Alla helgons helg

 har vi firat denna helg...

En helg när vi minns dem som lämnat oss.  Alla de som lämnat oss andra kvar här på jorden.

En helg när vi minns dem som vi inte får tillbaka hit hur mycket vi än saknar och önskar.

Alla helgons helg har funnits ända sen 900-talet så det är en gammal och hederlig tradition som vi ska fortsätta med länge än...

Alla minns vi någon som vi tänker speciellt på den här helgen. Någon som vi älskat och som betytt så mycket för oss.

Någon vi saknar och som vi önskar vi hade värderat så mycket mera medan de ännu levde...

 

Jag tänker helt naturligt på de mina. Först min pappa. 

Jag var hans andra barn. Första barnet var min två år äldre storebror.

Pappa var länge den som stod för tryggheten i mitt liv. Senare blev han en tid den som stod för allt det jag ville protestera emot. Den tiden varade dock inte allt för länge.

Så småningom växte det fram en respekt för den man som gjorde allt för sin familj som till slut bestod av fem barn.

Min pappa var en man som satsade på sitt lilla jordbruk som tyvärr inte var tillräckligt stort för att leva på. Därför blev det också arbete i en fabrik. Sin fritid satte han på den lilla baptistförsamlingen på orten där vi bodde. Den församling som jag också hittade en plats i.

Pappa blev några år över de 70...

 

Efter en lång tid gifte jag mig och fick själv barn. 

Två som i dag är vuxna och kan gå sina egna vägar genom livet vilket jag känner mig så tacksam för.

Den tredje fick vi aldrig lära känna. 

En gosse som i dag också skulle ha varit på väg ut i livet. Men så blev det inte.

Han dog innan han föddes...

 

Den tredje personen jag tänker på är min storebror.

Han som jag hade så mycket gemensamt med. Men som jag inte förstod att uppskatta  medan vi ännu hade tid för det. 

Han var min storebror. Hade alltid varit det och var en självklarhet i livet. Men även han lärde mig att livet inte är så självklart och så smärtfritt.

Jag minns en av vår barndomsvintrar. Det var på den tiden när vintrar var vintrar och inget annat. 

Mycket snö och kallt.

Min bror var kanske i 9-10 års ålder. Han började åka skidor. Tränade och tränade flitigt. Han skulle bli lika bra som Eero Mäntyranta!

Men allt detta åkande i den kyliga vintern slutade i lunginflammation. Min bror blev aldrig någon skidåkare. I stället satsade han sitt liv på skriva. Både på fritiden och i arbetslivet.

En morgon kom han inte till arbetet på tidningen där han arbetade. 

Han blev bara 56 år...

 

Livet lär oss att det inte är så enkelt. Vi får inte behålla de människor vi tycker så mycket om. 

Döden kan komma helt plötsligt och ta dem ifrån oss. Men på nåt sätt måste vi andra leva vidare ändå och det gör vi på ett eller annat sätt.

Vi tror att livet stannar upp och det gör det för en dag eller två men sen fortsätter det igen.

Så har det varit för mig och så tror jag det är för dig...