måndag 21 december 2015

julen är här

så känns det åtminstone...

Speciellt när jag bakar pepparkakor med  de unga i huset.
Det är en tradition som hör till dagarna innan julafton.
Visserligen har jag bakat tidigare men se de kakorna försvann.
Helt plötsligt var de bara borta.
Så jag såg ingen annan råd än att göra en ny deg och ta pepparkakstjuvarna till hjälp och baka nya kakor...





Ifall någon inte förstått det tycker jag om att baka.
Jag tror att jag skulle starta ett hembageri om jag bara hade förmågan till det.
Det kunde heta "Adinas"...




Men nu är det som det är och jag är lycklig och glad som klarar av att baka åt den egna familjen.
Det räcker gott så...

Det där med julstädning och julklappar har jag faktiskt lämnat åt deras öden.
Jag har inte köpt en endaste julklapp förutom de Kyrkans Annorlunda gåvor som våra vänner och bekanta får i stället för julkort.
Och städningen, ja det är ju som det är också med den saken...

Jag klarar inte av att städa själv och därför ställer jag heller inga förväntningar på att någon annan skall göra det.
Det jag inte kan själv kräver jag inte heller av andra.
Åtminstone inte när det gäller städning...

Ibland kan jag bli så fruktansvärt irriterad över att det är som det är.
För ingen skall tro att inte jag också skulle vilja kunna gå!
Olika människor berättar för mig om sina krämpor, bekymmer och problem. Jag lyssnar snällt - ibland åtminstone.
Inom mig kanske jag gråter och protesterar.
Jag vill inte lyssna. Jag vill inte vara snäll. Jag vill inte vara förstående.
Och så vidare...

Jag vet att det  är ofint att inte försöka lyssna och vara förstående. Det har jag fått lära mig sen jag var barn. Ibland blir jag bara så trött.
Folk säger "Du är så duktig. Du bakar och är alltid så glad och positiv!"
Men nu ska jag skriva sanningen till er alla:
Jag är så trött på att ha det så här...

Jag vill kunna gå och röra mig som de flesta andra gör!
Om nätterna drömmer jag alltid att jag kan gå och köra bil. När jag vaknar känns det som att livet hånat mig än en gång...

Trots allt detta vill jag fortsätta leva och kämpa mig framåt i livet.
Jag vill absolut inte ge upp för det finns det så många andra som gör. Jag vill hoppas och tro på en framtid där även jag får vara med...

Nu skiner solen där ute. Gräset lyser grönt.
Och pepparkaksdoften sprider sig i huset...



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar