fredag 9 september 2011

Masku

så är jag här då...

Det var ingen lätt resa att ta sig hit. Psykiskt alltså.
Mitt inre protesterar mot detta att jag nu är i så pass dåligt skick att jag är i behov av sådan här vård.
Men jag försöker anpassa mig även till denna situation...

Att finnas bland människor som är i ännu sämre skick än vad jag är känns ganska märkligt.
Den som kan gå utan stöd här känns udda och annorlunda. Nu lever jag i en roll som är helt tvärtermot mitt vanliga liv. För visst känns detta som ett lite ovanligt liv. Men även det går...

Dessa människor har så mycket att lära mig.
Människor som är glada och tacksamma över sina liv trots att omständigheterna kunde visa annat. Människor som skrattar mycket och skämtar och driver med sig själva. Människor som har upptäckt att humor och lite självironi leder långt. Och som har envishet!!!

De påminner mig om min då femårige son som höll på att lära sig cykla. Grannfrun såg hur han kämpade och försökte. Föll men reste sig och klev upp på cykeln igen. "Vad du har blivit bra på att cykla!" sa hon uppmuntrande. "Ja med lite envishet kommer man sig långt här i världen!" svarade sonen...

2 kommentarer:

  1. Kanske vore bra för oss alla att byta miljö ibland, byta till miljöer vi inte "vill" el väljer, liksom. Där perspektiven är annorlunda än i "vanliga" livet. Väldigt intressant.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Ja åtminstone för mig är det här miljöbytet bara bra. Det var en lång protestkamp att ta mig hit. Jag ville helst inte inse att jag behöver rehabilitering på en anstalt. Och nu är jag här och det går...

    SvaraRadera