undrar

om jag nånsin blir nöjd med mitt liv...

Jag hittar ju jämt och ständigt sånt jag vill klaga på. Ingenting är bra känns det som. Aldrig är jag nöjd. Men det är ju så fel...

Här på denna plats inser jag hur viktig jag är som människa. Här är det ingen som bryr sig om jag använder el-moped, rullstol, rollator, kryckor, käppar eller vad annat som helst. Här är alla lika värdefulla och viktiga som människor oberoende av hur mycket vi skakar och snubblar, eller om vi pratar klart och tydligt eller knappt förståeligt.
Det spelar ingen roll om du inte längre kan äta själv. Under tiden du blir matad kan du föra ett långt och intressant samtal med en annan människa som sitter och äter själv. Varje människas berättelse är så oerhört viktig...

Egentligen är all denna hysteri kring hur vi är och ser ut som människor så oerhört knasig!
"Vem har sagt att just  du..." osv sjunger någon i en sång. Så sant så.
Ingenting säger att en människa vars händer som skakar så att hon inte kan äta själv skulle vara sämre än den värsta modebrud. Eller att en man som sitter i rullstol inte skulle kunna vara lika snygg och tilldragande som självaste Brad Pitt.
Nej varje människa är vacker och värdefull och har en egen historia att berätta...

Märkligt att jag för att komma till denna insikt behövde åka bort i 3 veckor långt hemifrån...