fredag 3 februari 2012

besviken

blir jag så lätt...

Just nu är det över människor som har allt de kan önska sig men ändå klagar över som jag tycker; småsaker!
Människor som kan sätta sig på första bästa sista-minuten-resa och åka iväg utan problem. Människor som kan gå, springa, och cykla utan problem. Människor som har arbeten som ger dem pengar så de har mat och tak över huvudet och kläder i massor att sätta på kroppen...

Hjärtan från en kär vän...

Jag har det också väldigt bra. Jag har mat, hus och kläder och allt vad jag kan tänkas behöva.
Inte vill jag klaga men när krafterna avtar blir det lätt att jag gör det ändå...


Jag tror ingen förstår hur det är när jag eldar i spisen.
Jag måste ner på knä på golvet för att kunna sätta i ved. Sen hoppas jag att jag kommer mig upp därifrån med hjälp av armarnas krafter. Ibland lyckas det riktigt bra, ibland inte alls. Då får jag ligga på golvet och vila tills jag får nya krafter igen...

Med mycken möda och stort besvär...


Det låter så enkelt när jag skriver att jag bakar. Men det är med många tårar och mycken möda det sker. Jag måste sitta när jag gör allt men det är svårt när jag ska ta i och ur spisen. Då måste jag också ofta ner på knä. Till all lycka har jag lyckats att inte bränna mig...



Min kära vedspis som jag eldar i dagligen...



















Otto...
Till allt detta har jag fått min Otto som hjälp. Då klarar jag det mesta utan att behöva ner på golvet. Men då får jag också lida av det efteråt. På natten kommer svåra kramper i ben och höft som beror på att jag suttit allt för mycket i rullstolen.
Jag måste försöka gå för att klara mig. Det handlar om att vara envis och hela tiden försöka och försöka igen...





Det tycks inte finnas något gott som inte för något ont med sig...

Att städa och tvätta kläder går inte. Inte ens att sopa snö framför den egna dörren klarar jag!
Får jag mat i ugnen som är klar när familjen kommer hem känner jag mig lycklig. Jag gjorde det än en gång...

Sen när jag hör om människor som har lite ont här och lite där blir jag ledsen. Ni kan gå och röra er fritt! Ni måste inte vara beroende av varken rollator eller rullstol för att ta er fram i livet!
Förlåt mig...

Livet blev inte alls som jag tänkt mig...



Jag känner mig lite ledsen i dag...

6 kommentarer:

  1. Du har rätt.Och har rätt att säga som det är. Jag får allt ta åt mig en del, verkligen. Nej, jag kan inte förstå hur det är för dig. Bra att du berättar, får mig att reflektera...inse...får mig att känna tacksamhet, inte för att jag typ har det bättre än dig, vi har det olika, utan för det jag ser, liksom. Åh, jag önskar dig så mycket av krafter, kram!

    SvaraRadera
  2. Tack Gunilla för att du påminner oss om detta.

    Jag har faktiskt undrat många gånger hur du lyckas sittandes i rullstol öppna ungsluckan och sätta in eller ta ut en plåt - och utan att bränna dig. Du är verkligen en kämpe!

    Kram, från Rut

    SvaraRadera
  3. Så ledsen för din skull! Vad är lite snuva mot att varje dag tvingas kämpa med alla vardagssysslor och önskningar. För jag förstår ju mellan raderna att du har många önskningar. Saker du vill få gjort och skulle tycka om att göra. Sänder dej en stor varm kram! Beundrar dej för din envishet! Hoppas att jag ngn gång kunde göra ngt för dej! Kram! Marina

    SvaraRadera
  4. Tack för ert stöd!!!

    Jag mår alltid bättre när jag fått "häva ur" mig lite. Min avsikt är inte att ge någon dåligt samvete. Jag vill bara berätta hur det är. Hur jag har det.

    I dag skiner solen så vackert trots att det är - 28 grader ute. Då känns det gott att få vara inne. Jag behöver ju inte frysa ihjäl som de i Ryssland.
    Måste tänka på de som har det värre. Det hjälper mig att fortsätta!

    SvaraRadera
  5. Ett mycket tänkvärt inlägg. Jag försöker varje dag glädja mig åt småsaker samt vara tacksam för att jag kan gå, för att jag har ett jobb, en härlig make, hobbyn osv.osv.
    Pengar är inte allt.

    Det ser för övrigt fint och mysigt ut i ditt kök. Att ha en spis att elda i är också lycka.
    Stor kram åt dig!

    SvaraRadera