första scillan

visar sig...

Det borde komma 59 till men om det kommer ens hälften av det blir jag glad!
Gräset har ännu inte börjat växa runtomkring men så har marken varit frusen ända till nu också.
Scillan som är en vårblomma är fenomenal på att tränga sig upp genom det hårda och frusna. Lite värme på dagen så kommer den upp.
Kan tillägga att jag också ser en hel del andra små scilla början...

Det känns verkligen i luften att våren är här. Spoven sjunger så glatt ute på prärien och en dag flög den rakt ovanför mitt huvud också. Ännu är marken brun och tilltufsad efter vintern men på vissa ställen syns det att det gröna börjar lockas fram.
Ser jag på häggarnas allt mera svällande knoppar vet jag att det ÄR vår...

Hittade också de allra minsta små början till vårens gula blomma. Ännu bara lite början till blad men innan maj månad är slut tror jag att de ska vara lika fina som förra året...

Ett annat vårtecken är att mannen min just nu börjar skruva ihop uteplatsens tak och väggar. De tas alltid bort till vintern för att skonas från snöns tyngd. Lagom till morsdag brukar platsen återställas men eftersom det finns tid för det i dag sker det redan nu...




Under sommar halvåret vill jag vara ute så mycket som möjligt. Jag sitter inomhus allt för många månader när det är kallt ute.
Därför tror jag varje vår (eller hoppas) på en lång och skön och varm sommar. Så blir det i år också...

I ett samtal nyligen pratade vi om livets orättvisor. Om barn och unga som mår dåligt. Som inte känner sig förstådda av oss andra och därför önskar sig bort från livet.
Trots att det är vår och hopp om ljusare tider (eller kanske just därför!)  så mår barn och unga psykiskt dåligt.
De har allt vad de behöver och mera därtill men ändå är det något som fattas dem. Har de fått ha det för bra?
Eller har de blivit påverkade av vårt sätt att tänka där allt ska vara så perfekt, där vi måste komma oss någonstans i livet. Bli lyckligt lottade med toppenbetyg, hälsa, välfärd, social status och kroppar som är nästan perfekta. Och är de inte det så går det att rätta till via kirurgiska ingrepp...

Vart är vi på väg? Vart försvann tiden när vi hade tid att sitta ner och samtala med varandra? När vi gick över till grannen och delade på varandras bördor...

Inte vet jag om de unga var lyckligare då men kraven på att vara så perfekta tror jag var mindre. Det tror jag att alla mådde bättre av...