Visar inlägg med etikett tacksamhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tacksamhet. Visa alla inlägg

måndag 6 juli 2020

sommartider

har vi nu...

Juni var den varmaste och torraste månaden på länge.
En del njöt och mådde bra medan andra igen led och mådde dåligt.
Jag tillhör den del av människosläktet som tyvärr inte kan njuta av närmare 30 ° värme nån längre tid.
En dag går bra, sen räcker det för min del.
Men allt går om man bara vill brukar jag tänka ibland. Och faktiskt lyckas det tänkesättet riktigt bra ibland.
Andra gånger inte alls...

Vi här på vårt lilla torp är i full gång med odlingarna.
Förr i tiden då smeden Nick eller senare systrarna Edla och Kajsa bodde här så klarade de sig rätt så bra med det de odlade på detta torp. Men de hade då lite mera mark än vi har.
Vi försöker ändå så gott det går odla så vi kan vara självförsörjande på grönsaker åtminstone några månader i året.
Redan i början på april sådde vi sallad, lök och spenat i drivbänken.
Spenaten är nu delvis uppäten, delvis i frysen.
Juni månads värme gjorde att den växte och växte och sen ville den börja blomma och bilda frön allt för tidigt. Jag tycker inte att spenaten är god längre om den får börja blomma så därför blev det tidig skörd. Jag har nu sått ny spenat...




Squash har vi kanske sått för många av. Eller så inte.
Beror på hur många frukter vi får av dem. Det är lätt att förivra sig och så för många när de gror och växer så bra. Och det är så roligt att se hur ett litet frö växer upp till en stor och kraftig planta. Vi har en stor bänk enbart för squashen.
Där växer de i mest hönsgödsel och sågspån.
Ren mylla sattes endast i en rejäl planteringsgrop per planta. Sen får de söka efter näring från gödseln själva. Och som de växer sen!
Bladen är stora som rabarberblad. Nu återstår att se om det kommer någon frukt på dem.
Eller... de kommer.
Jag har faktiskt ätit upp den första. Väntar ivrigt på flera.
Squash steks direkt som den är, eller rivs och blandas med lite tillbehör och formas till goda biffar. Squash kan användas i stället för lasagneplattor, skivas tunt i sallad osv.
Vi har vanlig grön, avlång sommarsquash men även små klotrunda. Dem har vi aldrig haft förr men jag tänker att de kan bakas i ugnen med något gott innehåll i...


Potatis odlar vi i pallkragar.
Så gjorde vi även förra året. Så stora mängder blir det inte men eftersom vi inte har några lagringsutrymmen för potatis så gör det inget att vi får äta dem direkt vi tar upp dem ur jorden.
Likadant är det med alla andra grönsaker vi odlar. Vi skördar och äter direkt det som inte går att förvälla och sätta i frysen förstås.
Det skulle vara den där jordkällaren. Men den har vi ingen plats för här på vår lilla tomt.
Morötterna har knappt börjat växa än.
De växer allra bäst i höstmörkret brukar min käre make säga. De sås alltid först i mitten på juni.
Vi har lärt oss att då slipper vi undan alla morotsflugor och annat som gärna vill smaka på morötter.
Rödbetorna växer och frodas i mina pallkragar. I år har jag två stycken. Förra året en.
Jag sådde som vanligt allt för tätt och måste sorgset gallra en hel del.
Men ska det bli nån skörd så...



Jag tycker också om att ha blommor av alla de slag.
De blir som en extra belöning för allt arbete.

För det är ju så att visst ligger det en hel del arbete också bakom en trädgårdsodling.
Men ack så trevligt det känns när belöningen kommer.

Som tex när Norrlandsschersminen blommar.
Då är alla minnen av ogräsrensning och bortgrävning av lupiner och annat mindre trevligt borta.
Förresten är det sällan jag tycker något i trädgården är mindre trevligt. 
Allt har sin charm och sitt pris.
Och det kan faktiskt kännas lite meditativt att hänga med huvudet ner från elmoppen och rensa ogräs. 
Åtminstone kommer en känsla av glädje och lycka i mig efteråt...






söndag 3 juli 2016

om tacksamhet

Aklejan gör mig glad och tacksam...
kunde jag kalla detta inlägg...

Men om jag är så bra på detta med tacksamhet vet jag inte.
Jag pratar gärna om det. Skriver gärna om det.
Men när det kommer till själva kärnans egentliga innehåll tycker jag inte att jag fyller den med allt för mycket tacksamhet...



Ändå har jag så oerhört mycket att vara tacksam för.
Min familj, mitt hem, hela min nära omgivning. Allt runtomkring min lilla värld är stor orsak till tacksamhet.
Även när jag möter mina vänner från andra länder ser jag vilken orsak till tacksamhet jag har.
Jag har fått födas och växa upp i ett land av trygghet. Här finns allt jag behöver.
Det har inte de...

Jag tror att det blir så lätt att vi som fått ha det så bra ända sen vi var små blir blinda för allt.
Vi ser inte vad vi har.
Är missnöjda och vill ha annat hela tiden. Andra upplevelser. Andra intryck.
Vi vill hela tiden se nya platser. Resa. Uppleva.
Och en semester utan en resa är ju ingen semester.
Eller hur?
En tur i skogen räcker ibland...





