påsklördag

har vi nu...

En dag när mycket händer. Hoppas jag.
Jag hoppas i varje fall att några små påsktroll kommer och hälsar på i dag. Annars hamnar jag och sonen att äta upp allt godis själva.
Fast det skulle kanske inte heller vara så dumt...

När jag var i mina yngre år var påskbrasan det viktigaste för den dagen.
Vi arbetade hela dagen för att få ihop en påskbrasa till kvällen. Ris, gammalt skräp, gamla bildäck och allt möjligt hamnade i brasan. Sen grillade vi korv på kolresterna.
Ingen sa nånting om eventuella förgiftningsrisker.
Något minne av att jag skulle gått påsktroll har jag inte.
Man gick inte runt och tiggde ihop godis. Och man klädde inte ut sig hur som helst.
Så var det bara.
Men mina egna barn har fått vara både påskhäxor och katter och gubbar och gummor och allt möjligt. Allt för att glädja folk och få det efterlängtade godiset...

Det var viktigt att något hände en dag som denna. Någon form av underhållning krävdes.
Sen när vi blev lite äldre åkte vi på den efterlängtade ungdomssamlingen till vår lägergård.
Det var vårens höjdpunkt och ett säkert tecken på att sommaren skulle komma.
Det betydde läger och allt möjligt roligt på den platsen.
Ett ställe jag fortfarande med glädje åker till...

I dag tänker jag låta påsklördagen förlöpa i lugnets tecken. Det känns bra så.
Jag har inte så stora krav och förväntningar på vad som ska hända längre. Och egentligen är det bra så. Kanske beror det på att själen slagit sig till ro.
Att slå sig till ro betyder inte att sluta leva.
Jag har funnit en vila inom mig som jag låter komma fram. Det måste inte hända saker hela tiden. Jag kan ta emot dagen som den kommer till mig.
Det betyder att jag kan njuta av lugnet och friden utan större krav på spännande upplevelser.
Jag behöver inte mera än så...

För mig känns det skönt att låta själen slå rot...