fredag 12 juli 2019

Att leva enkelt och sparsamt

Det fick jag lära mig redan som barn...


Jag är född och uppvuxen i en jordbrukarfamilj.
Så här efteråt har jag förstått att det inte alltid var så enkelt rent ekonomiskt.
Någon nöd gick det absolut inte på oss fem barn men vi fick tidigt lära oss att allt inte kunde serveras på en silverbricka. Vi fick också lära oss att arbete och möda hörde till livet.
Även att sorgen och döden var en naturlig del av det.
Då förstod jag det inte men nu efteråt har jag insett hur viktig denna lärdom var...

När jag själv gifte mig och fick barn valde jag att stanna hemma med barnen.
Jag ville själv ta hand om mina barn. Ville inte att samhället skulle få den biten av livet.
Dessutom hade jag fått diagnosen MS redan innan jag fick barnen. Men under väntan på dem och när de var riktigt små var jag så gott som symptomfri.
Så det var med glädje och stolthet jag tog mig an uppgiften att ta hand om de små.
Att det inte är alla förunnat att få göra så är jag mycket medveten om.
Jag valde att vara hemma med barnen när de var små. Något som jag aldrig ångrat.
Senare valde livet åt mig så jag fortsatte vara hemma...


Bröd bakar jag än i dag...

Hur har du klarat det rent ekonomiskt frågade någon en gång.
Ja, för mig har det handlat om att göra så mycket som möjligt själv. Och där är jag glad för det jag lärde mig redan i barndomen.
När barnen var riktigt små använde vi mycket tygblöjor och tvättade i stället för att hela tiden använda engångsartiklar. På det sättet sparades mycket pengar.
Vi kokade all babymat själva. Mycket billigare och barnen tyckte inte ens om köpt babymat.
Jag sydde också kläder till dem när de var små. Jag lärde mig tidigt att baka allt vårt bröd och laga mat som inte blev så dyrt...



Man kan odla grönsaker trots en rullstol...
Senare när vi fick förmånen att köpa vårt eget lilla hem kunde vi också anlägga en trädgård.
En trädgård som först mest bestod av blommor men som numera också innehåller bär, frukt, potatis och grönsaker. De senaste har blivit en allt viktigare del hos oss.
Att odla egna grönsaker är både gott, underbart, ekologiskt och billigt. Trots att de inte räcker till för hela vinterns behov har vi ändå egna grönsaker långt in på hösten.
Vinbär, hallon och rabarber ger både saft och bär att frysa in för vinterns behov. Bär ur egna trädgården men också från den närliggande skogen...



Att ha en trädgård betyder att vi inte reser bort så mycket under sommaren. Den kräver sin skötsel och omvårdnad om vi vill ha den.
Det där med resor har vi inte heller satsat så mycket tid och pengar på. Det är dyrt att resa och kräver både ork och energi.
En utfärdsdag med picknick eller bilfärd några timmar bort kan göra lika mycket för att dämpa reslusten...


I dag sitter jag i rullstol och kan väl inte så mycket tänker en del.
Andra ser att jag vill trotsa livets motgångar och göra det mesta jag kan för att leva vidare i det jag en gång lärde mig.
Jag fortsätter baka mitt dagliga bröd. Där sparar jag mycket pengar.
Och jag fortsätter laga mat som jag trycker är både näringsriktig och billig. Visserligen står min käre make ofta för den biten av livet numera. Mest för att han tycker om att göra det - tror jag.
Vi har slutat använda kött helt och hållet.
Åtminstone jag mår mycket bättre av det och matkassan mår också bättre av det.
Fisk äter vi däremot trots att det är dyr mat.
Vanligt bordsmargarin köper vi inte. Däremot äkta smör som vi rör ut med solros/rybsolja.
500 gr rumsvarmt smör + 2 dl olja rörs ihop med elvispen och får stelna igen i kylskåpet.
Jag lovar att det blir både godare och billigare än andra bordsmargariner. Smör kan man alltid hitta till specialpriser...

