märkligt

Nu är tid att elda i vedspisarna...

hur livet kan bli...







Jag som en gång i tiden trodde på ett långt liv med mycket glädje och litet problem. Ett liv där solen skulle visa sig för mig dagligen och där jag aldrig skulle ha några svårigheter. Pengar skulle jag ha i överflöd och intressanta arbeten som tog mig jorden runt.
Nej nu överdriver jag allt!
Så där trodde jag nog aldrig...

Jag visste att livet inte är så enkelt. Att det sällan blir som man tänkt. Det lärde mig min mormor Adina.
Hon dog när jag var elva år. Ändå hann hon lära mig så mycket...

Mormor lärde mig att livet kan bli svårt. Så oerhört svårt.
Hon blev änka som 34 åring och blev då ensam med fyra barn mellan ett och nio år. Det enda de hade var huset de bodde i.
Hur de klarade sin vardag där är för mig en gåta. Bara det att de fick mat på bordet varje dag berättade hon om som ett stort under.
Men trots allt det svåra mormor tvingades vara med om minns jag inte att hon skulle ha klagat. Tvärtom...

Mormor lärde mig att se på det positiva i livet.
Hon lärde mig att inte ge upp hur svårt det än känns.
Aldrig ska jag glömma den gången jag skulle åka buss alldeles ensam hem när jag varit hos henne några dagar. Jag minns att jag kände mig rädd och inte visste om jag skulle våga åka med bussen ensam.
Då sa mormor det som fått bli ett slags motto för mig i livet;
"Var inte rädd. Jag vet att du klarar det!"

Så har det fått bli.
Hur svårt det än känns så har jag klarat det på något sätt.
Det handlar om att inte låta rädslan ta över.
Att inte låta mörkret gripa tag om mig.

Varje dag går det inte lika bra. Det erkänner jag gärna. De flesta dagar har jag någon stund av uppgivenhet där det mesta känns svårt. Men i det stora hela så vill jag försöka och fortsätta...









Så här är det för oss alla.
Livet är inte så enkelt.
Det blev inte alls som vi hade hoppats. Men vi får försöka. Inte vara rädda. Tro att vi klarar av det.
Våga sätta oss i bussen och åka iväg...

Under tiden fortsätter jag här i min lilla stuga...