utfärdsdag

har jag haft i dag...

Här under vilar min allra minsta...

Först tog jag mig en runda till gravgården och hälsade på min allra minsta.
Det är viktigt för mig att få göra det alldeles själv då och då.
I dag är det en sån dag.
Vemodet ligger över mig.
Min allra minsta fick jag aldrig lära känna. Han skulle ha fyllt 14 i april. Det känns som att åren gått så fort och på samma gång är det så länge sen.
Min förstfödda åker in i Finska Arme´n i morgon bitti.
Tiden med honom har också gått så fort.
Det känns som att han nyss föddes och nu är han en lång bit på väg i livet...

Dikesren längs vägen...

Sen var jag ute och åkte i trakten en stund.
Tog min sommarrunda som jag alltid brukar göra en gång / sommar.
Landskapet är så vackert just nu.
Nyslaget hö ligger på ängarna. Vildblommorna blommar vilt...







Jag åkte hem genom skogen.
Jag frågar mig själv varje gång varför jag inte gör det oftare.
Alltså åker ut i skogen när jag nu har den alldeles nära mig. I dag kom jag på varför. Jag glömmer det mellan gångerna jag åker längs med stigen.
Orsaken till att jag gör det så sällan är att stigen är så skumpig. Inte alls ämnad för en som åker elmoped.
Man ska kunna gå på sina fötter. Trampa på stigen i skogen. Inte sitta och skumpa sig fram som jag gör...

Ändå är det en härlig känsla att få göra det.
Känslan kallas frihet...

Lite väl skumpigt för moppe...