Förändringar

sker hela tiden i livet...

Sällan får nånting vara som det var förut. Ofta händer något som vänder uppochner på hela tillvaron. Ibland är det stora och svåra saker. Händelser som vi inte vet hur vi ska förhålla oss till. Andra gånger händer sånt som är både bra och roligt och som gör livet så mycket ljusare...

Vi är mitt inne i förändringens tid. Trots några kalla dagar och veckor utlovas nu varmare väder och förhoppningen om en riktig vår börjar växa. 

Visst har det känts lite tungt de senaste kalla dagarna men hoppet är det sista som lämnar människan sägs det. Så är det åtminstone för mig. Jag sitter och tittar på gamla foton från tidigare vår och somrar och drömmer mig bort och jag blir påmind om att efter det mörka och kalla brukar det bli varmt och soligt igen. Ibland nästan för varmt. Antagligen blir det så i år också...

 

Jag har ändå påbörjat vårens arbete med att förså en del. Aubergine, zucchini, tomater både vanliga röda, gula, plommon och körsbärstomat, paprika, grönkål och broccoli. Rödbetor, bönor, spenat, dill, persilja och lök direktsår jag. Senare ska även morotsfrön i jorden och ett litet potatisland står och väntar på sättpotatisen. Det finns en hel del som ska göras i maj för en torparhustru. För det är lite så jag känner mig. Som en torparfru alltså...

För länge sen bodde systrarna Kajsa och Edla här i huset. De skötte allt som det lilla torpet krävde. 

De hade en ha åkermark, en häst, antagligen en ko och några hönor som de livnärde sig på. En katt kan jag föreställa mig svansade på här också. De hade inte mycket till rikedom i världen men de klarade sig. De odlade åtminstone potatis enligt vad jag hört och plockade säkert mycket bär i skogarna här omkring. 

Jag tycker om att fantisera om Kajsa och Edla. Vad tänkte de på? Vad drömde de om? Hoppades de på förändringar i livet? Var de lyckliga? Att de hade problem med att komma överens har jag hört berättas. Men hur var livet egentligen för dem? Det lär jag aldrig få veta...

Före systrarna bodde smeden Nick här i stugan. Det var han som lät bygga det. "Av äkta lappländsk furu" som det stod i pappren vi fick när vi köpte huset. Det blev klart strax innan 1920-talet. Då var huset lägre med bara en våning. Två rum och kök. En hel del förändringar har skett under de dryga 100 åren som huset stått här. 

Undrar vad Nick tänkte när han började bygga huset? Vad drömde han om? Blev det som han tänkt sig? Var han en lycklig man? Jag vet egentligen inget om honom annat än att han hade en väderkvarn snett bakom vårt uthus. Hade han månne sin smedja där? Vi har en handsmidd spik vid ena ändan av diskbänken i köket. På den hänger några skärbrädor. Spiken fanns i huset när vi kom hit och är en lämning efter Nick. En stor bastant spik som håller mycket. Undrar vad den var tänkt för? Jag brukar tänka på Nick när jag rör vid den spiken. Tänk att han hamrade fram den för 100 år sen...

Det är så mycket som förändrats under de 100 år som gått sen Nick och senare Kajsa och Edla vandrade omkring här i huset. I dag är det bara jag och min allra käraste vän och livskamrat som bor här. Våra barn har flyttat hemifrån för flera år sen och planerar nu båda sina bröllop. Det första blir om en månad, det andra i början på september. Och det är precis som det ska vara! Livet ska gå vidare. Vi ska inte stanna upp trots vilka förändringar som än möter oss...

 Ute i hönshuset bor numera 10 st Nick Chick Brown hönor...