Adinas funderingar: tystnad

råder, tyst det är i huset...

Ännu åtminstone.
De unga sover. Mannen har cyklat iväg till jobbet i stan. Allt är nästan lugnt i det lilla huset ute på prärien.
Tvättmaskinen surrar. Svarta vinbären ska plockas. Hallon likaså. Men de får vänta tills arbetskrafterna vaknar. Hoppas de hinner före regnet. Här utnyttjas barnarbetskraft minsann.
För de som är under 16 år räknas väl dit? Är man 17, snart 18 år kan det väl inte räknas till barnarbete längre? Kanske enligt barnen men inte enligt myndigheterna.
Mina ben krampar och allt är ganska så vanligt. En normal dag i slutet av sommaren...

Vad är normalt egentligen?
Det finns ju så mycket som skiljer oss från varandra här i livet. Så mycket som säger att vi borde vara si eller så. Vi borde resa och upptäcka olika ställen. Vi borde förverkliga oss själva med våra arbeten. Vi borde det ena med det tredje tills vi blir alldeles trötta och utmattade av blotta tanken på det. Det blir aldrig nog med allt vad vi borde...

Jag känner också av allt detta ibland. Men jag brukar tänka att det viktiga är väl att vi inom oss känner oss normala. Att vi är tillfreds med våra liv och tycker att vi får leva så att det känns rätt.
Jag är ganska nöjd med mitt liv tycker jag. Speciellt med den plats som blev min här på jorden. Jag känner mig ganska normal ibland. Ibland inte alls. Men så här är det och nu får jag göra det bästa jag kan av mitt liv, brukar jag tänka.