Höna med kycklingar...
För en del år sen skaffade vi oss en liten hönsgård och därifrån får vi alla våra ägg.
Hönsen får inte springa fritt i trädgården men har en stor inhägnad där de får göra det.
Så äggen är ekologiska, närproducerade och från nästan frigående hönor.
Någon sa en gång att det blir dyra ägg - men det gör inget. Vi vet ju vad hönsen ätit och äggen smakar därefter.
Dessutom tycker jag det är trevligt med höns. Med dem kan jag prata utan att känna mig dum.
Även om tuppen Bruno är en riktig galning...


Förra hösten skaffade vi oss även solpaneler på taken. Redan nu märker vi hur elräkningarna blir mindre än förr. En investering vi inte ångrar att vi gjorde.
Huset uppvärms mestadels med ved och el. Tex varmvattenberedaren (som går med el) är på endast dagtid för att då få energi direkt från solen.
De flesta maskiner som drar mycket el är ju i användning dagtid så då kommer energin direkt från solen.
Veden ser maken till att det finns hemma. Han är en vedhandlares son och lärde sig hantera ved redan som barn.
Även jag har fått lära mig att den bästa veden har blivit lagrad i två år innan den tas in i huset.
Och veden värmer flera gånger.
Först när man sågar och klyver den. Sen när man bär in den och sist när man eldar med den...

Jag tror att man kan leva enkelt och sparsamt även i dag.
Men det handlar om att lära sig vara nöjd med det man har och inte hela tiden kräva nya upplevelser, nya resor och äventyr.
Det handlar om att tänka efter vad jag köper, var jag köper det och om jag verkligen behöver det.
Jag kanske inte alls måste ha allt det nya och senaste. Jag kanske klarar mig med lite mindre.
Det handlar om att tänka efter och prioritera vad jag gör i livet.
Att leva enkelt och sparsamt handlar om sunt bondförnuft...




Andas in, andas ut, lev livet...





















måndag 3 juni 2019

Juni är här

och då brukar sommaren börja på riktigt...


Fast så känns det inte i dag.
Regn och bara 12 + ° men vädret är som livet.
Det ändrar hela tiden.
I morgon utlovas i alla fall sol och sommarvärme...

Oberoende av vädret så blommar syrenerna.
Någon dagsfärsk bild har jag inte lyckats åstadkomma men en gammal får duga.
Lika höga då som de är nu.
Syrenerna borde få sig en ansning - nerklippning - men vi ska låta dem blomma färdigt först...
Syrenerna sträcker sig mot himlen...
När jag ser ut över trädgården ser jag mycket som kunde göras och mycket som får vara som det är.  Vår trädgård har så fina gömställen fick jag lära mig i går när två småkillar var här och lekte kurragömma.
De höga buskarna är också bra skydd mot de förrädiska vindar som härjat här de senaste dagarna. Dessutom ger de ett lummigt intryck.
Mycket trevligare än hur det såg ut när vi flyttade hit för 20 år sen...

Så såg det ut då - men också nu...
Jag tycker om att påta i trädgården.
Det gjorde jag redan då när vi köpte huset och påbörjade trädgårdsplaneringen.
Då fanns här en igenvuxen gräsmatta och några gamla häggar.
I dag är häggarna borta och har ersatts med annat.
Med både nyttiga bärbuskar och äppelträd men också blommor och rosbuskar.
De senaste bara för att de är vackra att se på...



 I dag såg jag att en del aklejor börjat blomma.
Akleja är bland de vackraste blommor som finns. När vi tittar närmare på den kan vi se en grupp fåglar (svanar?) som böjer sig emot varandra.
De är så fulländade i sin skönhet att jag aldrig sett dess like.
Jag brukar säga att den som inte tror på under har aldrig sett in i en akleja...



Löjtnantshjärta och gullviva...

Andra blommor ställer sig också för blomning. Och en del har redan blommat färdigt.
Ute på åkrarna runt huset blommar det gula maskrosor överallt och även de har sin skönhet.
För mig är det viktigt. Alltså viktigt att få se skönheten i det som blommar. Då blir jag påmind om livet som ges oss. Vi blommar en tid. Är vackra och sköna. Sen vissnar vi ner. Dör.
Blir till jord igen och växer upp med ny kraft på ett annat sätt.
Så tror jag åtminstone...




