torsdag 26 december 2013

julannandag

Den traditionella hyacinten...
har vi i dag...

Andra dagen efter julafton som för övrigt som vanligt förlöpte i lugnets tecken hos oss.
Julafton alltså.
Jag tycker om när det är som vanligt.
Jag tycker inte om överraskningar.
Även om de är glada sådana så förvirras min invanda tillvaro. Jag behöver den vanliga dagliga rytmen för att må bra.
En överraskning får gärna komma men då vill jag veta om att den kommer några dagar på förhand. Om det då längre är en överraskning är ju en annan fråga.
Det kan inte vara enkelt att leva med mig.
Vilken lycka att jag har en tålmodig familj...

Fast ibland är jag ändå så att jag blir trött på det vanliga och invanda.
Jag skulle också vilja göra så som andra gör ibland.
Som t.ex. nu när dottern stack iväg ut på en länk.
Fast springa har jag aldrig tyckt om - men att gå ut på promenad tyckte jag om.
Det är så mycket som jag skulle vilja kunna men som jag inte längre kan.
Nu vet jag att du genast protesterar för jag kan ju faktiskt väldigt mycket.
Men jag kan inte allt det där som jag skulle vilja kunna...


Blommor och ljus vill jag ha...

Jag vet.
Jag låter missnöjd nu. Jag klagar igen en gång.
Men jag gör det nu.
Jag behöver få göra det just i dag. För en liten stund känner jag mig bättre till mods när jag fått riktigt klaga över livets orättvisor!
Inte för att det hjälper ett endaste dugg men det känns liksom lite bättre. Det blir lättare inombords.
Dessutom har jag fått astma som gör att det känns tungt att andas.
Det blir trångt i bröstet av flera orsaker...

Fast när jag riktigt ärligt tänker efter så har jag det inte värre än andra. Ingen har lovat mig heller att jag ska få gå smärtfritt genom livet.
Jag har en familj som jag får tycka om och vara stolt över. Jag har gåvan och förmånen att få baka mitt eget bröd och jag har ett hus och ett hem där jag får trivas och må bra i.
Jag kan läsa, handarbeta, skriva blogg, titta på TV och lyssna på musik t.ex.
Alltså, jag har både syn och hörsel så jag ska inte klaga...



Tron, hoppet och kärleken stannar ändå kvar...

Ljusen lyser som vanligt...


Livet är bara så orättvist ibland...









9 kommentarer:

  1. Hejsan, visst är det knepigt ;) När man ojne vojne tillräckligt så kommer man till att man har mera än många andra. Sköt om astman så du får syre, då är allt litet lättare. Bamsekramar fr. mumsen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära Mumsen!
      Fast vi aldrig träffats (så vitt jag vet...) så tycker jag ändå att jag känner dig. Ha det så gott. Kram tillbaks...

      Radera
  2. Att säga som det är är väl inte precis att klaga. Jag tror man kan vara tacksam på ett sätt och se det goda så att säga, samtidigt som man "klagar". Om nåt t ex gör fysiskt ont så är det ju inte att klaga att säga "aj" eller oja sig, det är ett sätt att uttrycka känslor liksom och behöver inte värderas.Nåväl, samma för själen och anden. Nej vet du, hellre en genuin Gunilla än en som aldrig klagar el säger som det är! Stor kram nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maria!
      Det är som du vet så mycket lättare sen n'r man fått uttrycka sig om hur det känns. Glad att du finns och delar mina tankar...
      Kramar...

      Radera
  3. Det är bra att kunna säga som det är, annars förstår nog inte alla hur man har det. Dina funderingar och blogg ökar nog kunskapen om hur det är att leva med en funktionshindrade sjukdom. Och det är väldigt viktigt att vi andra får den insikten också! De som inte vill läsa och ta till sig detta kan ju låta bli! Tack för att du skriver ärligt och rakt på sak! Och god fortsättning på helgerna! Kram från din kusin Gun

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack det samma till dig Gun!

      Radera
    2. Skulle också skriva att det känns bättre även för mig när jag får skriva och berätta om hur mitt liv ser ut.

      Radera
  4. Tack för en fin blogg! Tittar gärna in nu och då för att läsa dina fina ord och tankar.
    Ibland måste man få dela med sig av oro och bekymmer men även av glädjeämnen.
    Önskar dig en god fortsättning på helgdagarna och en riktigt ljus fin vår! Kram, Åsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Åsa!
      Det är såna som du som gör att jag gärna fortsätter skriva och kämpa. Men även om kampen ibland är lättare och ibland tyngre så fortsätter vi! Och...
      Ja som det ser ut nu så kommer våren tidigare än vi tror...

      Radera