måndag 9 september 2013

att födas död eller levande

kom jag att tänka på här en dag...

Jag fick i min hand en liten släktutredning. Där fanns uppräknat vilka som fötts döda eller levande. Helt i sin ordning. Ändå fick det mig att fundera.
Det känns lite märkligt att tänka så...

Ett barn föds. Ett efterlängtat barn som man hoppats på. Som man älskat redan i moderlivet.
Men något händer och barnet föds på fel sätt.
Dödfödd.
Ett märkligt ord.
Det är visserligen ett riktigt ord. Barnet som föddes var redan död.
Alltså dödfödd.
Men för mig känns det så fel att tänka så.

Jag vill inte tänka på mitt barn som dödfött.
Jag hörde ju hans hjärta bulta och slå. Han levde i mig. Men föddes allt för tidigt därför att han dött.
Han var min allra yngsta lilla...

Ibland måste vi gå genom en port ut i det okända...
Hur man ska beskriva någon som föddes död på ett annat sätt vet jag faktiskt inte. Ändå känns det för mig så konstigt. Så fel och nästan hänsynslöst.
Att vara dödfödd.
Det ordet tycker jag inte om. Inte jag och inte mina nu levande barn heller...
Ibland känns korset tyngre...





Men så här är det. Detta är livet.
Och jag får ta emot det som det kommer oberoende av om jag tycker om det eller inte.

Jag kan inte påverka livets gång. Inte dödens heller.
Det blir bara som det blir.
Jag får sjunka tillbaka och acceptera det som händer. Roligt är det inte men jag måste.
Ibland känner jag mig tvingad till att bara acceptera allt. Ibland blir det nästan en förmån att få göra så. En slags befrielse där jag inte längre behöver ha ansvaret. Livet har tagit över.
Livet innebär för mig också en Gud som är med mitt i det svåra. En Gud som själv vet vad det är att vara människa.
Det enda jag kan göra är att tro och hoppas, luta mig mot Någon som jag tror är med...














Denne Gud vill jag tro på och ha med mig i mitt liv.

Mycket mera än så kan jag inte göra...

4 kommentarer:

  1. Hej Gunilla! Rörs av det du skriver och upplevt och misst. Glädjen som byttes i sorg och ännu gör ont. Din, er lille Nils var en del av dej och du har upplevt honom. Han var din allra yngsta minsta och du bär honom med dej på ett eller annat sätt. Önskar att i allt detta skall finnas också minnen, ngn stråle av glädje som du också får minnas. Jag läser min bibel allt för lite men orden i Johannes evangeliets första kapitel i de första verserna talade så starkt och trösterikt till mej härom dagen. Tröstande styrkekramar till dej i ditt liv! Kram Marina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina ord!
      Jag får känslan av att många upplever det som en så stor sorg i mitt liv det jag är och har mist. Det är det!
      Men samtidigt så mycket glädje att ha med sig!!!
      Jag bara surrade och skrev ner mina tankar. Inget allvarligt alls... Jag överlever det mesta har jag lärt mig...
      Ha det gott! Kram...

      Radera
  2. Hej! Jag lyssnade just på "Samtal om livet" med dig. Vad roligt att höra din röst och om ditt liv. Det var länge sen jag var inne på din blogg. Du har varit med om mycket under livets gång... Jag har så fina minnen från min barndom i Värnum, och du är ett av mina fina minnen. :)

    SvaraRadera
  3. Hej själv!
    Vad glad jag blev i morse när jag läste vad du skrev! Det är såna kommentarer som gör det värt att skriva...
    Ja det var tider det när ni satt i sandlådan och jag fick följa med från sidan. Ni var så gulliga!
    Tack...

    SvaraRadera