Förra årets grödor...
De senaste åren har jag och vi även satsat allt mera på att odla mat som vi kan äta.
Under våren är det då bråda tider för oss "småbrukare".
Vi måste förodla inomhus för att sen plantera ut allt.
Inom maj månad måste det ner i jorden
som vi vill skörda i augusti.
Nu är det bara morötter och lök vi väntar på att få så och sätta.
Morötterna ska "växa i höstmörkret" har vi lärt oss.
De skall inte sås för tidigt för att inte bli angripna av morotsflugor.
Och löken behöver inte heller komma för tidigt i jorden.
Men potatisen är satt och andra grönsaker är på gång.
Aubergine och squash finns ännu på fönsterbrädan. Likaså tomat- och gurkplantor som ska ut till växthuset så småningom när risken för nattfrost förhoppningsvis är borta.
Mycket är gjort men en del återstår ännu.
Sen hoppas jag på en rik skörd av bönor även i år men "den som lever får se" som det brukar sägas...


Ibland tänker jag att jag lever i en slags inbillad romantisk dröm om att kunna få vara självförsörjande.
Jag har förstått att eftersom jag har en sjukdom (MS) och begränsad rörelseförmåga så borde jag förstå bättre än att ta på mig så mycket onödigt arbete som jag gör. Allt det jag anstränger mig för finns ju att köpa och jag kunde leva på ett lättare sätt.
Men vem har sagt att livet måste vara så lätt som möjligt?
När jag - och vi alla - trivs och mår bra av det vi gör sporras vi att anstränga oss ännu mera.
Och mår ännu bättre av det...







Så därför bakade jag lite bröd i dag...

lördag 27 april 2019

våren är här

För potatisodling...

på riktigt...

Våren inte bara närmar sig. 
Nu är den här...

Det betyder förberedning för att kunna plantera potatis och grönsaker i pallkragarna.
Det betyder städning i trädgården (som vi aldrig gör på hösten).
Det betyder spirande knoppar på häggarna och mössöron på björkarna ute på gården. Syrenerna visar redan sina bladbörjan och det  grönskar här och där.
Varje dag tar jag min trädgårdsrunda och förundras över det som skett sen gårdagen.
Våren är undrens och glädjens tid...





Drömmer...
Och det är som om livet inom mig vaknar upp på nytt igen och jag får ny kraft att leva.
Efter den långa tunga vintern får jag nytt hopp igen.
Ett hopp om att livet inte är förgäves utan värt den långa väntan och det tunga mörkret som var då.
Nu väntar nya tider och mörkret inombords måste ge vika för ljuset som tränger sig på.
Jag älskar den här tiden på året när jag får drömma mig bort in i framtiden...

Ännu har jag inte varit ut på vårens första cykeltur.
Men den kommer förhoppningsvis snart.
Cykla vill jag också göra.
Men just nu handlar allt om planering och drömmar om grönsaksodling i trädgården.
Mitt mål är att i slutet på sommaren kunna äta enbart egenodlad mat.
Auberginer...
Mat som jag odlat och bröd som jag bakat + ägg från våra höns.
Det ger mig livsglädje.
Och det känns bra att få ha det så...

Hallon och dill...





Förra året var skörden fin...







I år har jag tänkt utöka min odling med rödbetor.
Rödbetor har jag aldrig odlat förr.
Men jag tänkte att jag skulle få stora och saftiga och fina rödbetor som vi kommer att göra mycket god mat av.
Hur det sen blir återstår att se.
Just nu växer det mesta ännu inomhus i krukor.
Trängsel på fönsterbrädorna kan man säga att det är. Tomat, aubergine, paprika, basilika, timjan, oregano och squash. Gurka ska sås i helgen.
Ännu är det för tidigt att plantera ut allt. Ännu måste jag drömma och fantisera.
Men om två månader borde det se annorlunda ut...


















fredag 29 mars 2019

våren är på gång

åtminstone här hos oss...

För var dag syns det allt mera av det som snön gömt undan.
Vissa saker inte så vackra att se, andra saker ser jag med glädje.
Som t.ex. potatislådor och trädgårdsland som börjar synas allt mera...




Om någon vecka kan vi starta upp frösådden i drivbänken.
Ända sedan jul har jag tänkt på den.
Då tog de egenhändigt odlade grönsakerna slut i frysen.
Sen dess har vi fått äta köpebönor men det har gått så bra så det också...





Men nu så kommer våren och med den nya drömmar.
Förra året kom sommaren så snabbt att vi nästan inte hann ha någon vår.
Plötsligt växte och blommade allt.
I år hoppas jag vi hinner njuta lite av våren också...

Jag brukar säga att jag är lite som björnarna.
I ide går jag på senhösten och kommer fram igen när snön börjar smälta bort framåt senvintern.
Nu är det dags att börja vakna!
Men den här vintern har varit extra jobbig. Först fick jag ros, sen bältros och sen A-influensa. Då blev det t.o.m. ambulansfärd och sjukhusvistelse. Nu senast har jag fått en tand rotfylld men det var småsaker jämfört med influensan.
Nu har jag tänkt förbli frisk. Så frisk jag nu kan bli...


Svanar har jag sett i mängder. De kommer alltid år efter år.
Jag hörde om dem att de är de mest trogna fåglar. Håller sig till sin partner livet ut och häckar på samma plats år efter år.
Det stämmer åtminstone in på det svanpar som  kommer till sjön Nådjärv som jag brukar passera en gång i veckan.
På samma lilla "ö" vid sjökanten finns svanmor år efter år. Senare på sommaren kan man se henne simma omkring med sina små...




Jag väntar på att det ska torka upp där ute.
Att det ska bli så torrt att jag kan ta mig ut.
Då ska jag rulla ut på verandan. Flytta mig över till elmoppen som sen kan ta mig runt i trädgården.
När det sker är våren här på riktigt för mig.
Och tänk att det känns lika förväntansfullt varje vår.
År efter år vill jag göra samma sak. Så länge jag bara har krafterna till det.
Jag vill odla mina grönsaker.
Sitta ute och diskutera med mina hönor och göra allt det som jag bara kunnat drömma om under den långa vintern.
Men tids nog kommer väl den tiden också.
Till dess ska jag drömma...


















Mycket av min tid går åt till att drömma.
Men vad vore väl livet utan drömmar?
För mig vore det fattigt och tomt. Jag måste få drömma för att orka leva.
Fantisera och planera över vad jag kunde göra.
Tyvärr ingår det ofta i de drömmarna vad jag kunde göra om jag kunde gå.
Även i drömmarna som hemsöker mig nattetid. Men dem kan jag inte styra själv.
Dagdrömmarna kan jag styra själv.
Bestämma mig för att se verkligheten i vitögat och göra det bästa av allt.
Livet är ändå som det är. Går inte att göra så mycket åt...

"En värld utan drömmar är en fattig värld. Men en värld av enbart drömmar är en farlig värld" lär biskop emeritus John Wikström ha sagt en gång.
Så sant så...




onsdag 20 februari 2019

semesterresor och flygning

På väg till Tallinn...
skrivs det mycket om...

En del tycker det är vår rättighet som människor att få åka ut på resor.
Andra tycker det är ett måste för att kunna koppla av.
Några är äventyrslystna och vill därför upptäcka världen.
Och några av oss är inte alls hågade på att resa...

Visserligen var jag själv på en liten tripp ner till Estland förra sommaren.
Och sommaren innan dess åkte vi bil genom hela Sverige.
Men annars reser jag inte särskilt ofta.
Jag märker att jag gärna motiverar det med att det inte är bra för klimatet att flyga och fara runt världen. Att mitt samvete inte tillåter onödigt flygande.
Men det kanske är så att jag bara är avundsjuk på alla er som kan göra det...

