fredag 9 december 2011

om att gå

jag har förstått att det är nyttigt att gå...

Att långsamt vandra fram genom livet. Att ta steg efter steg och på det sättet ta sig framåt.
Det lär ska sätta igång vissa viktiga enzymer (eller vad det nu heter) i kroppen som gör att själen långsamt helas.
Det påverkar hjärnan så att även kroppen får nytta av det. När man inte orkar prata om sina bekymmer kan man tydligen vandra bort dem...

Åååå, vad jag önskar att även jag kunde gå!
Men så är det inte och jag får finna mig i livet som det annars är. Men jag uppmanar alla som vill och kan göra det att börja gå!
Traska fram längs med vägarna och stigarna och du ska se att mycket händer i din kropp och själ under tiden...

Så gör mannen i mitt liv och jag är så glad att han har denna möjlighet. Jag ser när han kommer in att han är som en ny människa igen...

Ibland är vägen byggd av stenar...
Ibland är den lerig och klottrig...


Ibland känns vägen nästan oöverkomlig...



Men alltid bär vägen vidare på okända äventyr...

2 kommentarer:

  1. Tack! tror alltså att, när du låter din man gå, är du del i processen, läkningen. Så samhöriga är vi människor o än mer med våra närstående. Detta ditt låtande, seendet i det, är mycket mycket stort. Faktiskt, jag blir alldeles varm i hjärtat...du, som inte kan vandra så, kan se, kan känna, kan förstå. Som om du välsignar oss vandrare...bara så tack!

    SvaraRadera
  2. Ja jag bara vet att det är läkande för honom. Och eftersom jag håller honom mycket kär så vill jag att han ska ha det bra. Jag vill unna honom detta! Han ska inte behöva sitta hemma och inomhus bara för att jag inte kan...
    Tack Maria! Allt gott till dig...

    SvaraRadera