fredag 3 maj 2013

ont, det gör ont...

så sjunger visst någon i en sång...

Ibland gör det så ont att vi bara vill gråta...
Ibland är det bara så. Det gör så ont inuti oss att det känns som att nu går vi sönder!
Jag har en sån period just nu.
Jag känner att krafterna är slut och jag orkar inte mera. Jag vill ju. Men jag orkar inte...

Det känns som att hjärtat håller på att brista sönder. Och det beror inte bara på det som händer i min egen kropp.
Jag menar där jag ser hur krafterna slocknar mer och mer och jag klarar snart av ingenting längre. Min kropp känns som en gammal gummas. Den lyder mig inte längre.
I huvudet borde jag vara som en ung människa ännu. Bara lite över 50 vårar. Men jag känner mig som en fånge i min egen kropp...

Alla har vi vår egen väg att gå...
Så träffar jag olika människor.
De berättar om sina livsöden. Jag har den senaste tiden fått lyssna till flera såna.
Tragiska öden. Fruktansvärda öden. Såna som påverkar en människa och hela hennes familj för resten av deras liv...

Vad kan jag göra?
Känner mig liten och hjälplös...
Inget annat än lyssna.
Gråta tillsammans med berättaren och lyssna.


Men det gör ont än en gång. Så ont att inte kunna hjälpa. Inte kunna lindra den andres smärta.
Förtvivlan skriker ut från både berättaren och mig som lyssnar. Ett tyst skrik inom oss.
Det känns så fel. Så orättvist. Så onödigt.

Men båda vet vi.
Detta är livet...




2 kommentarer:

  1. Ja. Hjärtat brister gång på gång. Tror du gör mycket i ditt lyssnande...att dela maktlösheten. Jag rörs djupt av det du skriver. En kör av sorg...ibland är det gråten vi möts i. Du finns i mitt hjärta...(som vore det nån "tröst", men vad säger man?!). Kram

    SvaraRadera
  2. Tack Maria!
    Ja inte kan vi annat än dela varandras bördor och gråta med dem som gråter...
    Kanske det lättar lite? Åtminstone för mig...

    Varma vårkramar till dig!

    SvaraRadera