nu räcker det

tänker vi ibland...

Molnen hopar sig ibland...

Åtminstone jag gör det rätt så ofta.
Det känns då som om de allra mörkaste molnen samlar sig ovanför just mitt huvud och jag ser ingen utväg.
Jag fastnar i en "tycka-synd-om-mig-själv" känsla och allt blir fel redan innan jag slår upp mina ögon på morgonen.
Såna dagar är det inte alls roligt att vakna.
Det här hände igen för några dagar sen. Och som vanligt måste jag då bestämma mig för hur jag  skulle göra.
Antingen stanna kvar i känslan eller besluta mig för att ändra på den...

Jag tycker att jag fått lära mig att det sämsta vi kan göra är att fortsätta tänka i de negativa banorna. Då kommer bitterheten och slår sina klor i oss och bland alla människor som finns är det väl just bittra människor som förstör mest.
Både för sig själva och för andra...


Jag fick en gång en broderad tavla av en vän.
Hon hade drabbats hårt av livet.
Så hade också jag på många sätt. Men hon påminde mig om att det mesta handlar om vad vi gör av livet.
Vill vi fortsätta gå omkring och sura eller ska vi försöka göra nånting annat i stället. Vi var överens om att göra vårt bästa.
Jag tror att vi kan påverka mycket av hur vi mår genom att tänka positivt och bestämma oss för att göra det bästa av vår situation.
Bestämma oss för att inte låta bitterheten hålla fast oss...

Min allra bästa vän och jag...

Den dag jag fick diagnosen MS var "han som bär mitt namn i sin ring" (lånade ord av M. Lönnebo) som vanligt med mig.
Han sa "det här ska vi klara tillsammans!" och så har det också fått bli.
Utrustad med vishet och tålamod från ovan har han hjälpt mig rulla fram genom snart 28 år.
Det där var inte riktigt sant.
Faktiskt är det bara 7 år som jag rullat fram.
Innan dess kunde jag också gå som de flesta andra...

Det är det där med att tvingas rulla fram genom livet som ofta blir till ett problem för mig. När insikten om att jag mänskligt sett ALDRIG MER kommer att kunna gå ramlar över mig blir det så svårt.
Javisst, jag kan så otroligt mycket annat. Jag får tänka så.
Jag vet.
Ändå så tvingas jag bara konstatera att jag nu suttit på min rumpa i 7 års tid och om jag får leva länge så kan jag få göra det 20 år till. Orkar jag det?
Det är just såna dagar jag får tänka om och göra lite saft av citronen...

Jag vet inte hur framtiden blir men det vet ingen annan heller.
Varje dag får vi ta nya tag och trots ovissheten se framåt. Göra det bästa av vårt liv.
Dimslöjorna lägger sig framför oss men vi kan ana lite av horisonten bakom dem.
Det är ditåt vi ska.
Vidare...

Gott Nytt År

borde jag ha skrivit för länge sen...

Men eftersom jag inte gjorde det då så gör jag det nu.
Alltså, jag önskar alla mina läsare allt gott inför det nya året! (Nu låter jag verkligen som om jag anser mig vara en känd skribent...)
Men vi har alltså ett nytt år 2017.
Året då vårt land Finland fyller 100 år.
Det är en lång tid det. Mycket har hänt och så kommer det också att göra under det nya året.Mycket som oroar oss men också mycket som vi gläds åt.
Jag vill tro att vi  trots allt har något att se fram emot...

Det nya året har börjat bra hemma hos oss.
Eftersom de unga har flyttat ur boet har de varit mycket på sina egna vägar. De har ändå hunnit glädja oss föräldrar med sin närvaro här hemma också.
Vilket gläder mig mycket...

Inte för att jag har nåt emot att dela mina dagar med mannen i mitt liv. Han som jag en gång bestämde mig för.
Från början var det vi två. Nu är det så också trots att livet berikat oss med ytterligare två personer. Två självständiga unga människor som jag måste låta få gå.
Få pröva sina egna vingar som man brukar säga...

Min uppgift hittills har varit att försöka fostra dem till självständiga ansvarstagande människor.
Nu tror jag min uppgift är att finnas bakom dem. Som stöd och trygghet. Någon att komma hem till när de vill det. Någon som finns där. Som inte blandar sig i men som finns bakom...


