vårregn

har vi i dag...

Ett särla sådant. Lugnt och stilla strilar det ner.
En del suckar över att det kom vid fel tidpunkt. Jag i min tur gläds över det.
Så olika kan det vara...

Det är ju så med vädret som med livet och döden.
Det blir aldrig som vi önskar. Sällan som vi hoppats.
Aldrig kommer något vid rätt tidpunkt.
Vi får bara snällt ta emot allt som det kommer till oss...

Just nu gläds åtminstone jag över regnet i trädgården.
Hellre det än snön som föll för en vecka sen! Dessutom är det så torrt att det fullkomligt knastrar och är risk för brand om inget händer.
Nu händer det...

Efter detta kommer värmen och våren på riktigt.
Så vill jag åtminstone tro.
Och med tron kommer man långt. Det har jag fått lära mig i mitt liv.
Utan tron skulle så mycket vara tomt och meningslöst.
Till ingen nytta liksom...

Tron och hoppet.
Jag vet inte om tron alltid varit så gudsrelaterad.
Kanske. Eller kanske inte.
Den sidan av tro har alltid funnits inom mig.
Alltså den där Gud finns med i bilden. Den tron behöver jag.


Sen finns det en annan sida som snarare bygger på envishet och tron på livet. En tro på att det måste gå på något sätt...

"Jag vill tacka livet. Som gett mig så mycket..." Ungefär så sjunger en viss sångerska.
Jag håller med.
För det är så att även jag har fått min del av livet. Både positivt och mindre positivt.
Ändå vill jag tro på det. Livet som gett mig så mycket.

För mig är det så att jag behöver båda sidorna för att orka...

sol ute

Ute börjar det grönska nu...

sol inne...

Så borde det ju vara förstås.
Om det är så är en annan fråga. Jag vet inte riktigt.
Det borde ju vara så...

Ibland blir vägen så svår att gå...

Ibland tycker jag att livet är så tungt. Så oerhört tungt att leva.
Jag vet att jag inte är den enda som känner så. Vi är rätt så många faktiskt. Ändå ska vi leva de liv som getts oss.
Jag menar inte att jag har det värre än andra...

Jag har fungerande händer och överkropp så att jag kan röra mig rätt så hyfsat. Jag är inte beroende av någon elrullstol där enda sättet att komma mig framåt på är att styra med en liten spak.
Jag kan rulla mig framåt i livet med hjälp av mina händer.
Jag känner många som inte kan det...

Utan mitt stöd i livet skulle jag inte orka...

Jag kan göra många olika saker när jag sitter.
Jag kan baka mitt bröd och göra andra hushållssysslor. Trots att jag inte har något modernt handikapp anpassat kök.
Jag brukar tänka att det går om jag bara vill...

Dessutom kan jag handarbeta, läsa, jobba vid datorn och till och med utföra en del arbeten ute i trädgården. Det går om jag är tillräckligt envis och vill!
Så i går räfsade jag lite.
Sittandes på elmoppen med räfsan i högsta hugg gick det riktigt bra...

Ändå var det inte riktigt så här jag hade tänkt mig livet.
Jag är glad att jag inget visste på förhand. Då hade jag kanske inte orkat.
Men så är det ju med alla människor. Vi orkar inte med det svåra om vi vet om det på förhand. Kommer det utan förvarning klarar vi av sånt som vi aldrig trott att vi skulle klara. Det är märkligt men så är det.
Det är svårt att förbereda sig för något svårt. Visserligen kan vi läsa och teoretiskt tänka oss in i hur det kunde bli.
Hur vi klarar det på riktigt vet vi först när vi är inne i en situation...

Jag tycker att det många gånger handlar om att klara en dag i taget.
Inte tänka allt för långt framåt utan tänka att jag ska klara av just den här dagen. Kanske är det för oplanerat men för mig är det bästa sättet att tänka just så.
Jag lever efter "ta-dagen-som-den-kommer" metoden.
Det är enklast så...

Utan min tro på Gud och Livet skulle jag inte heller orka...

bemermattan

skulle jag ha haft här nu...

Nästa gång jag ska vara borta tre veckor tat jag den med mig. Fast den här gången ville jag testa om min tanke att den är bra för mig verkligen stämmer.
Jag har nämligen använt mig av ett sovprogram på Bemer sen i början på september. Det betyder att jag har den under min vanliga madrass och sover på Bemern varje natt.
Och jag sover gott och utan några kramper i benen...

När jag var hos läkaren för två veckor sen undrade han vad som hänt när kramperna tydligen lugnat ner sig. Jag sa som det var att jag tror det beror på att jag använder bemers sovprogram. För ovanlighetens skull trodde en läkare på ett icke vetenskapligt hjälpmedel...

Likadant var det här när jag besökte smärtsköterskan. Av det samtalet tror jag att jag lärde henne mera om smärta och hur man kan kontrollera den än vad hon lärde mig.
Jag berättade om mina Bemerexperiment och hon trodde mig. Sa att det hjälper tydligen för en del, för andra inte alls...

Så jag saknar min matta men inte värre än att jag inte skulle överleva detta. En människa klarar mycket mera än hon tror sig kunna klara.
Visserligen undrade jag vid 3-tiden i natt om jag kommer att vakna i dag men se där tog jag än en gång miste.
När högtalaren plingade till och utropade (som en minaret ungefär) sitt vanliga "Huomenta kuntoutujat!" visste jag att jag klarat även denna natt.
Jag hade t.o.m. sovit längre än jag brukar...

Nu har jag dock fått mitt morgonkaffe med tillhörande smörgås + havregrynsgröt. Här serveras den värsta hotelliknande frukosten varje morgon. Det enda som saknas är äggröra, briochier, prinskorv och stekt bacon. Fast det är kanske inte så nyttigt att äta...

Hörde hemifrån att elen varit borta flera timmar p.g.a. stormen. Här stormar det också men elström har vi än så länge.
Ha en god dag alla...

envis

"med envishet kommer man sig långt här  i världen"
sa min då 5-årige son när han lärde sig cykla...

Det tänkte jag på i dag när jag packade in mig i varma kläder, satte mig på elmopeden på en filt som jag även lindade runt benen och begav mig ut i trädgården.
Med envishet kan man göra mycket.
T.ex räfsa lite fast det ser så hopplöst svårt ut. Men det gick! Och under tiden jag stretade med räfsan i blåsten sjöng fåglarna så vackert för mig.  Länge sen jag känt mig så nöjd som jag gör just nu...

Blåsippan ute i backen nu står...

Jag passade också på att fotografera lite men bilderna ger inte rättvisa åt verkligheten.
Blåsipporna har börjat blomma lite och det grönskar faktiskt lite här och där. Fast nog är den här blåsten envis.
Nå, inte ska jag väl klaga. Det finns alltid de som har det värre...

Hur som helst är jag glad att jag kom mig ut en sväng i dag. även om det bara rörde sig om en halv timme. Mera än så behövs inte för att göra min kropp trött.
Vi får ta nya tag i morgon...

Ännu MYCKET liten men snart en ätlig rabarber...

När man fyller 50 år kan man få en blomsterkorg...

... med tillhörande hus...

Eller ett hjärta fyllt med penseer...

Det grönskar lite, lite...

börja på nytt

måste vi ibland...

Så känns det för mig just nu. Jag tycker att jag fastnat i en "tycka-synd-om-mig-själv" känsla och det tycker jag INTE om!
Alltså måste jag tänka om och börja å nytt...

Så nu ska jag ta nya tag och försöka tänka positivare. Om det lyckas är en annan fråga men jag VILL försöka.
Dagens ord i vår "almanacka" är

"Det som händer omkring oss är oftast utan kontroll, men vi väljer själva hur vi ska reagera."

Så sant så...

Vårt dagliga bröd...

I dag ska jag baka några bröd. De där runda hålkakorna som innehåller lite rågmjöl, lite semlemjöl och lite vetemjöl. Alltså det som maken vill kalla för "vårt dagliga bröd". Det som han inte vill vara utan längre. Och inte vi andra heller...

"Fågelvantar" som mormor ska få till sin födelsedag...

Sen mellan varven ska jag sticka lite. Det gör jag ofta. Just nu har det blivit mönstervantar för min del. Bara för att det är så roligt. Och lite sockor av garn som randas av sig själv är inte heller så dumt att ha på lager för kommande behov...

De rosenmönstrade ska jag själv ha och sockorna hamnar i "lagret"...

när ger vi upp?

jag bara undrar...

Vad betyder "att ge upp" egentligen?
Ger vi upp när vi inte längre orkar utan accepterar att nu är det som det är?
Som t.ex. i mitt fall att inse att jag faktiskt har oerhörda svårigheter att gå numera och att jag gärna sitter i rullstolen även här hemma.
Är det att "ge upp"?

Visst ska vi kämpa in i det sista. Kämpa tills vi inte orkar mera. Försöka och försöka om igen. Så brukar jag göra. Men "ger jag upp" om jag gör allt det där jag ändå annars brukar göra men numera sittandes i en rullstol?

En del tycker kanske att det är så. Att jag trots allt kämpar för lite. Att jag borde försöka lite till.
Eller också är det så att dessa tankar finns i min egen hjärna och nu vill skylla på andra? Att det är jag själv som tror att jag "ger upp" om jag accepterar livets verkligheter...

