torsdag 9 februari 2017

alla kan något

har jag ibland hört sägas...

Och det tror jag faktiskt på.
Alla kan vi något.
Det är inte bara en klyscha att säga så. Alla kan något!
Och ju längre jag lever desto mer lär jag mig att det jag inte kan så kan någon annan.
Och tvärtom.
Det är ganska bra att det är så...


Jag tänker på Lotta på Bråkmakargatan.
Hon blir retad av syskonen för att hon inte kan åka slalom. Prövar så gott det går med träskidorna och säger till slut "men vicka på stjärten kan jag åtminstonde!"
Och vissla kan hon också.
Så hon kan en hel del.
Det gäller bara att se allt från den ljusa sidan...

I går såg jag några 6 åringar som intervjuades i TV kring frågan vem som är smartast i världen.
De flesta svarade "pappa". Någon "mamma" eftersom hon kommer ihåg allt så bra.
Men en liten gosse sa "Jag tror att jag är den smartaste!"
Varför då undrades det?
"Jo jag tänker så bra." Tänker på vad?
"Jag tänker på allt möjligt. Svåra saker. Tex varifrån kommer allt?
Och varför kommer det varmt vatten om man vrider kranen åt ena hållet och kallt vatten när man vrider den åt andra hållet?
Och såna svåra saker..."

Barn är härliga!
En vis man sa en gång att vi alla borde bli som barn.
Jag tror att det ligger mycket i det. Då vore det kanske lättare för oss att leva.
Då lät vi inte bekymren bli så stora och tunga.
Vi kunde ta dagen som den kommer till oss på ett lättare sätt.
Tror jag åtminstone...

Själv är jag ganska bra på att baka bröd så därför gör jag det i dag också...


torsdag 2 februari 2017

det liv som inte blev

kunde jag kalla detta inlägg...

Alla lever vi med någon form av "om" i våra liv.
Om det inte vore si eller så.
Om det hade varit annorlunda. Om jag bara hade haft mera pengar, tid eller vad som helst.
För mig handlar det ofta om "om jag bara kunde gå"...

Ibland undrar jag hur länge vi måste leva innan vi lär oss att livet är - oberoende av hur dessa om ser ut?
Livet är!
Som det är helt enkelt.
Eller invecklat om vi hellre vill ha det så...

Jag tror jag lärde mig rätt så tidigt att livet är svårt och komplicerat.
Inte alls lätt att leva för alla. En del orkar inte heller leva.
Tidigt insåg jag att livet är orättvist fördelat åt oss.
Det är bara så. Inget vi kan göra något åt.
Livet är som det är...

Ibland känns det som att molnen samlas över oss...
Så enkelt att uttrycka sig så!
Men ack så svårt att leva med det.
Så lätt kommer de mörka tankarna och vill ta över. De vill ta makten och orken ifrån oss.
Göra oss svaga och orkeslösa.
Dagarna då solen och ljuset känns så långt borta och alla "varför frågor" kommer...

Andra dagar känns det som att allt går på nåt sätt.
Dagar då hoppet om att allt ska bli lättare snart, får ha makten. Dagar som vi borde få ha flera av.
Ljusets och hoppets dagar...

Tomas Sjödin skriver i sin senaste bok (Den som hittar sin plats tar ingen annans)
om förtröstan.
"Förtröstan handlar om att våga tro på trösten innan man egentligen fått den.
Lita på att det kommer att gå bra, och om det inte går bra så kommer det att ordna sig på något konstigt sätt ändå." (s. 49)
Tänk om jag kunde lära mig tänka så...




söndag 8 januari 2017

Gott Nytt År

borde jag ha skrivit för länge sen...

Men eftersom jag inte gjorde det då så gör jag det nu.
Alltså, jag önskar alla mina läsare allt gott inför det nya året! (Nu låter jag verkligen som om jag anser mig vara en känd skribent...)
Men vi har alltså ett nytt år 2017.
Året då vårt land Finland fyller 100 år.
Det är en lång tid det. Mycket har hänt och så kommer det också att göra under det nya året.Mycket som oroar oss men också mycket som vi gläds åt.
Jag vill tro att vi  trots allt har något att se fram emot...

Det nya året har börjat bra hemma hos oss.
Eftersom de unga har flyttat ur boet har de varit mycket på sina egna vägar. De har ändå hunnit glädja oss föräldrar med sin närvaro här hemma också.
Vilket gläder mig mycket...

Inte för att jag har nåt emot att dela mina dagar med mannen i mitt liv. Han som jag en gång bestämde mig för.
Från början var det vi två. Nu är det så också trots att livet berikat oss med ytterligare två personer. Två självständiga unga människor som jag måste låta få gå.
Få pröva sina egna vingar som man brukar säga...

Min uppgift hittills har varit att försöka fostra dem till självständiga ansvarstagande människor.
Nu tror jag min uppgift är att finnas bakom dem. Som stöd och trygghet. Någon att komma hem till när de vill det. Någon som finns där. Som inte blandar sig i men som finns bakom...


Det är intressant det här när de unga flyttar ut. Vad har vi då kvar? Har vi nåt kvar? Eller har allt i livet kretsat kring barnen sen de kom?
Från början gjorde det ju inte det. Då kretsade allt kring oss två. Då var vi hela världens centrum. Trodde vi.
Åtminstone tror jag att jag tänkte så ibland...

I dag tror jag att vi har mycket kvar.
En grundläggande gemenskap som inte alltid kräver så stora ord. Som inte alltid betyder att vi måste prata och diskutera hela tiden utan att vi också kan sitta tysta långa stunder var och en med sitt.
En gemenskap som innehåller både trygghet och kärlek.
Det är så vi har det nu och det är så det ska vara...

