att överlämna sig

handlar ju allting om...

En kommentar på mitt förra inlägg fick mig att tänka på detta sätt att tänka.
Överlämna sig åt det som man ändå inte kan göra något åt.
Åt det främmande och okända.
Överlämna sig åt det som kommer emot oss oberoende av om vi vill det eller inte...

Överlämna sig.
Det låter vackrare att tänka så än att tänka på att acceptera. När man överlämnar sig är det liksom varmare och tryggare. Som när en brud förs fram till altaret av sin far och han överlämnar henne åt den blivande maken.
Att överlämna sig åt livet känns som ett bra uttryck tycker jag...

Fast samtidigt finns det ju ett accepterande i själva överlämnandet.
Bruden måste acceptera den kommande makens olika beteenden. Hon kommer inte att kunna ändra på honom. Det måste han själv stå för. Hon accepterar honom som han är i den stunden och överlämnar sig åt honom.

Sommarens sista ros i oktober...

Jag får överlämna mig åt livet just i denna stund...

Jag överlämnar mig inte åt något farligt och skrämmande. Jag överlämnar mig åt något som känns varmt och tryggt. Något som jag lärt mig älska.
Jag överlämnar mig åt de positiva och ljusa sidorna i livet. De mörka och negativa vill jag inte ägna så många tankar åt just nu.
Livet har också så många ljusa och positiva sidor.
Dem vill jag tänka på just i dag...

Ljuset ska segra över mörkret!