Det är intressant det här när de unga flyttar ut. Vad har vi då kvar? Har vi nåt kvar? Eller har allt i livet kretsat kring barnen sen de kom?
Från början gjorde det ju inte det. Då kretsade allt kring oss två. Då var vi hela världens centrum. Trodde vi.
Åtminstone tror jag att jag tänkte så ibland...

I dag tror jag att vi har mycket kvar.
En grundläggande gemenskap som inte alltid kräver så stora ord. Som inte alltid betyder att vi måste prata och diskutera hela tiden utan att vi också kan sitta tysta långa stunder var och en med sitt.
En gemenskap som innehåller både trygghet och kärlek.
Det är så vi har det nu och det är så det ska vara...

Och nu när jag ser ut på snön genom fönstret tänker jag att om två månader får jag sätta igång med att så fröer och hoppas på en god skörd några månader efter det.
Livet är verkligen inte slut ännu.
Vi har så mycket kvar att ge både varandra och andra.
Jag vill fortsätta leva, hoppas och planera...

I hönshuset är det vila just nu.
Det är bara Mini-Bea som värper ett litet beige-rosa ägg om dagen. Hon är så ung ännu (kläcktes i början på maj) så hon har inte lärt sig att höns vilar på vintern.
Hon värper och gamla Viola som är vår enda "ursprungshöna" vilar på ägget tills husbonden hämtar in det om kvällen...

Ja det här var mina funderingar i början på det nya året...

vår eller vinter

kan man ju fråga sig om det är...

Åtminstone for min allra käraste iväg för att ännu en gång försöka åka lite skidor. Det finns faktiskt ett fungerande spår inte allt för långt hemifrån.
Åtminstone ännu...

Själv har jag förgyllt mitt liv med ännu ett pass på gymmet...

Jag har märkt att en del människor älskar att skriva och berätta om hur duktiga de är när de gör sina många och långa träningspass.
Det verkar som att det behövs lite uppmuntran för att orka fortsätta...

Jag vill inte var sämre än andra så nu berättar jag glatt att även jag har varit och tränat.
Andra gången denna vecka. Precis som jag brukar göra.
Detta berättar jag för att ni andra ska tycka att jag är jag är duktig och ge mig lite uppmuntran och beröm...

Annars försöker jag ta emot dagarna som de kommer till mig.
Ju längre jag lever desto mera inser jag att livet är så viktigt att det är min största uppgift att ta vara på de dagar som ges till mig. Jag kan inte påverka så mycket det som livet ger mig utan får ta emot det som det blir.
Men det ligger på mitt ansvar att göra det bästa möjliga av det som sker...

Vi får sätta upp fågelholkar...

I skrivande stund ser jag ut genom fönstret. Gräsmattan börjar synas lite här och där.
Allt skräp som legat gömt under snön börjar synas. Det hör också till livet.
Under årens gång samlas det en hel del bråte inom oss. Med jämna mellanrum måste vi då ta och rensa upp där inne. Precis som det måste ske en upprensning i trädgården snart.
Allt för att ge plats åt det nya som ska fram...

... vänta på blåsippor och

 Snart har vi våren här och mycket att se fram emot igen en gång...

krokusar...

lyckades eller misslyckades igen

jag lyckades med det igen...

Alltså radera bort alla mina länkar.
Det är så fruktansvärt irriterande när det händer. Samtidigt så oerhört nyttigt...

När man raderar något så tas det liksom bort från ens liv.
Det finns inte mera. Det gick snabbt att göra det.
Ett tryck på en tangent framför mig och så var allt borta! Bara så där i ett huj.
Samtidigt är det ett bra sätt att börja på nytt.
Allt det gamla är borta och jag får börja om från början. Kanske det inte var så dumt trots allt fast jag blev arg på mig själv...

Nu fick jag då sätta mig ner och börja leta efter intressanta blogadresser. För det vill jag ha. Som väl är mindes jag en del. Andra byttes ut. Och nya kommer efter hand.
Det är ju precis som med livet det här...

