förnyelse

har jag just upplevt...

Åtminstone i knoppen som frisören tog hand om i nästan två timmar.
Kroppen igen känner sig fortfarande lika trött och gammal. Ibland känns det som att den är på väg att ge upp. Som att den inte riktigt vill vara med längre. Men jag vill ju och då vet jag inte hur vi ska få de två (knoppen och kroppen) att samarbeta. Men på något sätt måste det ju gå...

Samma känsla (den kluvna) har jag inför det som komma skall. På tisdag i nästa vecka åker jag iväg för att rehabilitera kroppen i tre veckor. Det ska bli riktigt skönt att låta andra få fundera över hur jag kan göra för att klara vardagen. Jag tror att det kan bli bra. Dessutom ska jag få språkbada lite.
Hur det ska gå till vet jag inte. Att vara hemifrån så lång tid menar jag. Men om jag inte dör av hemlängtan så är det väl av någonting annat någon annan gång.
Människan klarar mera än hon tror...

Det märkte jag i går när jag till min förvåning lyckades rensa lite i blomsterprakten under granarna. Skulle någon sett mig hade de antagligen tyckt att jag borde befinna mig på något annat ställe. Ner på marknivå kommer jag ju alltid på något sätt. Om det sen går fortare eller allt för fort är ju en annan historia. Men att komma upp igen är en syn för de lärda!

Denna sort finns det många av i min trädgård

Centimeter för centimeter vänder jag mig om mot moppen. Långsamt försöker jag dra mig upp för att sitta på den. Sällan lyckas det med första försöket. Jag ligger en stund i stoftet och krälar. Försöker igen. Får jag upp vänstra knät att stödja på går det. Om inte måste jag försöka igen. Det är en envis kamp som tar krafterna ur mig. Men jag försöker igen.

Förnyelse bör ske ibland

Ännu flera av denna sort finns det

Välkommen in!

Hittills har det lyckats till slut...