torsdag 7 februari 2013

om mobbning igen

jag fortsätter på temat...

Jag minns när den lilla flickan skulle börja skolan.
Hon var livrädd och kände sig annorlunda från första början. Dels för att hon var en tjockis, dels för att hela hennes fritid gick åt till den lilla frikyrkoförsamlingen. Visserligen fanns där många kompisar men inte så många att hon skulle känt sig trygg i skolan...

Hon hade långa vackra flätor. Efter en tid klipptes flätorna bort och ersattes med en äkta pojkfrisyr. Inte bra alls! Ännu värre blev det när läraren konstaterade att en ny pojke börjat i klassen. Så pinsamt det blev för den lilla flickan...

Flickan var duktig på att läsa och lära sig utantill. Spela teater kunde hon också. Därför blev det många roller som tomtemor, läkarsekreterare, husmor, den elaka styvmodern och liknande.
Allt för att hon p.g.a. sin kroppsstorlek passade så bra in i rollerna. Någon prinsessa, skuttande hare eller dansande älva fick hon aldrig vara. Inte heller lucia eller tärna...

Flickan tyckte om att spela teater. Det var något som kändes nästan naturligt och som var roligt. Där fick hon gömma sig bakom rollerna. Där blev hon någon som fick applåder från publiken. Om någon skrattade åt hennes kroppsbyggnad så förstod hon det inte.
Inte då i alla fall...

Men när den lilla flickan föll i gymnastiken på en hoppbock och läraren sa att "så där går det när man är så klumpig som du" och alla flickor i klasserna 3 - 6 hörde detta var det inte lika roligt. Mycket pinsamt och genant för en som då var 9 år.
Att hon gjorde sig illa var det ingen som brydde sig om.
Eller den gången när hon måste känna sig bortgjord inför klassen för att hon inte visste vad tesil betydde. Alltså en te-sil, inte tesil...

När flickan började i högstadiet utvecklade hon det hon var bra på. Nämligen talets och kvickhetens kunskaper. Även ironi och spydigheter mot lärare.
Då blev hon den tuffe som ingen vågade ge sig på. Då syntes hon på ett helt annat sätt.  Var inte längre gorillan som man skrattade åt.
Hon blev nästan lite av en poppis...

Flickan växte upp och lärde sig dölja såren inom sig. Hon blev omtyckt av andra och fick många vänner. Ett lyckligt äktenskap fick hon och två härliga barn. Livet blev inte så enkelt som hon hoppats och drömt om men det blev ett liv värt att leva!
I dag när den lilla flickan som hon en gång var sitter och funderar på sitt liv och minns så vet hon
( = JAG) att livet härdar en människa från det man är liten och rädd och börjar i skolan. Men så orättvist det kan bli...

Inget barn ska behöva känna sig ensam och rädd och annorlunda och utanför!
Varje barn måste få uppleva kärlek och trygghet. Det är vårt ansvar som vuxna att se till att det blir så!
Att ett barn känner sig osynlig och bortglömd är inte barnets eget fel utan orsaken måste vi vuxna tyvärr söka hos oss själva.
Fotograf Mayvor Nyholm




Så mycket fel som begåtts mot barn även i våra trakter. Må Gud ge oss mera förstånd till att ta hand om de små...


6 kommentarer:

  1. Hejsan, en märklig sak som hände mej var att en av de som mobbade mej (elev från högre klass ) kom för ca 10 år sedan och hälsade på med det avskydda öknamnet jag fick i första klass. Gamla människan ???? Tänk att hon tyckte det var lustigt ??? Men vi förlåter och går vidare. Bra skrivet, kände med dej. Kramar från Mumsen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mumsen!
      Det är märkligt att så mycket ska stanna kvar men visst ska vi förlåta och gå vidare. Kanske det ändå är viktigt att ta fram såna här saker och prata om dem så som vi gör just nu.

      Jag önskar dig allt gott! Kramar...

      Radera
  2. Jag har också efrarenhet av mobbning, men inte som mobbningsoffer. I lågstadiet kom en ny pojke till klassen. Från första stunden betraktades han som "inte önskvärd" av de flesta i klassen, även av mig, efersom han... tja, inte var från trakten, inte talade vår dialekt, osv. Han var inte en av "oss". Han hade explosivt temperament och försvarade sig vid påhopp, vilket gjorde honom till ett begärligt byte att provocera. Allt som oftast hamnade han i slagsmål. Jag kan inte påstå att jag var nån värsting i det sammanhanget, men jag deltog aktivt i att frysa ut honom ur klassen. Mobbningen fortgick tills lågstadiets slut. Vår lärare fick inte händer med vår klass, ej heller med bråkstakar från äldre klasser som mobbade honom. Pojken hade blivit lovat så mycket stryk när vi skulle börja i högstadiet att man inte visste riktigt vad som skulle hända. Och vad hände i högstadiet....? Vår klass splittrades. Pojken gick inte i min klass mera. Plötsligt hade all mobbning upphört. Vad jag vet var det ingen som muckade gräl med honom i högstadiet, överhuvudtaget. Alla bråkstakar som lovat stryk var plötsligt helt tysta. Jag fattade inget.