Vissa saker försvinner ur våra liv pga rena olyckor. Andra försöker vi medvetet få bort. Men så får vi börja om igen. Ta nya tag och hitta nya vägar att gå på.
Ibland blir det bättre för oss. Ibland går det bra. Andra gånger sämre.
Men alltid går det på nåt vis...

fortsätter trots allt

det gör jag...

Cykelturer...

Jag ser ju hur livet segrar överallt. Det mörka förlorar.
Ljuset är alltid starkare än mörkret...

Våren är här.
I går var dottern och jag ute och städade lite i trädgården. Jag behöver andras hjälp hela tiden för att klara av olika arbeten. Men jag får den också.
Så det är inte det som är problemet...

Vårstädning...

Problemet är väl att jag har så svårt att acceptera att det är som det är.
Det är så enkelt att säga så. Att det är som det är bara. Svårare att verkligen leva efter det.
Men jag försöker...

Nu är våren i alla fall här och ger mig mycket att glädjas åt...

Vitsippor...

Blåsippor...

Blåsippor...

Svanar på besök...

Skogspromenad...

bakslag = bakdag

så blev det i dag...

Bakslag när vädret plötsligt blev kallt igen. Så jag valde att stanna  inomhus.
Men det var ypperligt väder för en bakdag i stället.
Några rågblandbröd och livet känns bättre...

Tänk vad lite det behövs för att människan ska må bra.
Oftast handlar det om saker jag kan påverka själv.
Som detta med att baka mitt dagliga bröd gör att jag kan känna mig så nöjd och tillfreds med livet.
Då spelar det faktiskt ingen roll att brandvarnaren gick i gång när jag tog ut det sista brödet.
Som faktiskt hade blivit lite bränt...

Våren var så nära, så nära.
Men det är ju fel av oss att tro att den skulle komma riktigt än. Trots att vi ingen riktig vinter haft.
En  "takatalvi" får vi ju alltid räkna med varje vår. Så det var inget oväntat egentligen.
Det var bara det att jag hade lite andra planer...

Jag har nu fått det jag drömt om. En cykel!
Så jag påbörjade cyklandet så ivrigt. Mannen min fick vara med de tre gånger jag hann ut och sprang bredvid och var beredd ifall något oförutsett skulle hända.
Men inget hände.
Inget annat än att mitt hjärta bultade och slog så som det inte gjort på många år.
Äntligen får det lite motion...

Jag har känt mig bekymrad över mitt hjärta därför att det aldrig får någon ansträngning. Har förstått att det ska vara bra. Ansträngning så att pulsen höjs lite.
Men sitter man alltid eller ligger på golvet på en jumppamatta så stiger ingen puls. Det kan ju inte vara bra i längden...

Så drömmen om att kunna röra på mig lite har besannats.
Även drömmen om att kunna motionera tillsammans med mannen i mitt liv.
Än så länge joggar han bredvid. Senare kommer även han att cykla.
Så vem vet vilka strapatser vi ska ge oss ut på ännu...

tillbaka till livet

Paj av egna hallon...

ska jag nu...

Eftersom jag knappt är förkyld längre anser jag att bästa sättet att komma igång igen med livet är att baka lite.
Så nu har jag bakat...

Det blev en hallonpaj, tre stycken baguetter och två ljusa limpor. De sista av surdegsgrunden jag håller på att lära mig använda...

Mellan varven har jag suttit vid datorn och läst lite här och där, tittat på repriser av de finska pojkarnas guld i sprintstafetten och damernas silver plats.
All heder åt dem...

Blivande limpor...

Jag lät baguetterna jäsa för lite i dag verkar det som...

hemma

är jag nu igen...

Vilken underbar känsla det är att få somna och vakna i min alldeles egna säng.
(Den jag delar med maken min...)
Och vad underbart det är att få sitta vid frukostbordet och bli serverad kaffe och havregrynsgröt av honom som jag tycker allra mest om i världen.
Härligt att inte behöva stressa utan jag får ta dagen som den kommer till mig...

Jag tror att jag åter igen har fått den dos av omväxling som jag behövde.
Nu känns det så bra att få vara hemma igen så
jag känner mig som nyförälskad i allt och alla!











