borta bra...

men hemma bäst...

Vägen hem känns inte lång...

Så heter det ju så vackert och jag håller fullständigt med!
Men visst är det märkligt att man måste åka iväg för att kunna uppskatta ännu mera det som finns hemma.
Just nu känner jag mig så tacksam...

Tacksam över att få ha ett hem att komma tillbaka till. Tacksam över att få dela det hemmet med den som betyder allra mest för mig.
Tacksam för de två unga som jag fått se växa upp i detta hem.
Jag är så glad och tacksam just nu för att just jag får ha det så bra...

I min egen lilla vrå trivs jag allra bäst ändå...

Jag vet att det finns så många i vår värld som aldrig får uppleva den glädjen jag känner just nu.
Allt för många som måste fly från hus och hem för att söka sig en plats där de kan få känna sig trygga.
Som inte vill göra det men som tvingas till det för att överleva. Människor som kunde få plats i många av de hus som står tomma i vårt land.
Det enda de vill är att hitta en trygg plats att bo på.
Tyvärr finns det också allt för många som aldrig hittar den platsen...

Jag vet att jag skrivit om detta förr - men jag kommer aldrig att kunna sluta göra det!
Min bön är att jag aldrig sluta beröras av människors nöd.
Människor som precis som jag inte vill något annat än att få leva i fred och i trygghet i ett hem tillsammans med dem som de älskar.
Men som vi vet finns det allt för många som aldrig får uppleva det så...

Om jag verkligen förstod hur andra människor tvingas leva skulle jag förhoppningsvis känna ännu mera tacksamhet.
För det kunde ha varit jag som tvingades fly för mitt liv.
Nu har jag nåden att få ha blivit född i ett land där allt serveras mig nästan på ett silverfat.
T.o.m. en 3 veckors rehabilitering...

I skrivande stund sitter jag och ser på småfåglarnas iver med att äta rönnbär.
De har verkligen fått rikligt av den varan i år.
Även jag.
Vi har några liter rönnbär i frysen som vi tänkt äta under vinterns lopp. Enligt de som anser sig veta så ska 3 rönnbär om dagen räcka till för vårt dagliga C-vitamin behov.
För säkerhets skull äter jag minst 6-7 st/dag...

Långt bortom rymder vida, längre än solar går, högre än stjärnor tindra den bedjandes suckar når.
Anden från stoftets världar lyfter sitt vingspar, klappar på himlaporten och söker sitt hem, sin Far.

Trång är all världen vida, hjälplös var jordisk vän. Själen får ro och fäste allena i himmelen.
Mörkaste natt skall ljusna, bittraste kval få ro, lär du dig blott att vandra på bönernas himlabro.

Ringaste barn som beder lever oändligt tryggt, mäktar långt mer än hjälten som starkaste fästen byggt.
Måtte vi aldrig glömma, var vi i världen går, att till guds eget hjärta den bedjandes suckar når.
(Augusta Lönborg 1895)

vårt hus och vårt hem

Vårt Sommarbo

kommer detta blogginlägg att handla om...

Vi bor alltså i ett blått hus här ute på prärien.
Runtomkring oss har vi åkrar, åkrar, åkrar och skog.
Några grannhus har vi också på framsidan.
Detta är ett hus vi flyttade till för 17 år sen och köpte och gjorde till vårt eget för 16 år sen.
I början var det gult nertill och brunt upptill.
Nu är det blått.
För att vi ville ha det så...

"gården byggdes av sådant timmer"

Huset byggdes nångång strax före 1920 av smeden Brännback-Nick.

Då hade huset bara en våning. Övervåningen byggdes på 1970-talet.
När smeden byggde huset gjorde han det grundligt. Han beställde av lappländsk furu timmerstockar som forslades till Alholmen i Jakobstad där de sågades till lagom storlek att bygga ett hus av.
En stockbit hittade vi i uthuset som sparats från bygget.
På den står skrivet med stora bokstäver "gården byggdes av sådant timmer".

Spiken

En väderkvarn lär också ha funnits på gården. Jag tänker mig att smeden Nick hade den som sin smedja.
Det enda vi har kvar från smeden Nick är en smidd spik.



På den hänger vi upp våra skärbrädor...






Senare bodde systrarna Kajsa och Edla i huset. På den tiden tillhörde några ängar även den lilla gården.
De hade en häst, en ko (eller flera?) och några höns om jag förstått saken rätt.
Kanske också en katt...

När systrarna dött såldes huset på auktion och vi fick i vår tur köpa huset av dem som då köpte det.
De hade flyttat till vårt västra grannland och använde huset som sin sommarbostad.
Därför fick det också namnet "Sommarbo"...

Jag tycker om att tänka på vad som skett i vårt hus under dess snart 100 åriga historia. Det kunde säkert berättas många historier härifrån.
Både om smeden och om systrarna.
Deras häst lär ska förresten ha haft en lika krokig rygg som ramen på en "kvinnfolksped".
Om det sen är sant vet jag inte...

Vi har försökt förvandla huset till vårt eget hem.

Framsidan

Både ute och inne.
Det har varit en rolig och intressant tid. Att få vara med och skapa oss ett hem som vi tycker om.
Som blir så som vi vill ha det.
Det fanns inte mycket till trädgård när vi kom hit. Men här fanns syrener till min glädje.
En rönn, några gamla häggar som stormen tagit ner och några stora granar som från början var tänkta att de skulle klippas till en häck.
De hann växa för höga så de klipptes aldrig...

Granarna som skulle bli en häck

Baksidan av vårt hus

För ett år sen skaffade vi oss några hönor. Något som vi ångrar att vi inte gjorde tidigare.
De ger oss både mat och glädje.
I dag har vi sju hönor, en tupp och tre kycklingar.
Några har dött, några har fötts och några har köpts till...

Hönshuset

Jag trivs här i vårt lilla hus ute på prärien och känner mig glad och stolt över att jag får fortsätta bo här där smeden Nick en gång bodde och verkade.
Hoppas jag kan förvalta hans arv på ett bra sätt...

äntligen hemma

är jag nu...

Så det är dags med en summering...

Efter tre veckors bortavaro hemifrån känns det bra att allt återgått till det normala.
Jag tror att de andra i familjen tycker likadant.
Åtminstone kändes det så när jag kom hem i lördags...

Det har varit bra att vara borta i tre veckor.
Jag har fått lära mig en hel del nya saker. Både hur jag kan använda min kropp och hur jag kan göra för att hålla humöret på någorlunda jämn nivå.
Det har jag fått både av utbildad personal men även av mina med- systrar och bröder...

Jag har fått möta både nya och sen tidigare kända människor.
Och så har jag fått nya bekantskaper och en del riktiga vänskaper...

Jag kan bara konstatera att jag haft tre bra veckor hemifrån. Det finns alltid saker som kunde göras annorlunda och det finns saker som jag inte alls förstår mig på.
Ändå gick tre veckor förvånansvärt fort och nu är jag glad och lycklig tillbaka hemma.
Om möjligt lite starkare till både kropp och själ...

I dag gick min allra käraste och jag ut på en skogspromenad och hade picknick i skogen. Det kändes absolut nödvändigt efter tre veckor på en anstalt...

Det enda som stör mig nu är att datorn uppgraderats och förnyats under min bortavaro så nu kan jag inte hantera den så som jag tidigare gjort. Jag klarar inte av att redigera och sätta in nya bilder.
Än.
(Så jag får hålla mig till såna som jag använt tidigare på denna blogg)
Där brister min förmåga...

nära döden

var jag faktiskt en gång...

Trodde jag i alla fall!
Fast det var knappast så farligt som jag i mitt unga barna hjärta upplevde det. Minnet förstorar ju oftast det vi varit med om.
Men eftersom jag kommer ihåg det som hände så starkt så var det helt säkert en skrämmande upplevelse...

Det var alltså nångång under förra århundradet.
Vi var en grupp barn som samlades i byn för att leka. På den tiden hade ingen talat om för oss att det kunde kallas för rasdiskriminering det vi gjorde.
Vi lekte alltså indianer och vita...












Vi lekte på en holme nere vid ån. Ett underbart ställe att leka på. För att komma till holmen måste man riskera livet genom att hoppa över dit på några stenar.
Jag tillhörde alltså de vita. Hur många vi var minns jag inte. Bara det minns jag att indianerna jagade oss för att få sig ett ordentligt skrovmål till mat!
Hur vi kunde tro att indianer skulle äta de vita fattar jag inte...

Men hur som helst så blev jag tillfångatagen!
Indianerna stod i en ring runt mig och jag låg där på marken alldeles hjälplös.
Jag var helt förtvivlad och grät på riktigt.
De skulle slakta mig.
Någon sa att det verkade finnas bra kött på mig...

Förtvivlat grät jag: "Ni får inte slakta mig för jag har en ny tröja på mig!"
Då kom räddningen. I form av Henrik. En av de stora pojkarna.
Han tyckte de skulle släppa mig och skona min nya tröja...

Jag minns att tröjan var gul och stickad av hemspunnet fåryllegarn. Färgad hemma likaså.
Var den tröjan finns i dag har jag ingen aning om.
Men att Henrik räddade mitt liv den gången var jag och är fortfarande helt övertygad om!
Jag vet inte om du har någon möjlighet att läsa detta men om någon annan gör det...

Tacka Henrik för att han räddade mitt liv...

OBS! Bilderna har ingenting med händelsen att göra!

förkylt

var det här...

Fast inte ska jag väl klaga för det.
Det finns alltid de som har det värre! Vad är väl en ynka förkylning jämfört med alla världens problem?
Men visst är det irriterande när näsan rinner så fort jag böjer huvudet framåt...

Och jag som mått så bra den senaste tiden. Nästan för bra för att vara sant!
Kanske därför jag behövde påminnas om att livet inte är så enkelt att leva. Att livet ska vara fullt av obehagliga överraskningar med jämna mellanrum...

Förresten.
Vad är obehagligt i livet?
Sånt som jag inte tycker om? Sånt som jag inte vill vara med om? Sånt som jag helst skulle slippa vara med om i mitt liv?
Mycket är obehagligt, ja visst...

Ändå handlar det mesta om min inställning till det jag möter.
Jag, jag, jag...

Alltid detta jag!
Jag undrar om inte jag och andra på denna del av jordklotet är experter på att kretsa kring oss själva? Allt handlar ju om mig och mitt. Andra vill jag helst slippa tänka på.
 "Var och en har nog med sitt" brukar vi säga...

Det är förvisso sant också, men inte skulle jag må sämre av att tänka lite mera på andra.
Jag tror att jag rent av skulle må bra av att tänka mig in i hur andra har det.
Hur det skulle vara att tvingas lämna allt och fly till andra sidan jorden för att överleva. Eller hur det skulle vara att skicka iväg mina barn för att de skulle slippa undan krig och våld.
Ibland undrar jag om jag ens förstår hur bra jag har det...

Jag pratade med en liten flicka för några dar sen. Hon hade i sommar tillsammans med sin familj besökt släkten långt österut.
Jag frågade om hon skulle vilja bo där. "Jaa" sa hon genast. "Där har jag min familj, men det är bättre att bo i Finland..."
Och jag som inte ens besöker min gamla mor som inte alls bor så långt bort...

Jag kan inte komma ifrån det att vi lever i ett egoistiskt samhälle.
Ett samhälle som är uppbyggt kring detta "jag".
Kring detta att just jag ska få ha det bra.
Jag ska ha tillgång till allt som jag tror mig behöva.
Också till sånt som jag klarar mig hur bra som helst utan...

Jag insåg just att nässpray är riktigt bra att ha...

Slutar med ett trevligt kort jag fick av mannen min en dag...

hemma

är jag nu igen...

Vilken underbar känsla det är att få somna och vakna i min alldeles egna säng.
(Den jag delar med maken min...)
Och vad underbart det är att få sitta vid frukostbordet och bli serverad kaffe och havregrynsgröt av honom som jag tycker allra mest om i världen.
Härligt att inte behöva stressa utan jag får ta dagen som den kommer till mig...

Jag tror att jag åter igen har fått den dos av omväxling som jag behövde.
Nu känns det så bra att få vara hemma igen så
jag känner mig som nyförälskad i allt och alla!











Min fina dotter hade alldeles själv bakat pepparkakor tills jag kom hem. Något som gladde mig mycket.
Jag vet att det är något som även storebror tycker om när han kommer i morgon. Då har vi hela familjen samlad igen...

Tyvärr är det inte så för alla att de kan få glädja sig över att ha familjen samlad kring sig. Jag vet det allt för väl.
Under mina veckor när jag var borta fick jag höra så mångas berättelser om hur annorlunda allting kan bli. Helt annorlunda än det var tänkt från början.
Men så tycks ju livet vara...

Det blir sällan som vi först tror och hoppas. Det händer allt för ofta att vi måste omvärdera allt.
Allt det vi trott och hoppats på.
Vi kan ha drömmar och planer. Vi kan tro och hoppas. Vi kan önska och fundera.
Ändå måste vi ta emot livet som det ges till oss.
Det blir sällan som vi först tänkte...





Adventstiden som vi nu är mitt inne i borde ändå få vara en tid när vi kan tro och hoppas.
Tro att det blir bättre sen. Hoppas på en ljusare framtid.
Hur ont livet än gör oss just nu så finns det någon
form utav hopp.

Åtminstone jag vill tro så...

bilder från det hem jag älskar

Köket där jag trivs bäst...

Spisen den ovärderliga...

Brödet jag bakar...

Bordet jag läser morgontidningen vid...

Lampan lyser upp...

Det är de små detaljerna...

Årets sista ros...