    Jag såg inte honom efter högstadietiden, ända tills i militären. Jag var "vanha" och han anlände till vårt kompani som rekryt. Jag ville gå fram och hälsa och prata lite, det var ju trots allt en känd person i denna udda miljö. Men då kom skammen över mig. Jag skämdes så oerhört för allt jag gjort mot honom i lågstadiet. Jag förmådde inte klämma fram annat än ett "Hej". Jag kunde inte hantera situationen, visste inte vad jag skulle göra. "Hej" var ungefär allt jag kunde säga till honom under de följande månaderna tills jag blev civil. Och jag glömde bort det hela...

    Tio år senare kom jag till tro, blev kristen. Bara någon månad efter detta kommer alla minnen och skammen tillbaka. Hela min tankevärd tycks fyllas av detta. Under en månads tid våndas jag, letar reda på hans adress, kör till hans hus flera gånger utan att våga ringa på. Till slut ringer jag på dörrklockan och han öppnar. Stiger innanför dörrent och med nedböjt huvud säger jag nåt i stil med: "Jag vill be om ursäkt och förlåtelse för allt vad jag gjort mot dig i lågstadiet." Han svarar: "Det är ok, det där är upprett redan." En klasskamrat, som också mobbat, ryckte in samtidigt med honom i militären. De bodde i samma stuga under rekryttiden. Klasskamraten hade så att säga på klassens vägnar rett ut med honom och bett om förlåtelse. Helt obegripligt egentligen, men så var det.

    Allt det här har lärt mig många saker. Som t.ex. att barn kan vara oerhört grymma och känslokalla, eftersom de inte förstår bättre. Det är därför de vuxnas ansvar att stoppa mobbning. Det är en sak att ha temadagar, projekt och dyl. om mobbning, en helt annan sak att faktiskt förstå sig på hur mobbning fungerar, och vara kapabel att stoppa mobbning. Det var märkligt att lågstadiets personal inte överhuvudtaget kunde stoppa mobbningen, men nog högstadiets. Jag vet inte säkert men jag anar att det var rektorn Nikke Luukkonen i högstadiet som förstod sig på och kunde göra det som krävdes.

    Jag har själv jobbat som lärare. När jag presenterar mig för en ny klass, efter att jag skrivit namn och tel.nr. på tavlan, berättar jag att jag tolererar ingen form av mobbning överhuvudtaget i klassen. Jag tror det hörs på rösten min att det är allvar. Min historia har jag haft i bakfickan, men inte behövt berätta ännu. Mina barn har dock fått höra den.

    Även för mobbaren blir det spår kvar, som förr eller senare hinner ikapp.

    SvaraRadera
  3. Tack för din berättelse!
    Den rör mig till tårar...
    Du är modig som skriver och berättar. Flera borde göra det. Speciellt vi som anser oss vara vuxna borde ta tag i såna här saker och inte låta något barn skadas.
    Skönt att det ordnade sig för dig och kamraten du ville be om förlåtelse hos...
    Jag har själv också varit med och "ställt till det" för andra. Speciellt en lärare men jag har fått förlåtelse av henne.
    Ett barn som drabbas har det svårare. Där kan hatet och oron börja växa så förlåtelsen inte ryms in längre. Innan det händer borde vi vuxna se och stoppa hela saken. Gud hjälpe oss att göra det!

    SvaraRadera
  4. Verkligen rörande berättelser ! Sånt har pågått förut och pågår fortfarande...dagligen tyvärr.
    Alla har väl någongång sett eller själv upplevt mobbning på ett eller annat sätt, och ingen vill väl att det ska pågå...egentligen...så varför???
    Hörde imorse på tv:n om nätmobbning, som blir allt mera vanligt också. Det är ju mycket lättare att säga dumma saker, när du inte behöver se personen ifråga. Många speciellt ungdomar, måste tampas med det dagligen, och det är ju helt vansinnigt hur detta får pågå, men hur kommer man åt problemet då?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är en svårare fråga som vi fått nu för tiden. Hur komma åt nätmobbningen?
      Det problemet hade vi ju inte förr. Och jag tycker de är fegt att mobba där man inte behöver ge sig till känna...
      Men när det sker i ett klassrum borde ju vi vuxna reagera. Där måste det ju gå att göra något tycker jag!
      I väntan på våren fortsätter vi fundera...

      Radera