Min fina dotter hade alldeles själv bakat pepparkakor tills jag kom hem. Något som gladde mig mycket.
Jag vet att det är något som även storebror tycker om när han kommer i morgon. Då har vi hela familjen samlad igen...

Tyvärr är det inte så för alla att de kan få glädja sig över att ha familjen samlad kring sig. Jag vet det allt för väl.
Under mina veckor när jag var borta fick jag höra så mångas berättelser om hur annorlunda allting kan bli. Helt annorlunda än det var tänkt från början.
Men så tycks ju livet vara...

Det blir sällan som vi först tror och hoppas. Det händer allt för ofta att vi måste omvärdera allt.
Allt det vi trott och hoppats på.
Vi kan ha drömmar och planer. Vi kan tro och hoppas. Vi kan önska och fundera.
Ändå måste vi ta emot livet som det ges till oss.
Det blir sällan som vi först tänkte...





Adventstiden som vi nu är mitt inne i borde ändå få vara en tid när vi kan tro och hoppas.
Tro att det blir bättre sen. Hoppas på en ljusare framtid.
Hur ont livet än gör oss just nu så finns det någon
form utav hopp.

Åtminstone jag vill tro så...

nöjdare

känner jag mig i dag...

Jag har varit ute en stund och jag har kokat mat samt bakat en äppelkaka av äpplen från trädgården. Då känns livet genast mycket bättre och rikare. Jag känner att jag har det bra trots allt. Det finns ju alltid de som har det så mycket värre.
Så brukar jag tänka för att orka...

Nya soffan...

Sen har jag också sett mitt hem med nya ögon igen. Vi har förnyat lite. Köpt ny soffa och stol i TV rummet. De gamla gröna lädersofforna kändes så mörka och dystra. När vi fick in de nya möblerna kändes allt så mycket ljusare igen...

Det är bra med förnyelse ibland. Det blir inte så ofta. Vi har inte så stora krav på förändringar i livet men ibland blir det bara så att man vill ha. Trots det är jag ingen fanatiker som absolut måste till det blå-gula varuhuset med jämna mellanrum.
Jag har förvisso också varit dit några gånger. Det kan jag inte förneka men det är inget måste för mig. Jag kan leva glad och lycklig ändå...

Ny läshörna...

Hylla mannen min byggt...

Nu var det dock så att vi kände att de mörka sofforna gjort sitt i vårt hus. Vi ville ha lite ljusare omkring oss. Det piggar upp själen lite.
Och förändringen i sig är också välgörande. Människan behöver förändring ibland.
Och vi är nöjda med resultatet...

Ute är det sensommar värme.

Nyplanterade Polka jordgubbar...

Jag var ute en stund i dag och tog bl.a. bort de utblommade blommorna på daggkåporna. Hoppas jag inte fördärvade dem inför kommande år. De får så gärna växa där de växer men jag vill ändå begränsa dem lite.



Min mamma brukar säga att "man ska låta det växa där det vill växa" och då menar hon allt som växer. Men se jag är funtad så att jag gärna ville styra växandet lite. Fast det är klart.
Det är knappast jag som får det att växa...

Daggkåporna...

Sonen byggde bord och stolar i skolan  i våras...

börja på nytt

måste vi ibland...

Så känns det för mig just nu. Jag tycker att jag fastnat i en "tycka-synd-om-mig-själv" känsla och det tycker jag INTE om!
Alltså måste jag tänka om och börja å nytt...

Så nu ska jag ta nya tag och försöka tänka positivare. Om det lyckas är en annan fråga men jag VILL försöka.
Dagens ord i vår "almanacka" är

"Det som händer omkring oss är oftast utan kontroll, men vi väljer själva hur vi ska reagera."

Så sant så...

Vårt dagliga bröd...

I dag ska jag baka några bröd. De där runda hålkakorna som innehåller lite rågmjöl, lite semlemjöl och lite vetemjöl. Alltså det som maken vill kalla för "vårt dagliga bröd". Det som han inte vill vara utan längre. Och inte vi andra heller...

"Fågelvantar" som mormor ska få till sin födelsedag...

Sen mellan varven ska jag sticka lite. Det gör jag ofta. Just nu har det blivit mönstervantar för min del. Bara för att det är så roligt. Och lite sockor av garn som randas av sig själv är inte heller så dumt att ha på lager för kommande behov...

