klimathotet

pratas det om vart vi än vänder oss...


De mörka molnen hopar sig över oss hur vi än vänder och vrider på saken.
Vi kan inte längre blunda för det.
Folk har äntligen börjat reagera.
Protesterar och ropar högljutt.
Nu måste vi inse sanningen hur skrämmande den än känns.
Det är bara så att ingenting tycks kunna stoppa det som vi numera lever under.
Vissheten om att vi håller på att förstöra vår värld så att vi inte har något att lämna kvar åt våra barnbarn...


Ungefär så här känns det i början av det nya året.
Alltså om vi ska lyssna till allt som sägs och skrivs.
Då blir molnen verkligen mörka och tunga över oss. Då är det ganska hopplöst.
Jag hör om folk som har klimatångest. Ett ord som inte fanns i min barn- och ungdom.
Men det var ju under förra århundradet.
Nu har vi år 2019...



Jag läste en insändare där det stod ungefär som så att det ändå inte är någon ide att vi som enskilda individer försöker göra något. Vi kan inte förändra vår värld själva.
Det är nationellt en förändring måste ske.
Det kan ju hända men jag vill ändå försöka...

Jag vill göra så gott jag kan på den plats på jorden som jag fick i gåva att förvalta.
Det ställe som ligger på just mitt ansvar.
Den plats som just nu ligger nerbäddad under ett tunt snötäcke...

Hallon och persilja...

Jag vill fortsätta odla mina grönsaker, plocka mina egna bär och äpplen och tack vare frysboxens hjälp kunna använda av dem hela året.
Den mat som trädgården ger smakar så mycket bättre just därför att det är något som vi hjälpt till att odla fram. Visserligen räcker den inte till för hela året men under den tid vi har egen mat känns det som en stor rikedom. ...

Grönsakslandet gödslas med vårt hushållsavfall...

Min grönsaksodling...

Det finns så mycket vi kan göra om vi bara vill - det tror jag åtminstone.Vi kan göra väldigt mycket själva.
Och vi kan visst förändra - speciellt om vi börjar i vårt eget hem.
För det är då lär vi oss tänka på ett sätt som blir till förändring.
Det är när vi stannar i tanken att ingenting ändå är någon ide som allt blir fel.
Då sker inga förändringar.
Allting måste börja hos oss själva.
I vårt eget inre.
Jag tror att jag alltid levt med ett naturligt "miljötänk".
Det var något jag fick med mig från min pappas lilla jordbruk. Där skulle allt göras så naturligt som möjligt.
Och där det inte alltid fanns så starka ekonomiska resurser. Utan jag fick helt enkelt lära mig redan från barn att vara sparsam, att återanvända både saker och kläder, reparera och ändra på.
Något jag är mycket tacksam för i dag...

Äppelträdet Huvitus...

I dag försöker jag ta till mig den lärdom jag fick då. Plus att vi som familj kommit fram till gemensamt hur vi vill leva.
Vi vill använda så lite engångskärl och plast som möjligt.
Därför envisas jag med att sy mina tygkassar och påsar som är i flitig användning.
Vi komposterar allt och jag har blivit något av en expert på att sortera vårt avfall.
Så vill jag fortsätta, och leva efter devisen "från bord till jord" och tvärtom. Och våra grönsaker växer så de nästan knakar av all kompost.
Jag bakar vårt dagliga bröd men odlar och mal inte säden själv utan köper allt mjöl.
Rött kött äter vi inte längre. Fisk och broiler dock. Jag försöker lära mig att laga allt mera vegetarisk mat.
Ägg får vi från våra egna hönor....

Hönorna älskar att sprätta och gräva...

Jag har inget behov av långa solsemestrar och vill inte resa ofta men när jag gör det vill jag hålla mig på marken så långt som möjligt.
Jag känner mig så nöjd med att få bo här på min lilla plats på jorden. Ett hem som betyder mer och mer för mig ju äldre jag blir.
Eftersom vi bor på landet är vi tvungna att ha bil.
Att cykla 26 km in till stan går att göra nångång men inte året runt.
Själv åker jag taxi 2 ggr/v för att kunna ta del av mina fysikaliska övningar. Ett nödvändigt ont.
I slutet på senaste sommar installerade vi solceller på taket.
Något vi verkligen inte ångrat.

Visserligen producerar de ingen el just nu men innan nästa vinter räknar vi med att ha fått en hel del egen el.
Det känns bra...

Vi försöker tänka på vad vi köper. Vad vi verkligen behöver.
Oftast inser vi att vi har allt vi behöver och inte har behov av mera.
Det känns så onödigt att köpa något för köpandets skull.
"För att du är värd det!" heter det  i reklamen. Men är jag inget värd i mig själv kan inte all världens köpande ge mig det värdet heller.
Så tror jag
- och fortsätter göra det jag kan för att förbättra vår värld...

Hushållskompost...

Utedass...