Att "ge upp" är väl att sluta tro på livet. Att inte vilja försöka längre. Att tycka att allt är så illa att det inte längre är någon ide´ att ens försöka försöka...

Jag tror innerst inne inte att jag har "gett upp". Jag tror att jag försöker omprioritera mina försök och göra dem på ett annat sätt.

Det handlar ju om att spara på krafterna på ett vettigare sätt. Vi ska ju spara på allt ekonomiskt och det måste ju även detta bli i längden.

Mera ekonomiskt om jag kan fortsätta bo som jag gör och inte bara stapplar omkring med risk för att ramla och bryta benen av mig. Då blir det minsann dyrare...



Nej, jag vill fortsätta tro på livet!
Fortsätta tro på den Gud jag känt är med mig.

"Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för vill jag aldrig släppa taget om den hand som Herren sträckt mot mig..." (Ingemar Johansson)

skogspromenad

har jag varit ute på i dag...

Blev beordrad av mannen min i morse att åka ut en sväng så länge det går. "Du hinner nog sitta här inne i vinter" sa han. Och som vanligt har han så rätt så. Jag skulle passa på innan det börjar regna, och regnar det gör det nu...

Alltså tog jag kameran med mig och åkte ut i skogen en timme.
Underbart att ha skogen på så nära håll att även jag kan åka dit med min hjälpare "moppen". Lite skumpig och ojämn väg kanske men ack så gott detta gjorde för själen.
Här följer lite bildbevis...

Vägen börjar mindre än 100 meter från vårt hus...

Förstår inte varför jag inte gör detta oftare...

Några björnar i skogen såg jag inte...

Kanske bor det troll här?

Lingon finns det ännu...

Och svampar...

Trädet och kojan är ett minne blott...

hösttrött

Fingerborgsblomman har huvudet uppe i alla fall...

känner jag mig...

Jag borde väl känna mig pigg efter sommaren men det känns helt tvärtom i dag. Varför vet jag inte. Det är väl värre ibland kan jag tänka...

Vad ska man göra när man känner sig riktigt trött och slut? När huvudet känns som om det ville trilla ner från toppen. Finns det någon som har några bra förslag?

Nåja så eländigt kan det ju inte vara!
Det finns ju så mycket positivt om jag bara börjar tänka efter. Det är väl det jag måste göra i dag. Fokusera på allt det positiva...

Lollipop har glatt mig än en sommar...

När Mme Plantier blommar kan man inte annat än njuta av välbehag...

Mina riddare har skänkt mig mycken glädje i år...

Vindruvor på kommande...

Växthuset fick ett nytt golv en dag...

Världens tacksammaste New Dawn...

När salvian blommar blir jag glad...

Ljuvligt men kort tid blommar Valamorosen...

Jag börjar med att se på lite bilder från min trädgård. Sen får vi se vad som händer...

trädgårdsarbete

Penningblad..

blev det ändå...

Jag  fick i går hjälp med att göra en hel del i trädgården. Det var varmt och skönt i går.
Trädgårdslandet vändes och fick ny kompostmylla i sig tack vare vår snälla granne.

Min assistent räddade några övervintrade penningblad som jag satte där i höstas för att också i år ha på husväggen. Några jordgubbsplantor som inte överlevt vintern förnyades.

Så ser det ut just nu i min lilla park...

Lite ogräs plockades bort. Och själv åkte jag runt med moppen och slängde ut lite gödselkorn ur en påse på mina blomrabatter.






Och i natt kom ett
välsignat regn och lade sig över alltihop.
Så nu är vi nästan redo att ta emot sommaren...






Mannen min vandrar på men meddelade att han har det bra och är så tacksam för denna upplevelse. Vi väntar faktiskt hem honom till slutet på månaden.
Allt på bästa sätt alltså...

Nu blommar narcisserma...

halvvägs

är han nu...

Han som vandrar alltså!
I dag borde 400 km ha avverkats. Inte illa efter bara två veckors vandring. Jag måste medge att jag känner mig lite stolt över den seghet och den envishet som han tycks besitta när det gäller såna här fysiska prestationer...

Själv funderar jag på det här ordet HALVVÄGS.
Jag är halvvägs på livets vägbana kan jag bara konstatera. Mina barn är halvvägs in i vuxenvärlden. Lite mer än halvvägs faktiskt.



I dag insåg jag att vi är halvvägs in i sommarlandet. Det som jag längtat efter hela vintern. Visserligen regnar det just i dag men det börjar grönska och blomma lite här och där...

