advent

fyller mig alltid med glädje...

Men också med lite vemod i år. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag en längre tid känt mig trött och sliten inombords.
Inte för att jag har för mycket att göra. Inte för att jag har några krav på mig. Inte för att jag har några måsten.
Nej.
Ändå har jag känt mig trött och sliten i själen...

Kanske har allt att göra med att även jag är drabbad av detta samhälles tänkande kring om och men.
Om det bara vore annorlunda, om det vore si eller så i stället.
Om allting vore mera perfekt då skulle jag minsann vara lyckligare!
Men...

Omständigheterna är så fel.
Jag har för lite pengar. Jag har inte råd med det ena eller det andra.
Jag är inte tillräckligt frisk. Det är fel på mitt utseende. Jag borde skaffa ny garderob.
Åka på en semesterresa till södern.
Pynta och städa och baka till julen som en riktig husmor ska göra.
Jag har inte tid och så vidare...







Jag tror att det spelar ingen roll hur länge jag lever eller hur mycket jag får uppleva eller köpa åt mig så kommer det alltid att vara något som är fel. Jag kommer aldrig att bli nöjd så länge jag inte lär mig det viktigaste!
Alltså att leva här och nu.
I och med de omständigheter jag har...



















Lär jag mig inte att leva i det som är nu och här så inte lär det ska bli bättre sen heller.
Jag kommer ju alltid att ha mig själv med mig...