grått och mulet

har vi i dag...

Ibland inser jag hur påverkad jag är av vädret.
Mitt humör växlar precis som det. Nu har vi haft en lång och varm torrperiod. Till min förvåning har humöret varit ungefär likadant...

Det är med vädret som med det mesta i livet att vi inte kan göra något åt det.
Det är som det är helt enkelt.
Därför är det lika bra att vi försöker anpassa oss till det som det är...

I dag har vi sotaren på besök. Mannen i mitt liv är hemma och tar hand om honom.
Om en timme ska jag åka till gymmet.
Barnen är inte hemma. De har flyttat ur boet och det är som det ska också med den saken.
Men visst känns det ibland.
Ändå känner jag mig så tacksam att vi lyckats fostra två små barn till vuxna självständiga människor.
Det är en nåd att det gått så...

När jag ser bakåt på mitt liv inser jag hur mycket jag har att vara tacksam för. Hur bra mitt liv blev trots allt.
Mycket blev inte alls som jag hade hoppats. Mycket blev så annorlunda.
Så mycket smärta och sorg kom in i livet. Så mycket av det jag inte ens hade kunnat ana mig till.
Ändå blev det mesta så vackert och så bra...

Nu när jag fått förmånen att lära känna människor från andra delar av vår jord inser jag hur bra jag har det.
Jag känner mig tacksam för att jag får leva i ett land där ett funktionshinder inte hindrar mig från att leva.
Här får jag stöd av samhället men allra mest från honom som betyder så mycket för mig i livet.
Jag har fått lära mig att det mesta går att övervinna om det finns lite envishet och vilja.
Och den varan har jag mycket av.
Åtminstone av envisheten...

om tacksamhet

Aklejan gör mig glad och tacksam...

kunde jag kalla detta inlägg...

Men om jag är så bra på detta med tacksamhet vet jag inte.
Jag pratar gärna om det. Skriver gärna om det.
Men när det kommer till själva kärnans egentliga innehåll tycker jag inte att jag fyller den med allt för mycket tacksamhet...



Ändå har jag så oerhört mycket att vara tacksam för.
Min familj, mitt hem, hela min nära omgivning. Allt runtomkring min lilla värld är stor orsak till tacksamhet.
Även när jag möter mina vänner från andra länder ser jag vilken orsak till tacksamhet jag har.
Jag har fått födas och växa upp i ett land av trygghet. Här finns allt jag behöver.
Det har inte de...

Jag tror att det blir så lätt att vi som fått ha det så bra ända sen vi var små blir blinda för allt.
Vi ser inte vad vi har.
Är missnöjda och vill ha annat hela tiden. Andra upplevelser. Andra intryck.
Vi vill hela tiden se nya platser. Resa. Uppleva.
Och en semester utan en resa är ju ingen semester.
Eller hur?

En tur i skogen räcker ibland...

Vi är inte nöjda med hur vi har det för vi har det för bra...













Just nu känner jag mig tacksam över att jag får finnas här i mitt lilla hus.
Semestern har börjat för mannen i mitt liv och vi tänker ta dagen precis som den kommer till oss.
Inga större planer har vi än att få pyssla om den plats på jorden som vi upplever som en gåva från Gud själv.
Kanske packar vi picknick korgen och sätter oss i bilen nån dag för en liten dagsutfärd. Eller också nöjer vi oss med att sitta ute och dricka kaffe tillsammans med hönorna...

Detta är livet här och nu...

ta tillvara

det vi kan...

Det lärde mig min sedan länge döda farmor.
Man ska använda de gåvor man har och göra det man kan och ta tillvara det Gud erbjuder oss i naturen...

Så det är ungefär så jag försöker leva.
Hon var en mycket klok kvinna min farmor. Jag har fått mitt andra namn efter henne.
Anna.
Hon lärde mig att baka mitt dagliga bröd. Det var viktigt för henne.
Utan bröd kände hon sig fattig. Så gör jag också...


Farmor lärde mig också att man aldrig ska gå till skogen utan minst en plastpåse i fickan. Alltid kunde man hitta något att ta med sig hem.
Och hem kom hon med blåbär, hallon, hjortron eller lingon.
För hon gick aldrig till skogen vintertid vad jag minns...



Det var också viktigt att odla så mycket som möjligt i trädgården. Det tyckte farmor och det tycker jag.

Trädgårdslandet genom fönstret i dimma dessutom...

Därför försöker vi också efterfölja det. Kanske är det ändå mest för att bonden i oss säger att vi ska göra det.
För en bonde finns det i oss alla bara vi släpper fram honom. Så har det varit ända sedan människan kom till jorden...




Så i dag ska jag baka mitt bröd. I går kokades det saft och skördades det kryddor.
Buskarna i trädgården är rensade på vinbär och en hel del blåbär har vi plockat hem från skogen.

Ännu finns det grönsaker i trädgårdslandet och i växthuset så det är en ren fröjd att titta ut genom fönstret.
Jag förstår knappast att vara tillräckligt tacksam över att jag kan få uppleva allt detta...

Tomater är en gåva...

Min timjan matta och andra kryddväxter...

förundrad

och glad känner jag mig...

Jag fick ett telefonsamtal av mannen i mitt liv i onsdags kl 07.55.
Då var han nästan framme vid jobbet och hade lyssnat på radion under bilfärden. Där hade han hört om en intressant föreläsare som skulle komma till Botnia Hallen samma fm.
"Följer du med?" var frågan, och naturligtvis gjorde jag det.
Något jag inte ångrar...

Förundrad och glad känner jag mig över denne Mikael Andersson som ville komma och dela med sig av sitt liv till oss.
Redan när han körde upp på podiet med sin el rullstol la vi märke till honom alldeles extra. Han saknade både armar och ben. Var född sådan.
Men hans största bekymmer var hur vi reagerade på det att han nu var tvungen att ha glasögon! Sa att han kände sig riktigt nervös för det.
Enda trösten var att hans glasögon aldrig skulle få fingeravtryck...

Att få lyssna till en man som i världens ögon saknade allt men ändå inte såg några hinder var en upplevelse. Han fick mig att inse att det mesta går om man bara vill.
Har man bara tillräckligt med inre styrka och envishet kommer man sig långt här i världen.
Just när jag började känna mig less och uppgiven på livet kommer en som säger att det går att leva med de begränsningar vi har.
Det handlar om att söka efter möjligheterna i stället för svårigheterna...

Tänk inte "oj vad svårt och omöjligt det här är" utan tänk i stället "hur ska jag göra för att klara det?"
Det finns oanade möjligheter i nästan allt du möter.
Och jag tänkte flera gånger "kan han så kan jag!" En verklig uppmuntran...

En liten men oerhört stor man fick en plats i mitt minne i onsdags...

sol ute - sol inne

har vi nu...

Solen visar sig faktiskt i dag. Och jag kom mig ut en sväng.
Fick vinterjackan på mig och tog en varm filt med.
Sen rullade jag ut på verandan där min snälle make strategiskt parkerat elmoppen.

Först då och där lyckades jag utan större mankemang flytta mig över till den.
När jag sen äntligen satt på den virade jag filten runt benen och rättade till kroppen så jag skulle sitta bekvämt.
Och först efter det kunde jag köra ner för rampen och bege mig ut i min kära trädgård...


Som ni märker är det en hel procedur att ta sig genom innan jag är ute...

Jag konstaterade att syrenerna har stora knoppar redan. Hyacinterna har kommit upp någon cm och några tulpaner har kommit så långt att de redan hunnit frysa bort.
Annars ser trädgården ut som den brukar göra hos oss på våren. Ostädad. Vi städar inte på hösten. Tror att växterna klarar sig bättre på det sättet...


Det blåste kallt men solen var så vacker.
Jag parkerade bakom huset där det var mest lä. Satt en lång stund och blundade och njöt av solen.
Lyssnade på småfåglarnas kvitter och mådde bra.

Solen är här och genast känns allt så mycket bättre...



Sen tog jag mig in igen. Samma procedur men nu andra vägen.
Jag var inte ute allt för lång stund. Tänkte att jag kan ju inte frisk-luft-förgifta mig första gången jag är ute det här året.
Men nu har jag då varit ute...

Sen har vi sol inne också. Min käre make har tvättat fönstren på både in- och utsida så nu lyser solen så vackert även inomhus.
Det är inte så dumt med vackra vår lördagar...




På sportlovet när solen visade sig en dag var mannen min och dottern ute på skogspromenad. Jag njuter av bilderna...










Och jag fortsätter drömma om cykeln.
Det kanske blir nåt av den drömmen...

Masku avslutning

glad är jag för att jag tog mig hit...

Det var ingen lätt resa att göra. Ändå blev det en resa även i mitt inre.
Tror att detta är en erfarenhet jag kommer att ha med mig för resten av mitt liv.
Jag känner mig tacksam...

Tacksam för alla människor jag här har fått möta. Tacksam för att de hjälpt mig att återupptäcka glädjen i livet. Tacksam för den hjälp och rehabilitering jag har fått. Både för kroppen och för själen...

Ändå har jag svårt att förstå att det redan är tre veckor sen jag kom hit.
Den första dagen här trodde jag inte att jag skulle klara det. Avkrävde ett löfte av mannen i mitt liv att han kommer och hämtar mig om det inte går. Han lovade komma. Men allt har gått så bra så och först i morgon kommer han...

Nu planerar jag redan för framtiden.
Tänker på de tulpanlökar jag ska sätta än i höst. Och gläds över det bröd jag ska få baka när jag kommer hem. Livet är minsann inte slut än! Det har de tre veckorna här lärt mig...

Och sen...
"Tavataan ensi  syyskuussa..." sa de andra i gruppen till mig. Alltså...

På återseende nästa höst...