Februari 2021

 har det redan hunnit bli...

Vi är nu en bra bit in i februari och har fått en riktig vinter. 

Till stor glädje för många medan andra av oss ser på den mest genom fönsterrutan.

Igen har jag inte skrivit något på en alldeles för lång tid. Det känns som att jag kommit av mig med att dela mina tankar och funderingar med omvärlden. Och det i sin tur känns både slött och tråkigt...

 

Jag tycker att vintern är så vacker att se på. 

Snön ligger vit över prärien vi bor på och just i dag visar sig solen från sin allra bästa sida.

Men det är kallt! I dag var det - 20° var det när vi vaknade. 

Då känns det ända in i stugan och jag skulle helst stanna kvar under täcket. Men efter några minuters sprakande från vedspisen i köket och doften av nybryggt kaffe ändrar jag mig glatt.

Jag erkänner gärna att jag är en mycket bortskämd hustru på morgonen! 

Min allra käraste kliver först upp ur sängen. Han tänder eld i vedspisen, brygger kaffe åt mig (trots att han själv inte dricker kaffe på morgonen), och kokar havregrynsgröt. 

Sen går han ut på sin morgonrunda till hönsen, skottar och sopar snö vid behov samt hämtar in både ved och morgontidning.

Medan jag bara tar emot allt detta. 

Man kan ju undra om en kvinna kan ha det så mycket bättre...

Sen flera år tillbaka är det bara min allra käraste vän och jag som bor här i vårt lilla hus på prärien.  Från början var det vi två och så ska det vara nu också.

Våra barn är vuxna och lever sina egna liv. De planerar båda att gifta sig med sina utvalda under året som vi nu är inne i. Jag är så glad för deras skull. Glad att de inte behöver leva sina liv ensamma.

Ingen ska behöva känna sig ensam eller leva ensam om jag fick bestämma.

Tyvärr vet jag allt för väl att det inte alltid är så. Livet blir oftast inte alls som vi drömt och hoppats på. Det blir annorlunda. Ändå måste vi leva och anpassa oss efter hur det blir...

Jag glömmer aldrig sommaren när jag fyllde 30 år. Jag var ensam. Jag hade ingen. Alla mina vänner hade sina familjer. Jag hade två katter. 

Humle och Dumle. Båda var stora och lurviga. Mycket håriga - och det gjorde att jag fick någon form av allergi. Så jag måste göra mig av med katterna...

 

Men den hösten träffades vi. Han och jag som kom att bli vi.

Jag hade redan slutat hoppas. Trodde inte att han skulle finnas nånstans. Att mitt liv skulle fortsätta i ensamhet. Men vi träffades, gifte oss och drömde om vår gemensamma framtid. 

Under det första året blev jag sjuk. Fick sjukdomen MS (Multipel Sclerosis). Det kändes som en allt för tung börda att få. Hur skulle det gå? Hur sjuk skulle jag bli? Kan vi få barn? Frågorna hopade sig. Det var ju inte så det skulle bli. Att någon av oss kunde bli sjuk hade vi inte ens tänkt på. Livet förändrades plötsligt.

Men han som då fanns vid min sida sa "det här ska vi klara tillsammans!" och så har det fortsatt. 

Det har nu gått 30 år sen dess...

 

Livet blev och blir fortfarande så annorlunda. Jag tycker det förändras hela tiden. 

Nu när vi levt ett år med coronaspöket i världen har det igen förändrats. Så mycket känns farligt och skrämmande. Tryggast är att stanna hemma i min lilla värld. Så tycker jag. 

Vi är många som har levt i isolering under det senaste året. Speciellt nu under vintertiden känns det extra ensamt tycker jag. Jag tröstar mig med att jag kan elda i vedspisen. Jag behöver inte frysa.

Solen strålar där ute och skidspåret som jag ser från mitt fönster ser så välkomnande ut. Jag ser hur grannen åker iväg på skidor. Jag vill också! 

Men när jag böjer på huvudet och skriver ner det ser jag rullstolshjulen under mig och inser att jag inte passar ute i snön...

Nej livet blev inte alls som jag tänkte en gång. Ändå är jag tacksam för det som blev mitt liv. Det liv jag haft och det jag hoppas ha framför mig många dagar än.

Nu väntar jag på att vårsolen ska värma och smälta bort det frusna och så småningom kommer våren och allt vad det innebär...