Klivian som blommar just nu...

hemma igen

är vi nu...

Det var svettigt värre att få alla skidlöparna i mål denna gången. Även om jag "gjorde det" framför TV rutan.
Värre var det nog för alla de som var ute i Vasaloppsspåret som inte var något spår längre efter att flera tusen rusat fram där.
Dessutom skulle jag ju heja på svenska Johan Olsson som rusade fram i VM:s femmilen i Val de Fiemme.
Jag kan säga att det är tungt att vara den som ska sitta framför TVn och heja på alla de som åker skidor. Enda fördelen är att jag får mycket stickat de dagarna...

Nu ska jag bara ta det lugnt några dagar. Vi har vintersemester mannen min och jag. Fast jag ska visst till gymmet, på läkarbesök och till hårfrisörskan när jag börjar studera almanackan lite närmare.
Det är mycket med att vara pensionär...

De växer åtminstone...

Nu börjar pelargonerna i fönstret visa lite livstecken igen. De har fått komma upp från mörkret i källaren och en del av dem har överlevt vintern. Andra inte. Tur att det finns nya att köpas i butiken. För se pelargoner vill jag ha till sommaren, så det så...

Sommaren är ju den årstid jag väntar mest på. Hela tiden. För då kan jag mycket lättare röra mig ute och får göra det jag trivs bäst med. Pyssla om mina blommor.

Och ska bli så här så småningom...

Men först kommer tulpanerna...

Och först i slutet på sommaren dahliorna...

Skulle jag vara en tecknad sagofigur skulle jag antagligen var tjuren Ferdinand som sitter under en korkek och luktar på blommorna...

sommarblommor

från i går kväll försökte jag föreviga...

Purpurklätt...

Lilja i kvällssolens sken...

Min ramp pryds av riddarsporrar just nu...

Norrlandschersminen blommar...

Lupiner och annat i en enda röra...

Nejlikor?

Blodberberis och praktlysing när de är som vackrast...

bakfylla

har jag i dag...

Tro det eller ej men så är det!
Jag är trött och har huvudvärk så det bara dundrar i knoppen. Inte ens två muggar kaffe tycktes hjälpa i dag...

Men dottern min klär julgranen så det blir i alla fall jul i år också...

OBS! Till allas kännedom så beror bakfyllan på trötthet dagen efter att jag bakat för mycket...

min absoluta favoritplats

Vedspisen värmer så gott...

är köket här i huset...

Den gamla oljelampan har blivit eldriven...

Min favoritplats...

Här finns allt vad jag behöver.  Mera än så här kan jag väl inte önska mig?



Värme, kärlek, kaffe, plats för mat, gemenskap och bakning...

Blomma i kryddburk...

Det är de små detaljerna som gör det...

Lagom till advent fick soffan ny klädsel...

Gåva från svärmor...

hemma igen

tre veckor gick fort...

Inte trodde jag då i början på september att jag skulle klara av detta. Alltså att vara borta från mitt hem i tre långa veckor. Det kändes ju värst av allt...

Men se jag klarade det.
Och det gjorde jag så bra att jag riktigt kan känna hur svansen viftar högt där uppe!
Nya vänner fick jag. Mycket har jag lärt mig. Många nya erfarenheter rikare. Mycket kommer jag säkert att återkomma till i mina funderingar...

Just nu njuter jag av att vara hemma. Njuter av att få göra det som jag tycker om att få göra. Jag får sitta länge vid frukostbordet med tidningen och ett olöst sudoku framför mig. Ingen jagar på mig här eller ropar i högtalaren att nu är det tid för nästa programpunkt.
Det känns så bra just nu...

Och tänk att jag klarar av att baka vårt dagliga bröd igen. Något jag saknat.
Även detta att få baka kanelbullar åt sonen som han uppskattar så mycket. Något som tyvärr inte är alla förunnat att kunna klara av. Jag får även laga lunchlådor åt mannen i mitt liv att ta med till jobbet. Det finns så mycket jag kan och klarar av som plötsligt blivit ännu mera värdefullt för mig. Mycket beroende på vad mina nya vänner lärde mig under min bortavistelse...

Ute har det blivit höst. Löven faller sakta ner från träden. Det mesta bäddas ner igen för att kunna ta emot vintern som vi har framför oss. Men sen börjar vi längta till nästa vår igen.
Och jag har faktiskt tänkt skaffa mig flera tulpanlökar att gräva ner.

Brunnen har gjort sitt för i år...

Hösten är här...

Den bästa plats på jorden...

Ännu ska det ske.
Mina nya vänner lärde mig att mycket ska ske i en människas kropp innan livet tar slut...