måndag 2 januari 2012

trött, tröttare, tröttast

jag vet inte vad som är värst...

Men just nu känner jag det som att nederlaget har drabbat mig. Jag orkar inget, Mina ben värker och krampar och de håller inte att stå på just nu.
Jag är så trött i mina lemmar att jag gick med på det som jag inte hade tänkt göra här hemma - nämligen låta Otto få komma in och bära mig. Men nu är han här!

Jag kan inte begripa varför det måste kännas som ett nederlag...

Antagligen har det med min envisa vilja att försöka klara mig själv att göra.


Jag vill ju så gärna klara mig själv!
Och det gör jag också tack vare  min vän Otto. Ändå var det inte så här jag hade tänkt det. Om jag bara blev lite starke skulle jag slänga ut allt vad hjälpmedel heter.
Så känns det i mitt upproriska inre just nu...





Jag längtar till sommaren och ljusare och varmare tider. Stunder när jag får sitta i min sköna trädgård och som tjuren Ferdinand lukta på blommorna...

Men det är som vanligt mycket som ska hända innan dess...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar