lördag 22 juli 2017

förväntningar

har vi hela tiden...

Vi har svårt att leva i nuet. Svårt att bara vara och njuta av dagen vi är mitt inne i.
Oftast sitter vi och drömmer oss bort någon annanstans.
Har funderingar på hur det kunde vara i stället. Hur det skulle se ut om vi inte vore här just nu.
Vi förväntar oss något annat än det vi har...

Ofta blir förväntningarna sen till en besvikelse. Det blev inte alls som vi hade hoppats.
Livet blev inte alls som vi hade tänkt att det skulle bli.
Det var så mycket som kom i vägen.
Så mycket som blev så smärtsamt och som gjorde så ont i oss. Så långt ifrån det vi förväntade oss.
När vi ser bakåt är det lätt att besvikelsen tar överhand...

Varför blev det så här? Varför måste jag gå genom allt detta?
Ofta handlar allt om att genomleva och överleva.
Ibland känns livet övermäktigt åt oss. Som att vi inte orkar en dag till. Vill inte mera.
Ändå fortsätter vi. För vad är alternativet?
Att ge upp. Sluta kämpa.
För mig känns inte det som ett alternativ...


Jag försöker lära mig att slappna av.
Ta en stund i taget. Andas lugnt.
Då kan jag gräva lite djupare i livets gryta.
Förvånad hittar jag saker som gör livet värt att leva igen.
Många gånger får jag konstatera att det var inte så farligt som jag först trodde. Det var mödan värt att fortsätta en dag till.
Jag hittar saker i mitt liv som känns så värdefulla. Som dyrbara skatter jag får gömma djupt inom mig.
Att det skulle vara lätt vill jag inte påstå.
Men jag försöker...


Livet blev kanske inte som jag drömde om och tänkte mig. Nej långt ifrån.
Fortfarande kan jag känna en stark känsla av orättvisa i mig.
När andra pratar om sina resor och upplevelser blir jag arg inombords för jag vill ju också. Ändå vet jag att jag får vara med om så mycket bra saker i livet.
Saker som gör livet innehållsrikt och spännande. Värda att leva för.
Och jag varken vill eller orkar prata om min sjukdom hela tiden.
Jag vill leva och finnas till här och nu...

Jag vill gå in genom den port som leder ut till livet.
Den port som öppnar möjligheterna för oss alla.
Som visar oss att vi alla har ett värde som är värt att visa upp. Som ger oss möjligheter att leva, känna, älska och uppleva.
Som ger oss tro på en morgondag som inte alls måste kantas av mörker utan av ljus och glädje.
Jag vill leva och tro på livet...








2 kommentarer:

  1. Hej! Vad fint skrivet och roligt att du finns kvar i bloggvärlden. Jag tittar in i den igen efter tre år paus. Ha en skön höst!

    SvaraRadera
  2. Tack Mia!
    Såg din kommentar alldeles för sent... Men jag har inte glömt dig!
    Ha en fin höst framöver!!!

    SvaraRadera