Snart lyser vårens blommor... |
Nu vill jag ha vår. Solsken har vi hur mycket som helst, några minusgrader bara. Så det är inget fel på den saken. Men se den kalla vinden vill inte släppa...
Jag vågar mig inte utanför stugknuten så länge det här håller på. Jag riskerar inte en vårförkylning eller andra kvinnokrämpor som jag får när jag har det för kallt nertill.
Och jag som hade tänkt mig många sköna kaffestunder i vårsolens sken...
Och stenarna täcks med fetblad... |
Ibland tycker jag det är så många saker som jag måste lära mig och ge mig till tåls med att jag känner nästan hur jag får fnatt. Jag vet inte alla dagar om jag varken vill eller klarar av detta. Ibland tycker jag att livet hade lite väl mycket att sätta i mitt bagage. Väskan blir så tung ibland. Jag orkar inte riktigt bära den.
Men som sagt, det är bara att ge sig till tåls så brukar det ordna sig...
Än får vi vänta på smultronen... |
Trots kylan ute ser jag hur snödrivorna börjar minska. Det är som om något äter upp dem. Troligtvis solen. Så det finns hopp om livet i alla fall.
Det kommer en vår med varmare och lättframkomligare väder. Så brukar det ju bli, och jag skulle bli förvånad om det inte kom i år också...
Framåt ska vi vända blicken... |
Även pelargonerna ska glädja oss i år... |
"Precis som rosen, var livet ämnat att ha sina taggar" står det i dagens "almanacka" på skrivbordet |
Så jag fortsätter drömma och hoppas...
Så sant,så sant det du skriver Adina.
SvaraRaderaDina tankar är så igenkännande och härligt envisa!
Det är så rikt att få ta del av dina tankar och
funderingar.
Här en vacker sista mening på en bok jag läste ut i går: Det finns något osagt i ängen, något som talar bara om man närmar sig försiktigt. Gräset sjunger för mig sommaren igenom Det tiger stilla, nära djupet av mitt hjärtas tysta vinter.
Birgitta