onsdag 2 januari 2013

nytt år - ny början

kan man ju skriva...

Min vackra midsommarros... 
Ett nytt år innebär ju att vi funderar igenom det som varit och tänker på det som komma skall.
Men jag har mer och mer börjat lära mig att det trots allt är bäst att inget veta om hur allt ska bli.
Jag tror att en del av spänningen i livet är just det ....

.... att ingenting veta!

När framtiden är öppen och vi inget vet så kan ju vad som helst hända.
Då kan vi ta emot livet som det kommer till oss utan att på förhand göra upp så många planer och drömmar.
Vanlig Alba ros med skymt av moppens handtag...
Vi är tvungna att acceptera livet som det kommer till oss helt enkelt. Om det sen är enkelt är en annan fråga...


När jag tänker tillbaka på förra året så är det några saker som jag speciellt minns.


Hallon i mängder fick vi...


Sommaren var kall och blöt men mina rosor blommade så vackert trots det. Och morötterna blev saftiga och fina. Hallonen gav mera bär än de nånsin gjort. De är goda på morgongröten! Likaså de svarta vinbären.
En underbar känsla infinner sig också när jag öppnar locket till äppelmoset som kommer från vårt eget äppelträd...





Min son fick egen bil och blev en vuxen karl på en gång. Det måste ju betyda att även jag blivit äldre och förhoppningsvis en klokare och förståndigare mor.
Min dotter avslutade grundskolan och påbörjade sin yrkesutbildning. Vad det kommer att betyda får framtiden utvisa...



Min vän Otto...


Jag blev mer eller mindre tvungen att lära mig leva ett liv i rullstol. Det känns både som en börda och en lättnad.
En börda när jag tänker på att jag resten av mitt liv förmodligen får sitta ner och inte kan gå ut på en liten promenad ens. Att jag inte kan ställa mig på skidorna längre och ta mig en sväng ut på prärien bakom knutarna!
Märkligt förresten att jag saknar det. Jag har nämligen aldrig tyckt om att åka skidor...



Men en stor lättnad är det att kunna sitta ner och åka runt i vårt lilla hus utan att behöva vara rädd för att benen sviker mig och jag ramlar omkull.
Även detta att kunna åka in till stan och på egen hand få åka runt i ett köpcenter och känna att "jag klara mig själv nu". Det som är så viktigt för varje människa!
Nu orkar jag åka runt i en affär i flera timmar om jag vill. Jag måste inte hela tiden tänka på var jag har mina fötter och om de orkar bära mig
Allt detta tack vare min vän Otto Bock...


Förra året blev egentligen ett bra år.
Nyinköpt ros, Bonica 82....





Just därför att jag ingenting visste när året började...

2 kommentarer:

  1. Du är ju bra på att se det positiva minsann!:) Tänk att t.o.m skidåkning kan bli något åtråvärt... själv får jag nästan blodsmak i munnen av bara tanken. Så blir det ju med det mesta som man inte kan/får göra...konstigt!??

    SvaraRadera
  2. Ja jag förundras också över denna längtan. Men så tycks det vara...
    Fast bra på att hitta positiva saker måste man bli om man ska orka med att leva så som jag gör nu. Men även det tycks gå!
    I dag skiner solen så vackert och då får vi glädjas över den...

    SvaraRadera