Jag börjar nästan tro det!
Eller egentligen känns det redan som att jag vet.
Jag har vetat det ganska länge men nu har jag fått ytterligare bevis på att det är sant.
Jag tvivlar inte längre...
I går gick jag med min allra käraste vän på stan.
Som vanligt gick han bakom och jag satt i rullstolen framför. Så brukar vi göra när vi går på stan.
Vi pratade på och skrattade glatt.
Plötsligt blev det tvärstopp och jag flög framåt!
Rullstolens framhjul fastnade i en vattenränna i den asfalterade trottoaren...
Jag landade på trottoaren rätt så mjukt. Fick skrubbsår på ena handen men inte så farligt.
I dag känner jag mig lite omtumlad och mörbultad.
Det kunde ha gått värre. Mycket värre!
Jag kunde ha ramlat med ansiktet neråt i asfalten. Krossat glasögonen och fått dem intryckta i ansiktet eller ögonen.
Eller jag kunde ha flugit rakt in i trafikskylten som stod där.
Men inget av det hände...
Vad som sen hände kan jag inte riktigt förklara.
Det bara hände.
Folk kom och ville hjälpa oss. Hjälpa till att få mig upp tillbaka i rullstolen.
Jag kunde bara konstatera att det går inte.
Jag har ingen makt att hjälpa till själv när en olycka händer. Min kropp blir som förlamad.
En förlamad kropp är tung!
Men plötsligt var han bara där...
Jag hörde en mansröst som sa "jag kan lyfta!" och kände två starka händer som lyfte mig - först att stå och sen i rullstolen.
När jag vände mig om för att tacka var han försvunnen!
Ingen annan hade heller sett honom. Min man såg honom inte.
Han var där.
Jag kände hur hans händer lyfte mig och sen var han borta!
Det måste ha varit en ängel...
