varför?

är väl en av de vanligaste frågorna jag ställer...

Varför är det så här? Varför blev det så?
Varför gör jag som jag gör? Varför gör du så?

Varför finns det krig? Varför finns det sjukdomar och elände? Varför måste en del hungra medan andra har mat i överflöd? Varför räcker inte vattnet till åt alla?
Varför är det mesta så orättvist?
Varför det?
och så vidare...


Som den värsta (eller bästa!) frågvisa 3 åring ställer jag frågorna.
Sällan får jag svar.
Men jag tror att frågorna måste ställas för att vi ska få något att leva på eller för.
Både jag och 3-åringen måste få ställa frågorna. Fast vi kanske inte får några svar. Frågorna måste ställas.
För att vi ska få någon orsak till att gå vidare i livet...

Varför är det så kallt?
Den frågan har jag ställt flera dagar. Samtidigt som jag mycket väl vet att det är den årstiden nu. Och att värmen kommer senare i livet.
Varför måste just min kropp ha så mycken smärta? Och kölden gör mig galen känns det som.
Några svar får jag inte.
Jag fortsätter leva med min onda rygg. Kanske stoppar jag in ett piller och sväljer det med ett glas vatten för att lindra smärtan.
Jag sätter in en vedklabb till i spisen och härdar ut kölden...

Oberoende av hur livet blivit måste vi leva det. Vi ska vidare. Vi ska inte ge oss ännu.
Vi ska fortsätta fråga och fundera. Dela med oss av våra tankar.
Fundera tillsammans.
På det sättet hjälper vi både oss själva och andra.

Åtminstone jag tror att det är så...