Att vara halvvägs betyder ju att vi har andra halvan kvar. Mycket mera att upptäcka och hinna med alltså.  Om jag har halva min livsväg kvar (vilket jag knappast tror längre) så har jag ju ett oerhört ansvar att förvalta det väl. Jag kan inte slösa bort resten av vägen. Jag måste ta vara på varje steg. Det är både en glädje och förmån samtidigt som det kan fylla mig med lite bävan. Men jag fortsätter...

Det är ingen dålig position att vara halvvägs. Inte dåligt alls...

regndag

är det i dag...

Jag har haft de unga med mig in till stan. Vi har handlat lite samt ätit god mat. Det tyckte jag vi kunde unna oss i dag.
Mycket praktiskt är det också att sonen nu kör bil själv.
Mor får ju följa med då och då...

Ett av förra sommarens glädjeämnen...

Tankarna finns kvar vid gårdagens inlägg.
Om detta med hur det är när krafterna avtar och jag inte orkar nåt mera. Orkar och orkar... jag gör ju mycket här inomhus som jag kan göra när jag sitter på rollatorn. Som t.ex. detta med att hålla på och baka vårt dagliga bröd. Så visst orkar jag och kan en hel del...

Men jag skulle vilja mera!
Nu gnäller jag visst märker jag. Så blir det ofta när vi börjar fundera på livet.
Vi gnäller över det vi inte kan. Över det vi skulle vilja kunna. Men som vi ändå inte klarar av hur mycket vi än gnäller...

Jag läste förresten nåt bra i morse. Tomas Sjödin skriver i sin bok "Eftervärme"



"Jag tror att det är utmaningen att tycka om sitt liv som är själva kärnan. Att våga det liv som blev, utan att förlora hoppet eller förtrycka drömmarna." (s. 152)



Så vill jag leva.
Jag påstår inte att det är enkelt men jag vill tycka om det liv som blev mitt, utan att förlora hoppet eller förtrycka drömmarna...

Och mannen min han stretar på i Spanien. Har nu vandrat ca 240 km...

grått och disigt

är det i dag...

Inte blev det bättre heller när den vita gnistrande prärien just blev gråkalkad. Men jag förstår att det är ett måste för bönderna för att där ska växa något.
Jag vill ju att både mjölk, kött och säd ska kunna produceras så jag ska inte beklaga mig...

Småfåglarna tycks åtminstone inte klaga. De hittar alltid på nåt att göra och äta. Nog vore livet bra tristare om jag inte hade dem att se på.
Vår Herre visste vad Han gjorde när småfåglarna skapades. Kanske just för att glädja mig...

I går var jag till farbror doktorn och fick mina Botox sprutor. Angenämt kan jag inte påstå att det är. Rent jobbigt är det faktiskt.
Jag kan inte förstår dem som frivilligt sprutar in Botox i läpparna eller andra delar av kroppen! Det ser ju både onaturligt och vanställt ut ibland. Dyrt är det dessutom.
Nej, Botox håller jag hårt fast vid att ska vara till medicin för den som verkligen behöver det...



Jag tänker fortsätta kämpa mig framåt i livet.
Vissa dagar känns allt så grått och trist. Andra dagar lyser solen och det ser ut som att det ska gå en tid igen. Men det är just de dagarna som gör att livet känns meningsfullt...

Så kämpa på systrar och bröder!! Snart kommer solen tillbaka till oss....

märkligt

att livet alltid fortsätter på ett eller annat sätt...

Människan har en förmåga till att vilja leva. Överleva trots allt.
Ibland känns det som att "nu får det vara nog! Nu räcker det!" Ändå fortsätter livet. Märkligt...

Jag tror att vi har inbyggda i oss en överlevnadsinstinkt.
En vilja till att försöka trots att omständigheterna säger att det inte går längre.
Vi vill, och då går det...

Glada och påhittiga...

För hur skulle människorna i de fattigaste delarna av världen annars klara sig? Hur skulle de orka som ingen mat har, inget rent vatten, knappt inga kläder har att sätta på kroppen och ingen plats där de kan få vila sig på? Hur orkar de?

Bilderna är tagna av Mayvor Nyholm som vet hur det är där nere..

Människan tycks vara skapad med en inneboende envishet om att det SKA gå på ett eller annat sätt. Så vill åtminstone jag tro...

Lupiner ger mig hopp om livet...

Jag vill tro på livet!
Jag vill tro att det går på ett eller annat sätt. Skulle jag inte ha denna tro skulle jag inte orka. Så känns det ibland.
Men nu tror jag på framtiden också. Både den här på jorden och den som kommer sen. Hur den senare blir har jag ingen aning om.

Jag väntar och hoppas också på den vår och sommar som ligger framför. Något att se fram emot...