måndag 27 maj 2013

uppgiven

känner jag mig ibland...

Så har det varit en längre tid vilket ni mina läsare säkert lagt märke till.
Men så är det i livet.
Ibland känns allt bara så tungt och... just det... uppgivet. Som om vi inte vill orka mera. Varken har lust eller intresse eller allra minst ork...

Nu har vi ett strålande sommarväder och allt borde vara på topp. Men mitt problem är som ni redan vet att jag inte orkar. Och insikten att jag inte kan gå längre det allra minst steg gör inte saken bättre.
Jag vet att livet inte är slut för det men det gör så ont...

Att tvingas inse att jag resten av mitt liv ska jag tvingas sitta är inte så enkelt. Jag försöker förstå men ibland tar smärtan och gråten över.
Hur många år till kommer jag att klara detta? Kommer jag att ge upp på riktigt en dag? Kommer min familj att orka med detta?
Frågorna hopar sig och jag hittar inga svar...

Jag inser att jag tjatar om detta. Att det kanske blir tungt för er som läser detta. Ändå är det mitt liv jag skriver om.  Jag kan inget annat. Har inte inblick i någon annans liv. Var och en av oss måste ju skriva om det som blev just vårt liv.
Så här blev mitt...

Nu borde jag ta mig ut. Kanske jag kan dra upp några ogräs i dag också.
Det är så jag gör. Halvligger på moppen och drar upp ogräs. Varje gång jag tar mig ut i trädgården gör jag så.
Och resultat ger det förstås. Men det gäller att vara envis. Tur att jag fått en stor del av den sidan av livet...

Vägen känns ibland extra krokig och lång men det brukar lätta med tiden...

8 kommentarer:

  1. Önskar faktiskt o verkligen att jag kunde ge dig lite av min fysiska styrka. Fördelningen av den känns inte balanserad här. Nå, tack för att du berättar hur det är. Varm kram

    SvaraRadera
  2. Dagens. Förstår dej. Är i samma sitts, men kan ännu gå ca fem steg med kryckor. Orkar inte tänka på ur det var förr :( när man var "lätt på foten" däremot gillar jag att minnas platser o människor :) Min största längtan är smärtfrihet, då njuter jag om än det bara är en liten stund. Våra liv är betydelsefulla fast vi inte känner så ibland. Bamsekramar från mumsen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack du!
      Jag vet att du förstår mig. Har ofta tänkt på dig. Hur har du det? Vilken diagnos har du? Det där med att få vara smärtfri för en enda liten stund önskar jag mig också...
      Kram!

      Radera
  3. Hej Gunilla! Känner med dej! Visst ska du få skriva om ditt liv och hur du känner det. Ibland kan det lite hjälpa att få skriva ned eller prata med ngn. Hoppas din dag i dag blir bra och ngt roligt och fint händer. Din envishet påminner om min mormor. En dag när min morbror kom hem såg han ett par dojor sticka fram under vinbärsbusken. Han blev förståss rädd och tänkte att ngt hänt. Och visst, mommo Ellen hade blivit trött och orkade inte sitta och plocka sina bär. Vädret var varmt, fåglarna sjöng och bär fanns det som inte skulle förfaras. Hon lade sig under busken och tänkte. Kan jag inte sitta kan jag ju alltid ligga och plocka mina bär. Mommo var närmare 90 år då och envis som få. det verkar som om du också Gunilla har en stor nypa envishet. Tänker på dej vännen! Ha en bra dag! Kram Marina

    SvaraRadera
  4. Visst får du skriva om hur du känner dig. Det är bra att du delar med dig av hur du har det. Jag tänker på dig och hoppas att vi ses den 3/8 i Närpes på bröllopet.
    Kram Maria

    SvaraRadera