Jag har haft några dagar då jag känt mig så där trött och ledsen som man bara kan bli ibland.
Ingenting har fungerat tycker jag. Ingenting har blivit som jag tänkt mig. Speciellt inte i min kropp. Och det är ju den som ska fungera...
Men nu är det bara så att ibland fungerar inte min kropp. Det är som om den ger upp. Vill inte längre. Jag blir orkeslös och tycker att jag inget kan.
Jag känner mig blåslagen och öm efter de gånger då benen vikit sig under mig och jag har fallit handlöst i golvet. Vi har trägolv så det känns...
I dag känner jag mig lite piggare. Därför ska jag göra - just det - ingenting! Kroppen ska få vila.
Jag ska sitta bredvid spisen och sticka och se på TV. Eller så sitter jag vid datorn och spelar Angry Birds.
Visst, helt onyttigt! Men vad spelar det för roll om kroppen och knoppen bara mår lite bättre av det en liten stund...
I går lyckades jag med mycken möda och stort besvär baka 5 rågbröd. Det var tungt och svårt. Jag fällde en del tårar under tiden. Men jag gjorde det! Då kände jag mig glad och rätt så stolt. Det måste man få känna ibland...
Jag tror att vi människor är funtade så att vi behöver få känna oss stolta ibland över våra egna prestationer. Vi behöver få känna att vi är duktiga och kan någonting.
Vi behöver bli sedda...
I dag läste jag i dagstidningen om en liten flicka som fått nytt hjärta. Men det som berörde mig mest var hennes storasysters berättelse.
Under flickans sjukdomstid frågade folk alltid av storasystrarna hur lillasyster mådde och hur föräldrarna mådde.
"Men ingen frågade hur jag mådde. Ibland önskade jag att något hemskt skulle hända mig så att folk också skulle fråga efter mig..."
Det är inte bara den som är sjuk som är drabbad. Det handlar om hela familjen. Också de andra behöver bli sedda och ihågkomna. Någon behöver också fråga hur de mår.
Så är det även hos oss...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar