häpen och glad

blev jag i dag....

Då jag hittade en blogg som slår det mesta!
En tant som bloggar trots sina 102 år.
Hon beskriver sig själv som en tuff och pigg tant som är nyfiken på livet.
Jag håller helt med henne...

Jag vill också bli en tant som lever livet tills jag dör.
Så har jag tänkt åtminstone. Och så hoppas jag att det blir. Om jag sen lever i 102 år återstår ju att se. Då får väl mina eventuella barnbarnsbarn ta hand om mig...

Annars så regnar det nu andra dagen i följd. Ett välkommet regn må jag säga. Det har varit risk för skogsbrand allt för länge nu. Och allt för torrt i min trädgård.
När det är så har mannen i mitt liv så mycket att göra. Han måste då vattna varje kväll för att inget ska torka bort...

Men visst är det bra märkligt att vi här i vår del av världen håller på att vattna våra trädgårdar för att få ha det vackert medan andra...
... andra har det så fattigt och torrt och krig och elände på  samma gång.
Det känns så orättvist tycker jag.
Men ingenting här i livet är rättvist. Det lärde mig min då 5 åriga dotter en gång för länge sen. Att livet är orättvist...












Vi var ute och cyklade. Satt i skogen och funderade. Hon frågade varför jag alltid är sjuk. Jag försökte förklara så som vuxna alltid försöker förklara. Då sa flickan:

"Ja mamma, livet ÄR orättvist! Men vet du, man måste leva det!!!"
Klokt sagt av en 5 åring...