Vi är inte nöjda med hur vi har det för vi har det för bra...













Just nu känner jag mig tacksam över att jag får finnas här i mitt lilla hus.
Semestern har börjat för mannen i mitt liv och vi tänker ta dagen precis som den kommer till oss.
Inga större planer har vi än att få pyssla om den plats på jorden som vi upplever som en gåva från Gud själv.
Kanske packar vi picknick korgen och sätter oss i bilen nån dag för en liten dagsutfärd. Eller också nöjer vi oss med att sitta ute och dricka kaffe tillsammans med hönorna...

Detta är livet här och nu...








tisdag 9 februari 2016

regn

vädret växlar lika mycket som humöret...

Åtminstone så är det hos oss.
Hos mig.
Ena dagen är jag på strålande humör och tycker att livet  nästan leker.
Andra dagar igen tycker jag att livet verkligen leker med mig.
Då oftast på ett elakt sätt...

"Så här är det" (som Anders Bagge brukar säga)
Jag lyssnar alldeles för mycket på hur jag känner det!!!
Och så lyssnar jag på vad andra tycker också alldeles för mycket.
Människan är väl funtad så...

Men jag blir så ledsen av att hela tiden läsa och höra om hur andra har det.
Jag tänker då på alla dessa som alltid måste få berätta om sina idrottsprestationer. Eller vilka  träningsprogram de använder. Eller hur mycket de tränar.
De lever sunt, äter sunt, har hittat en bra dietform och vikten rasar.
Eller också satsas det på nya arbeten för att vi måste få förverkliga oss och göra det vi känner för...

För att inte tala om alla dessa resor jorden runt som görs.
Om hur vi måste kunna få unna oss det ena med det andra. Eftersom vi jobbar och sliter och har rätt till det.
När jag lyssnar till allt detta blir jag så nedslagen och ledsen...

Kanske för att jag är avundsjuk? För att jag också vill?
För att jag inte alls skulle ha något emot att upptäcka vår värld lite mera.
Men vet att det inte går så bra när man sitter fjättrad i en rullstol.
Jag vet också att jag kan väldigt mycket och att få människor bakar lika mycket bröd som jag gör!!!
Men ibland hjälper det inte ens att tänka på det.
Alla vill väl upptäcka nånting mera än att se en bröddeg jäsa eller att se på när småfåglarna äter utanför fönstret...

Bitter?
Nej, jag skulle inte vilja påstå att jag är bitter...

När jag pratar med mina vänner från fjärran länder inser jag hur mycket jag har att vara tacksam för.
Då känner jag mig långt ifrån bitter eller avundsjuk!
När jag hör om hur de rest över halva jorden för att hitta en plats att vila på tappar jag reslusten.
Eller
När någon berättar om hunger och kamp för överlevnaden bakar jag mitt bröd med tacksamhet.
Jag skäms när jag inser att de så gärna vill arbeta och göra rätt för sig.
Men de får inte något arbete här hos oss för att deras kunskaper från hemlandet inte duger.
Eller så är det språket...

För att få arbeta här borde de kunna två helt nya språk på en gång!
Språk som låter helt främmande i deras öron och som har helt andra bokstäver än de är vana med.
Vi borde alla åka tex till Iran och lära oss persiska.
Undrar hur det skulle gå?

Denna regniga dag fylls jag av tacksamhet för att jag har det så bra!


måndag 4 januari 2016

vinter

har vi verkligen nu...

I köket...
När temperaturen inte visar på mera än + 17 ° i köket på morgonen känns det verkligen lite kallt.
Men snabbt förändras det när vi sätter eld i spisen. Det är en nåd och förmån att få ha den i köket.
Inte behöver vi frysa.
Och blir vi utan elström (vilket händer ibland) så kan vi ändå koka mat och kaffe åt oss.
Inte vet jag hur folk utan vedspisar klarar sig...

I vardagsrummet...

Ute är det ännu kallare. Fast i dag är det visst bara - 14 ° än så länge.
Det utlovas riktigt kallt väder under kommande dagar. Men inte ska jag väl klaga för det. Inte så länge jag har en spis att elda i! Nej förresten, jag har ju två spisar...


En annan i vardagsrummet. Och så länge jag har ved att elda med i mina spisar har jag absolut inget att klaga över.
Det finns allt för många människor i vår värld som inte har det...
Mitt lilla hus ute på prärien...


Människor som fryser. Som hungrar. Som inte har någon plats där de får vila sitt huvud.
Människor som precis som jag längtar in till värmen men som inte har någon stans dit de kan gå...

Min egenhändigt virkade filt...












Jag har min lilla stuga, mina spisar att elda i, min varma säng med Tempur madrass och sköna filtar i den och jag har det så bra så bra.
Jag kan baka mitt dagliga bröd och jag behöver aldrig vara hungrig.
Jag har så oerhört mycket att vara tacksam för och om jag skulle ge något löfte inför det nya året (vilket jag inte brukar göra!) så skulle det vara just detta att bli mera tacksam.
Tacksam för det jag är och har...