måndag 16 november 2020

november


 är vi redan mitt inne i...

 

Ute är det regnigt, grått och trist. Skulle vädret vara normalt hade vi väntat på kallt väder och snö i dessa dagar.

Men det är alldeles för varmt för det.

Ingenting är sig likt längre.  

Inte ens när det gäller vädret. 

Jag tycker inte att det är så mycket annat som är sig likt heller men så ska det väl vara när man passerat 60 strecket. Livet förändras. Världen förändras och jag förändras...

 

Men visst kommer vi att minnas detta året 2020 när så mycket hände i vår värld. 

När coronan kom och satte skräck i både liten och stor. Eller presidentvalet västerut. För att inte tala om hur den ena naturkatastrofen efter den andra härjade i världen. 

När krigets fasor förstörde och dödade så många och så mycket. När människor måste fly från sina hus och hem och allt för att hoppas på ett bättre liv. Som kanske slutade i en grym död under färden. Kanske ute på ett hav eller i ett uppbrunnet flyktingläger.

 En annan händelse som de flesta av oss kommer att minnas är väl när lilla Greta seglade över havet för att läxa upp de stora gubbarna för att de vägrar se vad som händer med klimatet i världen. En modig liten flicka som inte bara pratar utan som också försöker påverka andra att göra något. En liten flicka som ser vad som händer med vår värld om vi inte försöker bromsa all nedsmutsning av vår värld. Löjligt tycker en del. Modigt tycker jag...

 

Jag minns en vinter för länge, länge sen. Jag var då ännu under skolåldern.

Pappa skulle åka och hämta hö från en lada långt hemifrån. Åtminstone var det långt enligt mig. 

Jag fick följa med. Vi åkte med häst och släde med en höskrinda på.

När höet var lastat på skrindan lyfte pappa upp mig och mer eller mindre band fast mig där uppe så att jag inte skulle ramla ner.

Jag minns hur jag låg i höet och tittade upp på de snötyngda träden som böjde sig över oss när hästen drog oss genom skogen. Det var så spännande. Som i en saga.

Plötsligt blev hästen rädd för något och kom på sidan av vägen. Hölasset höll på att välta och jag blev rädd. Jag kan ännu höra pappas röst  över 50 år senare.

"Var inte rädd. Det ordnar sig!"

 

De orden har jag många gånger blivit påmind om när livet har känts svårt. De trygga orden om att det kommer att ordna sig om vi inte låter rädslan ta över. 

Rädslan för allt det onda som händer både inom oss och runtomkring oss.

Jag vet inte hur andra är men jag är en person som lätt blir rädd. Jag ser faror i så mycket och oroar mig därefter. Men pappa lärde mig, livet har lärt mig och den tro jag tagit till mig - har alla lärt mig att jag behöver inte vara rädd. 

Det ordnar sig...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar