För bara lite över en vecka sen trodde jag att allt skulle fortsätta i vår normala takt. Men så blev det inte. En person i familjen är borta. Om vi sen vill det eller inte...
Nu på fredag har vi begravning och det ska nog gå bra det med. Det måste ju gå!
Jag är glad att mannen min inte ska ha hand om förrättningen för jag tror inte att man ska behöva begrava sina egna föräldrar.
Visst är det märkligt detta med livets svängningar.
I mitten på 1980 talet studerade jag i Stockholm i tre år. Tre underbara år känns det som i dag. Jag fick leva livets glada dagar och hade ingen tanke på sjukdomar och elände. Det största problemet för mig då var att hitta någon att dela livet med...
Även det ordnade sig och jag trodde på ett långt och lyckligt liv.
Långt har det blivit. Jag har levt långt över hälften av mina år redan. Och lycklig har jag fått vara och är det fortfarande ännu. Tänk bara det att fortfarande få vara kär i mannen jag gifte mig med för snart 21 år sen...
Men det där med sjukdom och elände kom som en överraskning för mig. Det var något som inte ingick i framtidsdrömmarna. Men vad göra? Jag kan inget annat än att försöka acceptera och ta dagen som den kommer. Men roligt vill jag inte påstå att det alla dagar är...
Jag gormar och protesterar och gråter.
Det lättar lite på trycket och så drar vi oss vidare igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar