mental förberedelse

har jag nu...

Jag ska nämligen åka på den årliga rehabiliteringen på tisdag.
Det känns både bra och mindre bra.
Bra därför att jag vet att jag får den hjälp jag behöver. Den kommer att kännas bra till både kropp och själ.
Mindre bra känns det att jag måste åka hemifrån i hela tre veckor för att få den hjälpen...




Jag vet att jag klarar vistelsen på alla sätt. Jag har ju gjort det förr.







Det finska språket kommer också att gå bra. Jag blir bara bättre och bättre för varje gång jag pratar finska flera dagar i streck. Så även det är positivt.
Men det som känns jobbigt är systemet att denna hjälp finns så långt hemifrån.
Allt för långt i mitt tycke...








Det borde inte vara så att en del människor är tvungna till att rehabilitera sig en gång om året.
Inte heller är det rättvist. Inte alls.
Ändå är det så...


Nu menar jag inte att jag inte skulle vara tacksam för den hjälp jag får -  tvärtom.

Jag känner mig tacksam för att jag får leva i ett land där dessa hjälpmöjligheter finns.
Tacksam över att jag får ta del av denna möjlighet...

Men jag känner mig så kluven inför tanken att tvingas åka bort för att få hjälp.
Fast om man tänker från andra hållet så kanske en tids frånvaro från hemmet bara gör gott.
Då blir det så roligt att komma hem igen första veckan i advent...