fredag 5 december 2014

förundrad

och glad känner jag mig...

Jag fick ett telefonsamtal av mannen i mitt liv i onsdags kl 07.55.
Då var han nästan framme vid jobbet och hade lyssnat på radion under bilfärden. Där hade han hört om en intressant föreläsare som skulle komma till Botnia Hallen samma fm.
"Följer du med?" var frågan, och naturligtvis gjorde jag det.
Något jag inte ångrar...

Förundrad och glad känner jag mig över denne Mikael Andersson som ville komma och dela med sig av sitt liv till oss.
Redan när han körde upp på podiet med sin el rullstol la vi märke till honom alldeles extra. Han saknade både armar och ben. Var född sådan.
Men hans största bekymmer var hur vi reagerade på det att han nu var tvungen att ha glasögon! Sa att han kände sig riktigt nervös för det.
Enda trösten var att hans glasögon aldrig skulle få fingeravtryck...

Att få lyssna till en man som i världens ögon saknade allt men ändå inte såg några hinder var en upplevelse. Han fick mig att inse att det mesta går om man bara vill.
Har man bara tillräckligt med inre styrka och envishet kommer man sig långt här i världen.
Just när jag började känna mig less och uppgiven på livet kommer en som säger att det går att leva med de begränsningar vi har.
Det handlar om att söka efter möjligheterna i stället för svårigheterna...

Tänk inte "oj vad svårt och omöjligt det här är" utan tänk i stället "hur ska jag göra för att klara det?"
Det finns oanade möjligheter i nästan allt du möter.
Och jag tänkte flera gånger "kan han så kan jag!" En verklig uppmuntran...

En liten men oerhört stor man fick en plats i mitt minne i onsdags...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar