varför

frågar vi oss ofta...

Hur kunde det bli så här?
Det var ju inte alls så här det skulle bli.
Varför blev det så? Det var ju inte alls enligt planerna det som hände.
Ändå blev det som det blev...

Det är inte lätt när det blir fel. Ändå måste vi klara det på något sätt.
Oberoende av om vi vill det eller inte så måste vi vidare i livet. Vi kan inte stanna upp där vi är.
Vi måste vidare.
Så är det bara.
Men frågorna kommer obönhörligt.
Hur ska vi orka? Hur ska vi göra för att ta oss vidare?

Jag har inget svar på frågorna.
Bara mig själv att gå till och fundera med. Men det är inte alltid så dumt det heller.
Oftast får jag de bästa svaren av mig själv...

Ibland tror jag att det inte ska gå längre.
Jag är färdig att ge upp. Tycker att jag inte klarar mera.
Men då kommer den förståndiga inom mig fram och säger åt mig att rycka upp mig.
Att sluta sitta och tycka synd om mig själv.
För det hjälper ju ändå ingenting...

Nej, det hjälper inte.
Det är lika bra att fortsätta kämpa. Fortsätta hoppas.
Fortsätta tro på livet och framtiden.
Jag vill som Ingemar Olsson sjunger i sin sång
tro på och leva efter tanken på att
"Det är hoppet som bär mig"
framåt och vidare i livet...