Med min allra bästa vän i Tallinn...

Det blir så lätt ett moraliserande och fördömande när vi börjar prata om resor.
Jag inser att det är ett mycket känsligt ämne att diskutera.
Det är så lätt hänt att jag trampar på någons ömma tår. Att någon blir ledsen på mig för att jag inte tycker vi ska flyga runt världen.  Men min tanke har aldrig varit att anklaga någon annan.
Var och en av oss måste själva bestämma hur vi vill leva...








Jag vet mycket väl att oberoende av om jag flyger eller inte så startar alla dessa flyg många, många gånger om dagen.
Så jag skulle ju kunna följa med jag också.
De flyger ändå!
Och förorenar luften hur mycket som helst trots mina ynkliga protester.
Men jag vill inte längre flyga.
Jag är rädd...

Jag är rädd för det som händer när ett flygplan startar och lyfter. Jag är rädd för det som händer tiotusentals meter långt där uppe.
Och jag är rädd för det som händer när planet kommer ner tillbaka igen.
Jag är rädd både för miljön och för min egen skull.
Därför flyger jag inte om jag inte måste...

En enkel förklaring till varför jag inte tycker om att resa och då speciellt att flyga är för att jag sitter i en rullstol.
Det är inte så enkelt att komma sig in i ett flygplan när man sitter i en rullstol.
Visst går det.
Det finns hur mycket hjälp som helst att få om vi bara beställer den hjälpen i god tid. Och bra hjälp får vi på alla sätt...

Men mitt problem är att jag inte tycker om att alltid vara beroende av andras hjälp!
Jag tycker inte om att bli buren upp och ner från ett flygplan. Jag tycker inte om att alltid tvingas beställa hjälp lång tid på förhand.
Då är det mycket enklare med tåg. Biljetten ska ju ändå bokas på förhand och då får vi samtidigt beställa rullstolsplats. Visserligen måste vi oftast ringa extra för att förvissa oss om platsen för att boka den via internet är sgs omöjligt.
Men även det brukar ordna sig efter ett telefonsamtal...

Sen tycker jag inte heller om att resa på vintern.
Att sitta i rullstol är inte det varmaste vi kan göra. Du blir lätt kall och känner dig utelämnad där du sitter.
Finns det dessutom mycket snö eller är väldigt halt är det inte så lätt för den som går bakom rullstolen...
Promenad i Åbo...
Bättre då på sommaren.
Då kan vi välja var vi går beroende på underlaget.
Vi kan välja att gå på asfalterade vägar och hårt underlag.
Vi kan välja att undvika både mjuk sand, gräs eller kullerstenar.
Alla lika jobbiga både för den som sitter i eller går bakom rullstolen...




Just nu i denna stund ryter stormen utanför stugknutarna.
Snön vräker ner och det känns långt till sommar och sol och varmare tider.
En sån här stund är det lätt att längta bort till något annat. Till något varmare  och mera tilltalande.
Helt naturligt att tänka så.
Ändå stannar jag kvar här i min lilla stuga, petar in ett vedträ till i spisen och tänker att det dröjer inte så länge (knappa två månader) så sitter jag i full planering av sommarens grönsakssådd...

onsdag 23 januari 2019

klimathotet

pratas det om vart vi än vänder oss...


De mörka molnen hopar sig över oss hur vi än vänder och vrider på saken.
Vi kan inte längre blunda för det.
Folk har äntligen börjat reagera.
Protesterar och ropar högljutt.
Nu måste vi inse sanningen hur skrämmande den än känns.
Det är bara så att ingenting tycks kunna stoppa det som vi numera lever under.
Vissheten om att vi håller på att förstöra vår värld så att vi inte har något att lämna kvar åt våra barnbarn...


Ungefär så här känns det i början av det nya året.
Alltså om vi ska lyssna till allt som sägs och skrivs.
Då blir molnen verkligen mörka och tunga över oss. Då är det ganska hopplöst.
Jag hör om folk som har klimatångest. Ett ord som inte fanns i min barn- och ungdom.
Men det var ju under förra århundradet.
Nu har vi år 2019...