De rosenmönstrade ska jag själv ha och sockorna hamnar i "lagret"...

vidare...

"Nu ska vi inte stanna kvar i det förgångnas ljuva dar, nej låt oss draga vidare"...






Ungefär så sjöng en kör i min ljuva ungdom.
Då fattade jag inte att de orden en dag skulle komma att betyda något speciellt för mig. Jag bara minns just de raderna. De kan poppa upp och klinga i mitt huvud då och då. Göra sig påmind om att så är det i livet.
Vi ska inte stanna kvar i något...

Efter en händelserik helg så börjar vi på en ny vecka.
I går kväll var jag så trött så jag stupade i säng redan innan klockan blivit 22.00 och jag sov i 10 timmar.
Det är minsann rekord av mig men ack så skönt det var...

Vi närmar oss juletider och det är en tid som alltid betytt något alldeles extra för mig.
Tänk att få vara hemma och pyssla i mitt eget hem och göra bara sånt som jag och vi mår bra av. Ingen stress, ingen press, inga måsten...




För allt det har vi lämnat åt sidan!
Jag vet, alla i t.ex. närmsta släkten tycker inte om det men så här mår vi bäst. Att vi får lite isolera oss i vår egen lilla vrå och bara tänka på oss själva och njuta av varandra en stund.
Jag tycker att vi ska satsa mera på att själva må bra än att tillfredsställa outtalade eller uttalade förväntningar på oss under juletiden. Det mår ingen bra av...


Så efter ork och förmåga kommer jag åtminstone att bara göra det jag vill och tror att jag kan inför högtiden.
Att få pynta och göra fint i vår egen lilla vrå av världen är alldeles tillräckligt för mig. Och om jag orkar så ska jag baka lite limpor och bröd men till det kommer jag troligen att få hjälp.

Pepparkaksbakningen har jag redan utlovats hjälp till - "bara jag gör den där goda degen" så...

Jag vill också tänka på dem som inte har det så bra som jag har det och därför kan jag ge lite av mitt överflöd till de hjälpbehövande i min närmsta stad. Mera än så behövs inte för att de kommande dagarna ska bli något att se fram emot...

Och sen kommer väntan på en ny vår...

vad ska vi skriva i en blogg?

vad ska man skriva i en blogg egentligen?

Det finns så många saker att skriva om men vad är viktigt och intressant för andra?
För det är väl andra jag skriver för?
Eller...
Kanske det trots allt är för min egen skull?
För att jag ska få må bra av det och känna mig duktig...

I dag har jag tillbringat flera timmar ute i de svarta vinbärsbuskarna. Nu fortsatte mannen min med det.
Vi får bär i år så det känns som väldigt mycket.
De kommer inte bara att sättas på morgongröten utan de räcker även till att koka saft av. Om något är lyx så är det väl detta...

Detta var min arbetsinsats i dag.
Om sånt kan man ju skriva. Om vad som händer i ens vardag. Räkna upp allt jag gjort från morgon till kväll.

Men jag skulle vilja skriva något mera. Något som kunde bli till hjälp för andra...

Sen skulle jag ju kunna skriva om min svåra sjukdom och hur jag klarar av att leva med den. Men hur många blir då uppmuntrade om jag bara beklagar mig över livets orättvisa?
För det ÄR ju så att livet är orättvist om vi sen vill det eller inte...



Ibland känns det skönt att få skriva ner tankarna som kommer och går. På det sättet blir jag avlastad och lättare till sinnet. Men hur många har jag fått att bli oroliga och nedstämda pga det?
Det är egentligen ganska egoistiskt av mig att göra så...

Att skriva om de stora världsproblemen, katastroferna och allt hemskt som sker i världen går ju också. Men det är det så många andra som skriver om och hur många blir glada av det?

Sen kan jag förstås skriva om trädgård, inredning, bakning,  matlagning, bantning, olika sorters dieter, träning, kurser av alla de slag som man borde gå på, och allt möjligt. Men det har jag inte heller lust att skriva om eftersom så många andra gör det...










Så vad ska jag skriva om då?

Det får nog bli en blandning av alltihopa...