skörd.
Ännu lär det ska dröja en tid...

Drivbänken...
Några pelargoner har vi dock inte lyckats övervintra i år. Det brukar ju annars vara "vår grej". Något som hör ihop med oss. Men nu ska vi helt enkelt köpa nya pelargoner.
Det går bra det också... 

Sen får det ju bli odling av tomat och gurkor i växthuset så småningom. Till det köper vi alltid färdiga plantor.
Hallon- och vinbärsbuskar, äpple- och körsbärsträd har vi också på tomten så om bara vädrets makter tillåter det så hoppas vi på en god skörd. Närheten till skogen med lingon och blåbär ska vi inte  heller glömma bort...

Om jag får tycka det själv så har vi lyckats rätt så bra med att försöka hålla oss med egna bär och grönsaker - trots mina hinder! Och ägg får vi från hönsen.
Jag tror att vi kan mycket om vi bara vill och bestämmer oss för det...

Jag vet att inte alla är förunnade att få må så bra som jag gör men jag vill verkligen försöka visa både mig själv och andra att mycket går med ren envishet och Guds nåd.
Med det i tankarna ska jag fortsätta leva...






torsdag 9 februari 2017

alla kan något

har jag ibland hört sägas...

Och det tror jag faktiskt på.
Alla kan vi något.
Det är inte bara en klyscha att säga så. Alla kan något!
Och ju längre jag lever desto mer lär jag mig att det jag inte kan så kan någon annan.
Och tvärtom.
Det är ganska bra att det är så...


Jag tänker på Lotta på Bråkmakargatan.
Hon blir retad av syskonen för att hon inte kan åka slalom. Prövar så gott det går med träskidorna och säger till slut "men vicka på stjärten kan jag åtminstonde!"
Och vissla kan hon också.
Så hon kan en hel del.
Det gäller bara att se allt från den ljusa sidan...

I går såg jag några 6 åringar som intervjuades i TV kring frågan vem som är smartast i världen.
De flesta svarade "pappa". Någon "mamma" eftersom hon kommer ihåg allt så bra.
Men en liten gosse sa "Jag tror att jag är den smartaste!"
Varför då undrades det?
"Jo jag tänker så bra." Tänker på vad?
"Jag tänker på allt möjligt. Svåra saker. Tex varifrån kommer allt?
Och varför kommer det varmt vatten om man vrider kranen åt ena hållet och kallt vatten när man vrider den åt andra hållet?
Och såna svåra saker..."

Barn är härliga!
En vis man sa en gång att vi alla borde bli som barn.
Jag tror att det ligger mycket i det. Då vore det kanske lättare för oss att leva.
Då lät vi inte bekymren bli så stora och tunga.
Vi kunde ta dagen som den kommer till oss på ett lättare sätt.
Tror jag åtminstone...

Själv är jag ganska bra på att baka bröd så därför gör jag det i dag också...


torsdag 2 februari 2017

det liv som inte blev

kunde jag kalla detta inlägg...

Alla lever vi med någon form av "om" i våra liv.
Om det inte vore si eller så.
Om det hade varit annorlunda. Om jag bara hade haft mera pengar, tid eller vad som helst.
För mig handlar det ofta om "om jag bara kunde gå"...

Ibland undrar jag hur länge vi måste leva innan vi lär oss att livet är - oberoende av hur dessa om ser ut?
Livet är!
Som det är helt enkelt.
Eller invecklat om vi hellre vill ha det så...

Jag tror jag lärde mig rätt så tidigt att livet är svårt och komplicerat.
Inte alls lätt att leva för alla. En del orkar inte heller leva.
Tidigt insåg jag att livet är orättvist fördelat åt oss.
Det är bara så. Inget vi kan göra något åt.
Livet är som det är...

Ibland känns det som att molnen samlas över oss...
Så enkelt att uttrycka sig så!
Men ack så svårt att leva med det.
Så lätt kommer de mörka tankarna och vill ta över. De vill ta makten och orken ifrån oss.
Göra oss svaga och orkeslösa.
Dagarna då solen och ljuset känns så långt borta och alla "varför frågor" kommer...

Andra dagar känns det som att allt går på nåt sätt.
Dagar då hoppet om att allt ska bli lättare snart, får ha makten. Dagar som vi borde få ha flera av.
Ljusets och hoppets dagar...

Tomas Sjödin skriver i sin senaste bok (Den som hittar sin plats tar ingen annans)
om förtröstan.
"Förtröstan handlar om att våga tro på trösten innan man egentligen fått den.
Lita på att det kommer att gå bra, och om det inte går bra så kommer det att ordna sig på något konstigt sätt ändå." (s. 49)
Tänk om jag kunde lära mig tänka så...