Och nu när jag ser ut på snön genom fönstret tänker jag att om två månader får jag sätta igång med att så fröer och hoppas på en god skörd några månader efter det.
Livet är verkligen inte slut ännu.
Vi har så mycket kvar att ge både varandra och andra.
Jag vill fortsätta leva, hoppas och planera...

I hönshuset är det vila just nu.
Det är bara Mini-Bea som värper ett litet beige-rosa ägg om dagen. Hon är så ung ännu (kläcktes i början på maj) så hon har inte lärt sig att höns vilar på vintern.
Hon värper och gamla Viola som är vår enda "ursprungshöna" vilar på ägget tills husbonden hämtar in det om kvällen...

Ja det här var mina funderingar i början på det nya året...



onsdag 14 december 2016

Hoppet som bär mig - Ingemar olsson

mörkt

är det överallt just nu...

När vi ser ut genom fönstret är det mörkt. Men även när vi ser omkring oss i lite större perspektiv.
Det känns som att mörkret har lagt sig över vårt land och vår jord.
Krig, elände, katastrofer och olyckor härjar överallt. Politiken världen över har slagit slint om nån frågar mig.
Inte bara i Amerika utan även i vårt land...

När vi ser oss omkring känns det nästan som om nåt vill krossa oss inifrån.
Det ser inte alls bra ut.
Här om dagen hörde jag om en studerande ungdom som konstaterade att vi är på väg mot vår egen undergång. Vi gräver vår egen grav.
Och jag höll med...

Visst kan vi låta oss slås ned av allt som sker. Men jag skulle vilja protestera!
Låt oss inte ge upp. Låt oss fortsätta kämpa för en värld där kärlek skulle få råda i stället för hat.
Fred i stället för krig. Gemenskap i stället för maktkamp.
Ge inte upp...


För hur mörkt det än är tror jag det finns hopp.
Det finns hopp om en bättre värld så länge vi fortsätter kämpa. Och nu i adventstid påminns vi varje dag om ljuset.
Ljuset som alltid är starkare än mörkret.
Det värsta vi kan göra är att resignera. Att ge upp. Att sluta hoppas.
Då låter vi mörkret segra...



Det finns en sång av den svenske sångaren Ingemar Olsson som  jag brukar nynna på då och då. Den säger allt som jag egentligen ville säga i detta inlägg...

Nu är jag inte så tekniskt lagd att jag lyckas få in den sången i samma ruta som denna så jag får bjuda på ännu ett inlägg...

Allt Gott önskar jag er alla inför den kommande julen!



tisdag 6 december 2016

självständighetsdag

firar vi i dag...
Bild från internet...

Vårt land fyller 99 år.
Det är en lång tid Finland fått vara självständigt.
Inte vet vi om vi får vara fria lika många år till. Det vet vi aldrig när det ser ut som det gör i vår värld i dag.
Men vi får ta dagen och åren som de kommer till oss...

Dagen firas i hemmets lugna vrå med familjen samlad. Det är en nåd och förmån att få bo som vi gör.
Traditionsenligt ska vi se på handskakningarna vid slottsbalen i TV i kväll.
Jag blev inte inbjuden dit i år heller.
Undrar när det kommer att ske?
Troligen aldrig...

Ute är det kallt.
- 16° som kallast har vi haft i dag men i morgon utlovas varmare väder igen. Vädret har börjat spela oss spratt. Vi kan inte lita på de olika årstiderna längre.
En sak vet vi i alla fall och det är att vädret växlar...

Inte vet jag heller om vi kan lita på vårt lands regering längre. De tycks också göra som de vill och vi får bara hänga med.
Och hänger med gör vi ju för vad finns det för alternativ för oss. Inte skulle något bli bättre av att vi flyttade härifrån.
Och vart skulle vi flytta förresten...




Lika vackert har vi haft i dag men mindre snö. Bilden från förra vintern...


tisdag 29 november 2016

den närmar sig

framtiden...

Allt går så fort nu för tiden.
"Det känns som att det bara är måndagar och fredagar hela tiden" så sa ett till mig närstående barn en gång...

Och visst känns det ofta så.
Nu är vi inne i advent.
Det första ljuset har tänts och om knappa tre veckor har vi julen här.
Jag tror att jag tycker om den här väntetiden.
Att vänta.
Jag mår bäst när jag inget vet om vad som ska komma. Jag får ta dagen som den kommer till mig.
Att leva i hoppet...

Snart tänder vi julens ljuskrans...


För det är så jag lever.
En dag i taget och oftast med en förhoppning om att det blir bättre sen. Men så fel det är!
Det är ju i dag jag ska leva och inte i framtiden...




Min uppgift är att anpassa mig till den verklighet som är min. Inte bara vänta på det som ska komma utan leva här och nu.
Min uppgift är att sluta tänka på alla "om inte" eller "om det bara". Allt det där som jag tror att jag skulle må bättre av att få uppleva.
Alla dessa om...

Jag tror att min uppgift är att leva här och nu med de gåvor och förutsättningar jag har. Att just i dag se att det jag gör och den jag är betyder något.
Då tänker jag inte på prestationer och vad jag klarat av att utföra denna dag utan vem och vad jag är just i dag...
Bild från internet...

Jag tror att vi alla har en betydelse på ett eller annat sätt.
Då ska det inte spela nån roll hur vi ser ut eller varifrån vi kommer. Om vi är rika eller fattiga. Smala eller tjocka. Finländare eller från fjärran länder.
Vi är alla viktiga för den vi är.
För den jag är...


Bild från Tyskland (tror jag)...