Jag läste en insändare där det stod ungefär som så att det ändå inte är någon ide att vi som enskilda individer försöker göra något. Vi kan inte förändra vår värld själva.
Det är nationellt en förändring måste ske.
Det kan ju hända men jag vill ändå försöka...

Jag vill göra så gott jag kan på den plats på jorden som jag fick i gåva att förvalta.
Det ställe som ligger på just mitt ansvar.
Den plats som just nu ligger nerbäddad under ett tunt snötäcke...


Hallon och persilja...


Jag vill fortsätta odla mina grönsaker, plocka mina egna bär och äpplen och tack vare frysboxens hjälp kunna använda av dem hela året.
Den mat som trädgården ger smakar så mycket bättre just därför att det är något som vi hjälpt till att odla fram. Visserligen räcker den inte till för hela året men under den tid vi har egen mat känns det som en stor rikedom. ...





Grönsakslandet gödslas med vårt hushållsavfall...











Min grönsaksodling...







Det finns så mycket vi kan göra om vi bara vill - det tror jag åtminstone.Vi kan göra väldigt mycket själva.
Och vi kan visst förändra - speciellt om vi börjar i vårt eget hem.
För det är då lär vi oss tänka på ett sätt som blir till förändring.
Det är när vi stannar i tanken att ingenting ändå är någon ide som allt blir fel.
Då sker inga förändringar.
Allting måste börja hos oss själva.
I vårt eget inre.
Jag tror att jag alltid levt med ett naturligt "miljötänk".
Det var något jag fick med mig från min pappas lilla jordbruk. Där skulle allt göras så naturligt som möjligt.
Och där det inte alltid fanns så starka ekonomiska resurser. Utan jag fick helt enkelt lära mig redan från barn att vara sparsam, att återanvända både saker och kläder, reparera och ändra på.
Något jag är mycket tacksam för i dag...


Äppelträdet Huvitus...

I dag försöker jag ta till mig den lärdom jag fick då. Plus att vi som familj kommit fram till gemensamt hur vi vill leva.
Vi vill använda så lite engångskärl och plast som möjligt.
Därför envisas jag med att sy mina tygkassar och påsar som är i flitig användning.
Vi komposterar allt och jag har blivit något av en expert på att sortera vårt avfall.
Så vill jag fortsätta, och leva efter devisen "från bord till jord" och tvärtom. Och våra grönsaker växer så de nästan knakar av all kompost.
Jag bakar vårt dagliga bröd men odlar och mal inte säden själv utan köper allt mjöl.
Rött kött äter vi inte längre. Fisk och broiler dock. Jag försöker lära mig att laga allt mera vegetarisk mat.
Ägg får vi från våra egna hönor....

Hönorna älskar att sprätta och gräva...












Jag har inget behov av långa solsemestrar och vill inte resa ofta men när jag gör det vill jag hålla mig på marken så långt som möjligt.
Jag känner mig så nöjd med att få bo här på min lilla plats på jorden. Ett hem som betyder mer och mer för mig ju äldre jag blir.
Eftersom vi bor på landet är vi tvungna att ha bil.
Att cykla 26 km in till stan går att göra nångång men inte året runt.
Själv åker jag taxi 2 ggr/v för att kunna ta del av mina fysikaliska övningar. Ett nödvändigt ont.
I slutet på senaste sommar installerade vi solceller på taket.
Något vi verkligen inte ångrat.

Visserligen producerar de ingen el just nu men innan nästa vinter räknar vi med att ha fått en hel del egen el.
Det känns bra...

Vi försöker tänka på vad vi köper. Vad vi verkligen behöver.
Oftast inser vi att vi har allt vi behöver och inte har behov av mera.
Det känns så onödigt att köpa något för köpandets skull.
"För att du är värd det!" heter det  i reklamen. Men är jag inget värd i mig själv kan inte all världens köpande ge mig det värdet heller.
Så tror jag
- och fortsätter göra det jag kan för att förbättra vår värld...


Hushållskompost...
Utedass...